Dubbningshemsidan
Recensioner
Alice i Spegellandet
(Alice Through the Looking Glass)
Glöm inte bort att använda funktionerna för att lämna kommentarer kring recensionen eller filmen samt sätta egna betyg.
Den brittiska författaren Lewis Carroll (1832 - 1899) hette egentligen Charles Lutwidge Dodgson, och hann under sin livstid skriva ett dussintal böcker samtidigt som han var en framstående matematiker. I modern tid har han framförallt blivit ihågkommen för de båda böckerna Alice i Underlandet (ursprungligen kallad "Alices äventyr i Sagolandet") från 1865 och Alice i Spegellandet (ursprungligen kallad "Bakom spegeln, och vad Alice fann där") från 1872. Båda dessa klassiska böcker har filmatiserats en mängd gånger, men de flesta känner förmodligen bäst till storyn från Disneys klassiska tecknade filmversion från 1951, som trots titeln Alice i Underlandet baserats på båda böckerna. 2010 regisserade Tim Burton en ny fri filmversion av böckerna, och sex år senare är det plötsligt dags för en uppföljare till den filmen. Alice i Spegellandet är trots titeln ingen direkt filmatisering av Lewis Carrolls roman, och istället för Tim Burton har nu James Bobin tagit över som regissör.
När Alices f.d. pojkvän Hamish försöker att beslagta hennes avlidne pappas fartyg vill hon gärna ta en paus från världen, och återvänder till det sagolika Underlandet. I Underlandet har Röda Drottningen avsatts som drottning, och den goda Vita Drottningen har tagit över makten. Men den galna Hattmakaren är inte längre sig lik, vilket har förändrat allt. Han är svårt deprimerad och sjuk, då han saknar sin sedan länge bortgångna familj och håller stenhårt fast vid tron på att de inte är döda. Alice får hörsa av den Vita Drottningen att det enda sättet att rädda Hattmakaren är att resa bakåt i tiden för att rädda hans familj; något som är möjligt tack vare en mystisk kronosfär. Enda haken är att kronosfären vaktas av Tiden, och han vill inte låna ut den till någon...
Tim Burtons Alice i Underlandet var trots vissa brister en bra film, och därför hade jag ganska höga förväntningar inför en uppföljare. Alice i Spegellandet är en ganska bra film, men når överlag inte riktigt upp i samma klass som den förra filmen. Precis som senast rör det sig om en till allra största delen nyskriven handling, som trots titeln inte har alltför många likheter med Lewis Carrolls bok med samma namn.
Men storyn är intressant och hyfsat genomarbetad, och jag uppskattar att Alice har fått större utrymme den här gången. Fortfarande får vi se betydligt mer av Hattmakaren än i böckerna och alla tidigare filmversioner, men den här gången är det i alla fall solklart att Alice är huvudrollen och Hattmakaren är med i mer begränsad omfattning än senast. Det uppskattar jag, för det är ju trots allt Alice som allt ska kretsa kring. Och hon har onekligen blivit en stark och självständig ung kvinna, och känns hyfsat mångfacetterad. Det är också intressant och trevligt att Röda Drottningen (här kallad vid sitt riktiga namn Iracebeth) har fått fler nyanser än någonsin, och vi får i alla fall en viss förklaring till hur hon blev som hon blev; något som man aldrig tidigare fått minsta antydan till.
Jag uppskattar också den smått bisarra och sagolika stilen, som är både vacker och udda. Det är också trevligt med de många skruvade karaktärer, som är kul att få återse. Det har blivit en underhållande och charmig film, som har en del humor och dessutom ett visst djup. Jag uppskattar sensmoralen, och det finns också lite humor som lättar upp stämningen; även om det fortfarande inte är någon jätterolig film. Överlag har det blivit en ganska engagerande film, och intresset hålls vid liv. Den här filmen har fått ett högre tempo än Alice i Underlandet, och den har en intensitet som jag uppskattar. Det är också hyfsat spännande, och det händer ganska mycket under de knappa två timmar som filmen pågår.
Ganska länge är Alice i Spegellandet en riktigt bra och underhållande film, men under den sista tredjedelen går filmen till överdrift med tidsresorna och det börjar bli oengagerande. Det blir lite för mycket av det goda, då det känns som att tidsresorna mest lagts in "för sakens skull" och inte för att det faktiskt tillför något till intrigen. Missuppfatta mig inte nu - jag älskar Tillbaka till framtiden och har inget emot tidsresor om det görs rätt, men då måste det också finnas en tydlig känsla och logik med tidsresorna; och efter ett tag börjar det mer uppfattas som rörigt än charmigt. Särskilt mot slutet spårar det ur för mycket, och då börjar man nästan tappa intresset. När det börjar handla om ständiga hopp till dåtid och nutid är det också nästan oundvikligt att det uppstår logiska luckor; så även här. Medan det i föregångaren blev ett lite för stort fokus på Hattmakaren blir det här istället ett lite för stort fokus på Tiden, och även fast det är ett kul grepp så går det till överdrift vid några tillfällen.
Fotot är utmärkt, och filmen har ett starkt bildspråk tillsammans med överlag trovärdiga specialeffekter. Skådespelarinsatserna är överlag bra. I synnerhet den australiensiska skådespelerskan Mia Wasikowska är lysande som Alice, och spelar övertygande och trovärdigt in i minsta detalj. Hennes brittiska accent låter också helt trovärdig, åtminstone för mina halvotränade öron. Helena Bonham Carter och Anne Hathaway är också mycket bra som de båda drottningarna, och Matt Lucas är bra som Tweedledee och Tweedledum. Tyvärr blev jag dock inte riktigt lika imponerad över Johnny Depp, som spelar lite ojämnt och periodvis spelar över. Visserligen ska Hattmakaren förstås vara en skruvad och egendomlig person, men det här känns bitvis lite konstlat och överdrivet. Ett ännu större problem är Sacha Baren Cohen, som spelar över ganska rejält i den nya rollen som Tiden.
Alice i Spegellandet är en ganska bra och underhållande film, som är välgjord och hinner med både lättsam underhållning, humor, spänning och ett hyfsat djup. Jag uppskattar att tempot blivit högre än senast, men tidsresor börjar kännas som ett överanvänt grepp nuförtiden och ibland börjar filmen påminna om X-Men: Days of Future Past, och jag tror knappast att det var meningen. Det blir lite för rörigt och några hopp för mycket för att jag ska känna mig riktigt nöjd. Det är väl tveksamt om James Bobin är rätt person att över efter Tim Burton som regissör, men det är ändå en ganska bra och fullt sevärd film. Efter moget övervägande väljer jag en svag sjua i betyg, och fastän den på många sätt imponerar blir det inte riktigt lika minnesvärt eller storslaget som jag hade önskat.
Daniel Hofverberg
Recensionen skriven: 24 maj 2016
Senast uppdaterad: 25 maj 2016
Recensionen har lästs 4639 gånger av 2828 personer, sedan den 24 maj 2016
| Betyg: |
| Film/serie |
  |
7 |
| DVD-produktion |
|
-- |
|
| Snittbetyg: |
|
7 |
Hittills har inga läsare röstat på denna film/serie. Men du kan bli den första genom
att ange dina betyg här nedan.
Använd detta formulär för att skriva kommentarer till recensionen eller filmen. Kommentarerna publiceras här nedan omedelbart. Denna funktion är avsedd för kortare kommentarer, och får maximalt innehålla 1000 tecken. Mer invecklade frågeställningar samt diskussioner/debatter är inte lämpade för kommentarssystemet - sådant bör istället tas på Dubbningshemsidans forum. Undvik personangrepp, svordomar och annat olämpligt innehåll. Vid kritik mot skådespelare eller andra specifika personer, var vänlig motivera dina åsikter noggrant med konstruktiv kritik för att undvika att det kan tolkas som personangrepp. Webbmastern kommer att radera kommentarer som anses olämpliga, irrelevanta eller lagstridiga. Om du har kommentarer till recensenten som du inte vill att andra ska kunna läsa, kan du istället skicka dessa via e-post.
© 2021 Dubbningshemsidan/Daniel Hofverberg
g(16153296)a(1587777))
g(24588048)a(1587777))