Dubbningshemsidan
Recensioner
Fantasia
(Fantasia)
Glöm inte bort att använda funktionerna för att lämna kommentarer kring recensionen, filmen eller dess dubbning samt sätta egna betyg.
Tack till The Walt Disney Company Nordic för recensionsexemplaret
Mot slutet av 1930-talet började Walt Disney bli orolig över att Musse Pigg blivit allt mindre populär, och att andra kortfilmsfigurer börjat gå om Musse i popularitet. Han började då prata med den på den tiden världsledande dirigenten Leopold Stokowski, om att göra en tecknad kortfilm av Goethes klassiska dikt Der Zauberlehrling från 1797, om en trollkarlslärling som tar sig lite för stora friheter. Den symfoniska dikten av kompositören Paul Dukas från slutet av 1800-talet skulle ligga till grund för den nio minuter långa kortfilmen där Musse Pigg skulle spela huvudrollen. Men budgeten för denna planerade kortfilm överskred med råge en normal kortfilmsbudget, och Walt insåg att intäkterna för en ensam kortfilm aldrig skulle bli tillräckliga för att täcka inspelningskostnaderna. Efter samtal med Leopold Stokowski bestämde sig Walt istället för bygga in Trollkarlens lärling i en långfilm, och bygga upp en hel långfilm på bildsättning av klassisk musik. Dels inslag med en konkret handling (som exempelvis Trollkarlens lärling), och dels inslag som målar upp mer eller mindre abstrakta bilder utan egentlig handling. Resultatet blev långfilmen Fantasia, där Leopold Stokowski och Philadelphias nationalorkester spelar upp klassiska kompositörers musikstycken tillsammans med animerade bilder från en stor mängd animatörer. Filmen blev ursprungligen inte den succé som Disney hade hoppats på, men har med tiden kommit att ses som en banbrytande och viktig film. Nu har Fantasia släppts på DVD på nytt, och för första gången i Sverige innehåller DVD:n den ursprungliga originalversionen.
Jag minns att jag första gången såg Fantasia på bio 1986 (jag var då 9 år gammal), och tyckte det var bland det största skräp som världen någonsin skådat - jag genomled trots allt hela filmen, men hoppades hela tiden att den skulle ta slut. Jag vill dessutom minnas att mina föräldrar tyckte ännu sämre om den än jag, och ville helst inte ens se klart filmen. Efter det dröjde det av förståeliga skäl länge innan jag gav filmen en chans till, men med tiden har jag trots allt kommit att se tjusningen och storheten med Fantasia.
Att bildsätta klassisk musik är absolut en fascinerande idé, och resultatet är både originellt och fantasifullt. Visuellt är det en fantastisk upplevelse, och animationen håller absoluta toppklass. Det är också intressant att se att animatörerna 1940 vid en del tillfällen lyckats med så pass avancerad handanimation att det på senare år brukar krävas datoranimation för att åstadkomma samma effekter. Det gör filmen till en fascinerande och storslagen upplevelse, men samtidigt är det en film som tydligt riktar sig till en mer vuxen publik.
Barn måste ha ordentligt med tålamod för att orka med filmen, för det går långsamt framåt och det finns ganska långa inslag utan konkret handling. Då fungerar filmen bättre för vuxna, som säkert uppskattar visuella aspekter och kanske även klassisk musik på ett helt annat sätt än barn. Med en speltid på runt två timmar blir det väldigt länge för barn och till viss del även tonåringar, varför den största målgruppen bör vara en ännu äldre publik än så. Fast en del inslag fungerar trots allt bra för barn, inte minst Trollkarlens lärling, varför Fantasia trots allt någorlunda fungerar som familjeunderhållning - bara det inte rör sig om de allra yngsta, som lär finna filmen olidligt tråkig.
Fastän jag absolut kan se en betydligt större poäng med filmen nu än för 24 år sedan, så tycker jag ändå inte att det är samma mästerverk som många andra velat göra gällande. Det stora problemet är att de olika styckena håller varierande klass, och medan somliga är fascinerande och imponerande så känns andra mer poänglösa. Bäst är utan tvekan Trollkarlens lärling och Pastoralsymfonin, där mitt intresse hålls vid liv hela tiden. Även Timmarnas dans fungerar bra, då den trots brist på konkret handling ändå fascinerar och underhåller med en påtaglig charm.
Sämst är det med det inledande Toccata och fuga i D-moll av Johann Sebastian Bach, som pågår i 10 minuter trots att ingenting händer. Visst är det välgjord med siluetter av orkester blandat med viss animation, men det blir alldeles för segt när det inte finns någon som helst handling. Än idag måste jag anstränga mig för att inte somna under detta första nummer, och det är inget gott tecken. Faktum är att jag anser att Fantasia hade vunnit på att helt ta bort detta stycke, och därmed även få ner speltiden med runt tio minuter. De resterande styckena placerar jag någonstans mitt emellan - de är sevärda och välgjorda, men ger inget bestående intryck för mig på samma sätt som de tre bästa inslagen.
Disney var kanske lite för tidigt ute, för förmodligen upplevs Fantasia bättre idag än den gjorde 1940, på den tiden då alla förväntade sig att tecknade filmer skulle vara tydligt barninriktade. Men icke desto mindre måste man konstatera att Disney förändrade branschen genom Fantasia, och det är en mycket intressant och välgjord film. Den kommer definitivt inte att passa alla, men jag uppskattar filmen i dagens läge; om än utan att anse att den når några enorma höjder. Betygsmässigt stannar det på en sjua, men om det inledande stycket av Bach hade hoppats över hade betyget kanske blivit högre.
Det har förekommit ett flertal olika versioner av Fantasia; främst beroende på att filmen vid premiären inte alls blev någon succé och Disney (och till viss del även den dåvarande distributören RKO Radio Pictures) därmed har försökt sig på ett flertal olika versioner för att få filmen mer framgångsrik. Vid den amerikanska urpremiären 1940 visades Fantasia som en turné, där enstaka filmkopior turnérade runt 13 utvalda amerikanska storstäder i en teaterliknande form. Filmen räckte då 2 timmar 5 minuter och man tog paus mitt i filmen. Under den första turnéomgången hade filmen ett eget ljudsystem vid namn Fantasound, som åstadkom surroundeffekter med hjälp av 8 ljudkanaler och minst 30 högtalare. Det var helt unikt för Fantasia under en tid då mono var den vedertagna standarden, men tyvärr kostnade Fantasound-anläggningarna så mycket att bara ett fåtal biografer i USA (och ingen utanför USA) installerade det. Året därpå mixades filmen istället om till vanlig mono, och en liknande turné i större skala tog sin början.
Turnéupplägget var förvisso originellt, men alltför framgångsrikt blev det aldrig. Till den första reguljära filmpremiären 1942 klipptes därför filmen kraftigt ned, och merparten av Deems Taylors introduktioner klipptes bort liksom hela Bachs Toccata och fuga i D-moll. Den versionen räckte bara i dryga 1 timme 20 minuter, och totalfloppade varför den snabbt drogs in. När filmen släpptes nästa gång 1946 var merparten av den ursprungliga längden återställd, och Toccata och fuga i D-moll fanns återigen med. Alla tecknade delar återinsattes, men Deems Taylors introduktioner (som ursprungligen var i bild) dubbades om till kortare röstintroduktioner utan att man kunde se honom i bild. Den versionen räckte ca 1 timme 54 minuter (vilket motsvarar ca 1 timme 49 minuter i europeisk PAL-standard), och är den version som blivit mest vanlig genom åren. 1982 gjordes en ny ljudinspelning av filmen, där allt ljud spelades in på nytt och Irwin Kostal dirigerade en helt digital musikinspelning med ny orkester. I samband med den versionen gjordes även nya röstintroduktioner med Hugh Douglas som ersatte Deems Taylors introduktioner. Denna nyinspelade version visades på bio i Sverige 1986, men har aldrig släppts på VHS eller DVD. Till den första VHS-utgåvan 1990 återgick man istället till originalljudet, och återställde filmen till ungefär samma form som 1946 fast med stereoljud.
Den ursprungliga så kallade Roadshow-versionen (turnéversionen) av Fantasia visades aldrig utanför USA, och därför har alla svenska biovisningar (åtminstone sedan 1960) varit av den nedkortade versionen från 1946. Detta gäller även alla VHS-utgåvor och den första DVD-utgåvan från 2000. Men till 2010 års nyutgåva på DVD och Blu-Ray har vi för första gången i Sverige fått se den ursprungliga turnéversionen, eller åtminstone en nära rekonstruktion av den. Denna version är så gott som identisk med 1940 års turnéversion, men tyvärr har ljudinspelningen av merparten av Deems Taylors introduktioner gått förlorade med åren (fastän bilden finns kvar). Därför har alla introduktioner dubbats om vid det engelska ljudspåret, och skådespelaren och imitatören Corey Burton fick spela in Deems Taylors repliker på nytt (trots att man fortfarande ser Deems i bild). Detta är i alla fall så nära originalversionen som det har gått att åstadkomma, och det är glädjande att vi i Sverige äntligen får se denna ursprungliga Roadshow-version av Fantasia. Jag tycker också att de längre introduktionerna är en fördel, då vi får veta en del värdefull information som inte framkommer i de nedkortade versionerna av Fantasia. Största fördelen hade jag av den längre introduktionen till Timmarnas dans, som jag nu för första gången förstår syftet med.
Ända sedan 1969 förekommer viss censur i Fantasia, då Disney på eget bevåg har velat dölja vissa rasistiska antydningar. Det handlar om ett flertal korta scener under Beethovens Pastoralsymfoni, där det förekommer en mörkhyad kvinnlig kentaur (mytisk korsning mellan häst och människa) med ett stereotypt utseende som är tjänare åt vita kentaurer. Där har Disney helt tagit bort denna svarta kentaur - inledningsvis genom fysiska klipp (vilket alltså innebär mer eller mindre tydliga avbrott i musiken), och fr.o.m. den första VHS-utgåvan 1990 genom inzoomning av valda bildrutor så att bara delar av bilden syntes.
Trots att 2010 års nyutgåva innehåller den återställda ursprungliga Roadshow-versionen i sin fulla längd, så förekommer denna censur även här. I det här fallet med en blandning av inzoomning och i vissa fall retuschering av bilderna så att bara just denna kentaur inte syns. Det är tråkigt att man inte kunnat återställa hela den ursprungliga versionen utan censur, på samma sätt som Disney överlag varit bra på vid Walt Disney Treasures-boxarna. Trots allt finns det ju många fall med inslag i äldre filmer från alla filmbolag som i dagens läge uppfattas som rasistiska fastän det inte alls var menat så med den tidens mått mätt, och då känns det fel att försöka ändra historia genom att censurera bort delar som faktiskt hör till filmerna. Visserligen gör denna bortklippta rollfigur ingen större skillnad för storyn, men om man tittar noga ser man ändå att det ser lite onaturligt ut, och har man väl sett den ocensurerade versionen är det svårt att inte störa sig på det. Mest påtagligt är det vid en kort scen där en röd matta ser ut att rullas ut av sig själv, genom att kentauren som faktiskt rullar ut mattan har retuscherats bort från en i övrigt orörd bild, vilket ser minst sagt konstigt ut. Om man nödvändigtvis ska ta bort dessa rasistiska antydningar så borde man åtminstone ha lagt till någon mer neutral rollfigur istället som rullar ut mattan, så att det inte ser så här konstlat ut.
Jag har trots stora vedermödor inte lyckats klarlägga i vilken form Fantasia visades vid den svenska premiären 1943. 1960 gjordes i alla fall den första nu kända svenska dubbningen, med Bo-Teddy Ladberg som berättarröst (som ersätter Deems Taylors röst). Den versionen som visades i Sverige då var till största delen identisk med 1946 års amerikanska bioversion, och räckte 1 timme 50 minuter. I samband med den digitala nyinspelningen på 1980-talet dubbades filmen om 1986 med Jan Malmsjö som berättare. Till VHS-utgåvor och tidigare DVD-utgåvor mixade man därefter om ljudet, och använde Jan Malmsjös svenska introduktioner från 1986 års bioversion tillsammans med originalljudet från 1940. Då 2010 års nyutgåva för första gången i Sverige innehåller den återställda Roadshow-versionen och den versionen innehåller betydligt längre och till viss del även helt annorlunda introduktioner till inslagen än de tidigare röstintroduktionerna som använts i Sverige, så har det dock inneburit att det varit nödvändigt med ytterligare en omdubbning i Sverige. Nyutgåvan innehåller därför en helt nygjord dubbning, och den klassiska versionen med Jan Malmsjö är nu bara ett minne blott. Det är tråkigt, men förmodligen oundvikligt då både Jan Malmsjö och tidigare Bo-Teddy Ladberg bara talat in en liten andel av de ursprungliga introduktionerna och det sannolikt inte ens vore möjligt med tilläggsdubb av vissa delar.
Bakom den nya svenska dubbningen står SDI Media, och det är Charlotte Ardai Jennefors som regisserat. Den nya berättaren (som alltså gör Deems Taylors röst) är Gustav Levin, som är ganska lik Corey Burtons originalröst men har en något ljusare röst. Hans inlevelse är kanske inte riktigt lika bra som Jan Malmsjös eller Bo-Teddy Ladbergs, men han är ändå en fullt godkänd ersättare och gör bra ifrån sig. I 2010 års nydubb har en kort scen med Musse Pigg och Leopold Stokowski i siluetter för första gången dubbats, efter att i båda de tidigare dubbningarna återgivits på engelska utan text. Musse Pigg spelas i vanlig ordning av Anders Öjebo, som är mycket lik originalets Walt Disney och gör en utmärkt insats. Som Leopold Stokowski hör vi Carl-Axel Karlsson, som är ganska lik originalet.
Bakom översättningen står Vicki Benckert, som gjort en ny översättning utifrån originalet och inte har försökt att bibehålla dialog från de två äldre dubbningarna - ett klokt drag, i och med att de längre introduktionerna skiljer sig så mycket från de kortare röstversionerna. Överlag håller översättningen bra kvalitet, och även om hon ibland tagit sig vissa friheter. Bland annat har "The one composition of Tchaikovsky's that he really detested..." blivit "En av sina kompositioner var Tjajkovskij aldrig riktigt nöjd med...", vilket åtminstone jag uppfattar som en kraftig nedtoning utifrån originaltexten. I övrigt håller översättningen hög klass, och det mesta stämmer bra överens med originaltextens innebörd. Jag uppskattar också att vissa försvenskningar gjort i de fall det varit nödvändigt för förståelsen, så att Walpurgis Night översatts med den svenska motsvarigheten Valborgsmässoafton.
Dock förekommer ett märkligt översättningsfel, under introduktionen till Nötknäpparsviten. Om helaftonsbaletten Nötknäpparen berättar Deems Taylor: "It wasn't much of a success, and nobody performs it nowadays". Det har i den svenska översättningen blivit "Det blev ingen stor succé, men den dansas fortfarande här och där", vilket förstås är raka motsatsen till originalets innebörd. Jag vet ärligt talat inte om det är ett slarvfel vid översättningen, eller om det är en avsiktlig ändring om det är så att Nötknäpparen blivit mer populär sedan 1940 och originaldialogen därför inte längre stämmer med verkligheten. Utifrån en snabbtitt i diverse uppslagsverk verkar det som att hela baletten blivit mer populär sedan 1940-talet, och därför misstänker jag att det kan vara en avsiktlig ändring för att bättre återspegla nutid. Dessutom tycker jag inte att någon översättare borde göra en så slarvig miss, och Vicki Benckert brukar alltid vara bra på att översätta.
Munrörelserna stämmer relativt bra under Deems Taylors introduktioner, och det blir aldrig störande. Dock är han ofta filmad på ett visst avstånd, och därför ser man ofta inte läppsynken alltför tydligt, vilket förstås underlättar vid dubbningen. Under den korta scenen med Musse Pigg och Leopold Stokowski ser man bara siluetter, och där kan man därför inte se några tydliga munrörelser.
Av Fantasia finns egentligen ingen bildversion att tala om. I denna Roadshow-version är den enda textskylt som överhuvudtaget förekommer en skylt med filmens titel, som märkligt nog visas i mitten av filmen (vid det tillfälle där det i originalversionen blev paus). Det finns inga sluttexter överhuvudtaget, vilket överensstämmer med de ursprungliga biovisningarna. På äldre DVD- och VHS-utgåvor fanns egengjorda sluttexter som gjordes inför VHS-premiären 1990, men det fanns alltså inte på bio. Det beror på att besökarna vid den ursprungliga turnéversionen fick programhäften där alla produktionsuppgifter stod tryckta (ungefär som vid teatrar), och det därför inte behövdes några traditionella sluttexter. Men i och med att sådana häften förstås inte finns att tillgå på DVD-utgåvan vore det inte fel om Disney trots allt kunnat lägga till sluttexter i den här versionen, så man får tillgång till alla uppgifter om vilka som arbetat med filmen. Efter filmens slut visas dock svenska röster och studiocredits; för första gången någonsin då de tidigare dubbningarna inte haft några utsatta credits. Dessa visas ganska snabbt, men det är ju bättre än ingenting.
Daniel Hofverberg
Recensionen skriven: 11 januari 2011
Senast uppdaterad: 12 januari 2011
Recensionen har lästs 4758 gånger av 2880 personer, sedan den 11 januari 2011
| Betyg: |
| Film/serie |
  |
7 |
| DVD-produktion |
|
6 |
| Röster |
|
7 |
| Inlevelse |
|
7 |
| Översättning |
|
7 |
| Munrörelser |
|
8 |
| Helhetsintryck dubbning |
|
7 |
| Snittbetyg: |
|
7 |
Hittills har inga läsare röstat på denna film/serie. Men du kan bli den första genom
att ange dina betyg här nedan.
Använd detta formulär för att skriva kommentarer till recensionen, filmen eller dess dubbning. Kommentarerna publiceras här nedan omedelbart. Denna funktion är avsedd för kortare kommentarer, och får maximalt innehålla 1000 tecken. Mer invecklade frågeställningar samt diskussioner/debatter är inte lämpade för kommentarssystemet - sådant bör istället tas på Dubbningshemsidans forum. Undvik personangrepp, svordomar och annat olämpligt innehåll. Vid kritik mot skådespelare eller andra specifika personer, var vänlig motivera dina åsikter noggrant med konstruktiv kritik för att undvika att det kan tolkas som personangrepp. Webbmastern kommer att radera kommentarer som anses olämpliga, irrelevanta eller lagstridiga. Om du har kommentarer till recensenten som du inte vill att andra ska kunna läsa, kan du istället skicka dessa via e-post.
© 2021 Dubbningshemsidan/Daniel Hofverberg
g(16153296)a(1587777))
g(17533126)a(1587777))