Dubbningshemsidan
Recensioner
Inglourious Basterds
(Inglourious Basterds)
Glöm inte bort att använda funktionerna för att lämna kommentarer kring recensionen eller filmen samt sätta egna betyg.
Tack till Universal Pictures Nordic för recensionsexemplaret
© Universal Pictures & Zehnte Babelsberg
Bildkälla: United International Pictures
Den hyllade och mångfaldigt prisbelönade regissören, manusförfattaren och producenten Quentin Tarantino har blivit känd för bl.a. grova våldsskildringar, och är för de flesta mest känd för filmer som Pulp Fiction och Kill Bill. Till sin senaste film Inglourious Basterds (med avsiktlig felstavning) har han utgått ifrån ett lite kontroversiellt och inte direkt ovanligt ämne; nämligen de nazistiska fasorna under andra världskriget. Det här är dock ingen verklighetsskildring, till skillnad från de flesta filmer om detta tema, utan Tarantino har tagit sig stora historiska friheter. Det råder knappast någon tvekan om att Tarantino inspirerats av Enzo G. Castellaris italienska film Quel maledetto treno blindato (som på engelska heter just Inglorious Bastards, d.v.s. rättstavat), men storyn har egentligen ingen likhet med originalfilmen utöver att båda två utspelas under andra världskriget. Nu har även denna nya version släppts på DVD, vilket säkerligen är efterlängtat av många. Bakom den kryptiska titeln står en hemlig judisk-amerikansk militärstyrka som av nazisterna fått öknamnet Basterds, som reser runt i nazikontrollade områden i Europa med ett enda mål; att döda så många nazister som möjligt. De vill gärna hämnas på nazisterna med alla tillgängliga medel, och när en filmpremiär närmar sig får de kanske en möjlighet till det. Någon som av förståeliga skäl också är hämndlysten är den 22-åriga judiska tjejen Shosanna, vars familj blev mördad av nazisterna fyra år tidigare på den franska landsbygden, och som nu har ny identitet och äger en biograf. Hon har lyckats väl med att låtsas vara arisk, men problem uppstår när en tysk nazisoldat och skådespelare blir alltmer intresserad av henne. Han lyckas att övertala sina chefer att anordna en filmpremiär i hennes biograf, vilket råkar vara samma biograf där Basterds också har planer på sidan om.
Quentin Tarantino har hållit lite ojämn klass på sina filmer, men ingen har varit något riktigt mästerverk i mina ögon. Jag tycker heller inte om filmvåld speciellt mycket i allmänhet, och Tarantino har ju om något blivit känd för just stora våldsscener. Detta i kombination med att jag generellt har lite svårt för filmer om andra världskriget, så var mina förväntningar inför Inglourious Basterds lite ljumma. Men jag blev positivt överraskad, och det visade sig vara en riktigt bra film. Grundstoryn är intressant och flera av rollfigurerna är riktigt intressanta. Filmen förblir därför engagerande och fängslande från början till slut, och bitvis blir det mycket berörande. En del scener är mycket starka, där man sitter som på nålar hela tiden. För ovanlighetens skull vad gäller Quentin Tarantino, så är det heller inte alls så mycket våld och action som man hade förväntat sig. De våldsamma scenerna kan nästan räknas på ena handens fingrar, utan istället är det överlag en dialogdriven film. Det tycker jag är rätt beslut, då jag sällan uppskattar grovt våld. Trots att filmen officiellt kategoriseras som action, är det på sin höjd fyra scener som ens med lite fantasi kan klassas som actionsekvenser. Under många av scenerna händer i sig inte så mycket, utan det handlar om vass dialog som för handlingen framåt och tillför en extra dimension till filmen. Dialogen är överlag mycket genomarbetad, och det märks att fokuset legat på trovärdig och underfundig dialog vid en väsentlig del av filmen. När det gäller amerikanska filmer är det också oväntat att man faktiskt satsat mycket på autentiska språk. Här talar tyskarna uteslutande tyska, och fransmännen talar franska. Efter filmer som Valkyria m.fl. är det mycket trevligt att någon äntligen vågar göra språkautentiska filmer, trots att det troligen medför minskad publik i de engelskspråkiga länderna (där många inte tycker om att läsa textremsor). Filmen har därför blivit en salig blandning av tyska, franska och engelska på ett mycket trovärdigt sätt; även om jag nog vågar hävda (utan att ha hållit räkningen) att de två förstnämnda språken har fått större utrymme än engelskan.
Trots det allt annat än roliga ämnet, så har Tarantino också lyckats klämma in en del svart humor. En del scener är småroliga och fyndiga, och vid enstaka partier blir det sanslöst roligt. Det kan tyckas malplacerat att skämta i en film som denna, där det mellan skämten är näst intill olidligt grymma scener, men det fungerar faktiskt bättre än väntat. De flesta av rollfigurerna har dock blivit tämligen endimensionella och platta, och det är få riktigt sympatiska personer. Den enda riktigt mångbottnade karaktären är Shosanna Dreyfus, och hon är också den enda som man kan känna riktig sympati för. Hon har istället blivit desto mer nyanserad och intressant, men det hade onekligen inte skadat med ett lite större djup bland de övriga rollfigurerna. Det finns heller inte mycket till karaktärsutveckling, men det gör faktiskt inte så mycket i det här fallet. Det är också så många rollfigurer som handlingen kretsar kring, så att det är svårt att hinna få något grepp om mer än ett fåtal av dessa. Det finns också enstaka logiska luckor, och vissa frågetecken som man inte får någon egentlig klarhet i. Men det kanske största problemet med Inglourious Basterds är att filmen är väldigt lång - med sina 2 timmar 27 minuter är den i längsta laget för sitt eget bästa. Överlag går tiden ganska fort och filmen känns betydligt kortare än den är, men vissa scener har blivit för utdragna och sega. Ibland händer det helt enkelt inte tillräckligt, och några dialogdrivna scener är ganska händelsefattiga och långrandiga. Det mest påtagliga exemplet är en mycket lång scen i en källarbar, där det i över en kvart egentligen inte händer någonting. Att exempelvis se nazister spela sällskapsspel har ingen som helst relevans för handlingen, även om det bitvis är småroligt. Den scenen och några andra hade gärna fått trimmas en del, för att få ner speltiden med minst en kvart. Då hade filmen säkerligen blivit bättre. Av det förhållandevis begränsade våld som förekommer, finns också en del våldsglorifiering och överdrivet frossande i våld och blod som inte känns berättigat för handlingen. Särskilt vid några få scener tycker jag att det gått lite för långt, och att våldet inte tjänade någonting till.
Vad gäller foto och bildspråk känner man dock definitivt igen Quentin Tarantinos stil, och Inglourious Basterds är visuellt en storslagen film. Foto och scenografi håller utmärkt klass, och filmen lyckas att bygga upp rätt tidskänsla från 1940-talets krigstid på ett trovärdigt sätt. Filmen har också ett starkt och effektivt bildspråk, och filmklipparen Sally Menke uppvisar ett imponerande sinne för detaljer vid redigering och korsklippning. Skådespelarinsatserna är överlag bra, även om det varierar lite. Mélanie Laurent är utmärkt som Shosanna, och spelar övertygande och trovärdigt in i minsta detalj. Den ganska okända österriske skådisen Christoph Waltz är också lysande som den riktigt skrämmande och allt annat än charmige SS-översten Hans Landa. Jag skulle bli mycket förvånad om han inte blir nominerad till en Oscar för bästa manliga biroll nästa år. Det är inte lika gott ställt med Brad Pitt, som visserligen i grund och botten är bra, men som ibland spelar över ganska rejält. Ibland finns det en charm och inbakad humor tillsammans med överspelet, men i minst lika många fall känns det mer malplacerat. Det är mycket möjligt att det är avsiktligt, då Brad Pitt brukar vara bättre än så här i andra filmer, men likväl är det inte ett alltför lyckat drag. Martin Wuttke imponerar stort som Adolf Hitler, och är faktiskt riktigt lik den verkliga förlagan, samtidigt som han framstår som spritt språngande galen; kanske rentav ännu mer än den riktiga personen. Diane Kruger är mycket bra som Bridget von Hammersmark, och hon gör sitt yttersta för att väcka liv i en tyvärr lite väl platt karaktär. De övriga spelar övertygande, men utmärker sig inte nämnvärt; varken positivt eller negativt. Kort sagt är Inglourious Basterds en riktigt bra och välgjord film, som fängslar och håller publikens intresse vid liv nästan hela tiden, men som hade vunnit på en lite kortare speltid och mer mångbottnade rollfigurer. Jag kan inte hålla med om att det skulle vara det mästerverk som somliga recensenter gjort gällande, men filmen är trots allt imponerande och betydligt bättre än jag hade väntat mig. Fastän jag sett filmen på bio höll den också utan tvekan att ses om på DVD, och jag hade aldrig tråkigt ens andra gången. Det är ett gott betyg, varför jag väljer att höja betyget till DVD-releasen, och väljer nu en svag åtta. Om man älskar Quentin Tarantinos filmer, så råder det ingen tvekan om att den här filmen bör ses snarast. Även för övriga är det en klart sevärd film som utan tvekan kan rekommenderas till de allra flesta. Om man hatar dialogdrivna filmer där det inte händer alltför mycket eller om man inte tål vidriga scener, så gör man dock kanske klokt i att avstå eller åtminstone vara lite försiktig.
DVD-utgåvan erbjuder anamorfisk bredbild med proportionerna 2,35:1, vilket i klartext innebär smala svarta fält upp- och nedtill på en Widescreen-TV, och tjocka svarta fält om man har en vanlig (äldre) 4:3-TV. Ljudet är i Dolby Digital 5.1, och förutom det engelska originalljudet finns även ett ungerskt dubbat ljudspår. Bild- och ljudkvaliteten är mycket bra, och det är bitvis en liten fröjd för ögat på en någorlunda stor TV. Det finns textning på åtta olika språk, däribland de skandinaviska språken samt engelska för hörselskadade. Tyvärr finns dock ingen vanlig engelsk text, och heller ingen svensk text för hörselskadade. Den svenska textningen är ganska bra, men är ibland lite väl nedkortad. En viktig skillnad mellan bio- och DVD-versionen är att DVD-utgåvan helt saknar de engelskspråkiga textskyltar som visades då och då på bio; bland annat namnet på de olika kapitlen. Då blir det på DVD istället helt svart, medan den texten visas som del av den svenska textremsan. Eftersom den svenska texten ibland är lite nedkortad eller friare översatt, så tycker jag det är lite irriterande och jag hade föredragit att få ha kvar den ursprungliga bildversionen från bio. Jag förstår heller inte logiken bakom den ändringen, då det inte har någon fördel vad jag kan se. När man matar in DVD-skivan möts man av en distributörsjingel i 22 sekunder, som tyvärr inte går att hoppa förbi eller ens spola på bild förbi. Därefter kommer en språkvalsmeny upp, och när man valt språk visas varningstexter i 10 sekunder. Vi möts därefter direkt av huvudmenyn, som är stilren men bara på engelska.
Daniel Hofverberg
Recensionen skriven: 21 augusti 2009
Senast uppdaterad: 21 augusti 2009
Recensionen har lästs 5243 gånger av 3077 personer, sedan den 21 augusti 2009
| Betyg: |
| Film/serie |
  |
7 |
| DVD-produktion |
|
-- |
|
| Snittbetyg: |
|
7 |
Hittills har inga läsare röstat på denna film/serie. Men du kan bli den första genom
att ange dina betyg här nedan.
Använd detta formulär för att skriva kommentarer till recensionen eller filmen. Kommentarerna publiceras här nedan omedelbart. Denna funktion är avsedd för kortare kommentarer, och får maximalt innehålla 1000 tecken. Mer invecklade frågeställningar samt diskussioner/debatter är inte lämpade för kommentarssystemet - sådant bör istället tas på Dubbningshemsidans forum. Undvik personangrepp, svordomar och annat olämpligt innehåll. Vid kritik mot skådespelare eller andra specifika personer, var vänlig motivera dina åsikter noggrant med konstruktiv kritik för att undvika att det kan tolkas som personangrepp. Webbmastern kommer att radera kommentarer som anses olämpliga, irrelevanta eller lagstridiga. Om du har kommentarer till recensenten som du inte vill att andra ska kunna läsa, kan du istället skicka dessa via e-post.
© 2021 Dubbningshemsidan/Daniel Hofverberg
g(16153296)a(1587777))
g(59966)a(1587777))