Dubbningshemsidan
Recensioner
Jurtjyrkogården
(Pet Sematary)
2019 års nyfilmatisering
Glöm inte bort att använda funktionerna för att lämna kommentarer kring recensionen eller filmen samt sätta egna betyg.
Tack till Biostaden Aveny i Skellefteå för pressvisningen
Familjen Creed, bestående av pappa Louis, mamma Rachel, barnen Ellie och Gage samt katten Church (kortform av Winston Churchill!), har lämnat en lite för hektisk tillvaro i storstaden Boston för att istället flytta till den lilla byn Ludlow i Maine där Louis tackat ja till en anställning som sjukvårdsklinikens nya läkare. Huset de flyttar till är gammalt och relativt anspråkslöst, men hela 20 hektar skog hör till marken de köpt - vilket i skogen bakom huset bl.a. innefattar en djurkyrkogård med felstavad skylt. Det finns också en orsak till behovet av en djurkyrkogård, för trots det lilla samhället är den enkla landsvägen hårt trafikerad där lastbilar kör ofantligt snabbt dygnet runt, där många djur fått sätta livet till av lastbilschaufförer som inte ser sig för. Det dröjer heller inte länge innan familjens gamla granne Jud upptäcker katten Church ihjälkörd - men han tipsar Louis om att begrava djuret på en helig indianmark just bortom djurkyrkogården. Men allting som begravs där återuppstår och kommer tillbaka; men tyvärr inte i oförändrad form utan som mer aggressiva varianter...
Jag har inte läst Stephen Kings roman, men filmklassikern från 1989 var onekligen en bra film även om den spårade ur lite väl mycket för min smak. Man kan fråga sig varför man nu ämnar till att göra en nyfilmatisering av den filmen, då den förra trots sina 30 år på nacken ändå har klarat tidens tand hyfsat väl. Fast å andra sidan finns det flera rysare som varit i ännu mindre behov av nyfilmatiseringar som gjorts nya versioner av under senare år... Nya Jurtjyrkogården är i alla fall en riktigt bra film, och glädjande nog är den rentav lite bättre än den förra filmen. Storyn i grova drag är sig lik, men här finns flera stora avvikelser och en del överraskningar, som gör att man inte känner igen sig så mycket från 1980-talsklassikern.
Jag uppskattar att manuset blivit lite mer nyanserat än senast, med lite större fokus på familjeförhållandet, äktenskapet och föräldraskapet. Det uppskattar jag, och det gör också att det blir lättare att relatera till rollfigurerna och känna igen sig. Det medför också att frun Rachel den här gången blivit betydligt mer aktiv och mångfacetterad; jämfört med den gamla filmen där hon mer eller mindre var passiv och knappt delaktig alls i intrigen då Louis inte berättade någonting för henne. Även Ellie hinner få lite fler nyanser än i den gamla filmen, som gör att det här inte alls blir samma "enmansrace" som 1980-talsfilmen. Det ligger helt rätt i tiden, och gör att den här upplevs lite mer tidsenlig och modern.
Jurtjyrkogården är en obehaglig och ganska otäck film, där man hoppar till vid några tillfällen men som annars huvudsakligen fokuserar på psylogisk obehagsstämning och en krypande obehagskänsla. Det uppskattar jag, och överlag är den nya filmen lite mer otäck och obehaglig än den gamla som i mina ögon mer var spännnade än speciellt otäck. Möjligen kan det bero på att filmen trots allt inte klarat tidens tand så väl som man hade kunnat tro, då jag var för ung för att se den gamla filmen när den kom ut 1989; men å andra sidan är det nog inte så lätt att få en skräckfilm att fungera bra över flera decennier. Det gör att den nya filmen ligger lite bättre i tiden, och faktiskt blir genuint obehaglig; och det blev heller inte direkt bättre av att jag såg filmen helt ensam i en väldigt stor biosalong... Trots det blir det dock sällan så läskigt så att man hoppar till, utan det är oftast mer obehagligt än otäckt.
Jag känner mig lite kluven till de omfattande ändringar i handlingen som gjorts gentemot den gamla filmen, framförallt under upplösningen. Å ena sidan ger de en något antiklimaktisk känsla, och om möjligt spårar det ur ännu mer än i förlagan. Men å andra sidan gör dessa ändringar handlingen mer trovärdig och begriplig, och enstaka logiska luckor och trovärdighetsproblem i 1980-talsfilmen täpps till. Så fastän det på sätt och vis är tråkigt, så tror jag ändå att ändringarna är till filmens bästa.
Precis som i den gamla filmen ger det dock inte mycket med sidohistorien kring Rachels döda syster, som resulterar i några otäcka scener men som likväl känns kraftigt underutvecklad och i slutändan rinner ut i sanden. Den sidohistorien har fått ännu mindre plats här än i 1980-talsfilmen, och det känns lite tråkigt då den fått så liten plats att den egentligen inte bidrar till annat än att visa på Rachels otrevliga förflutna. Om man inte kunnat utveckla den här historien mer hade man lika gärna kunnat hoppa över den sidohistorien helt och hållet, precis som man dessutom gjort med Rachels föräldrar som knappt syns till alls i den här versionen.
Fotot och bildspråket är relativt enkelt och anspråkslöst, men icke desto mindre snyggt och effektivt men en effektfull användning av detaljer, färger och skuggor. Skådespelarinsatserna är riktigt bra, och överlag bättre än i originalfilmen. Jason Clarke är mycket bra som Louis, och gör en trovärdig och naturlig rolltolkning där han vida överträffar Dale Midkiffs insats i den gamla filmen. Amy Seimetz är också riktigt bra som Rachel, som visserligen inte får riktigt lika mycket att arbeta med men som icke desto mindre gör en stark och trovärdig rollprestation. Jeté Laurence är riktigt bra som dottern Ellie, och hon är en av de bättre barnskådespelare jag sett på senare år som faktiskt lyckas att göra en naturlig insats utan minsta lilla konstlade manér. Enäggstvillingarna Hugo och Victor Lavoie får inte så mycket att arbeta med som Gage, men är för all del ändå ganska bra. John Lithgow är riktigt bra som Jud.
Nya Jurtjyrkogården är en riktigt bra film, som är underhållande, obehaglig och stämningsfull. Den överträffar faktiskt 1989 års originalfilm, och innehåller tillräckligt många avvikelser och överraskningar så att den ska vara sevärd även om man sett den gamla filmen. Den nya filmen lider tyvärr av samma problem som den gamla filmen med en story som spårar ur lite för mycket och en upplösning som inte riktigt övertygar fullt ut, men lyckas i alla fall att få händelseförloppen att upplevas lite mer trovärdiga än i den gamla filmen. Jag föredrar rysare där man inte blir riktigt lika deppig eller nedstämd, och varken den nya versionen eller 1980-talsoriginalet tillhör någon av mina favoriter bland skräckfilmer, men å andra sidan går det väl kanske inte att göra så mycket med Stephen Kings roman. Trots vissa brister är det ändå en lyckad och välgjord film, som är en värdig nyversion av 1989 års klassiker och på de flesta punkter överträffar den filmen. Mycket mer än så kan man väl kanske inte begära, och därför förtjänar den nya filmen en stark sjua i betyg.
Daniel Hofverberg
Recensionen skriven: 4 april 2019
Senast uppdaterad: 4 april 2019
Recensionen har lästs 1861 gånger av 1089 personer, sedan den 4 april 2019
| Betyg: |
| Film/serie |
  |
7 |
| DVD-produktion |
|
-- |
|
| Snittbetyg: |
|
7 |
Hittills har inga läsare röstat på denna film/serie. Men du kan bli den första genom
att ange dina betyg här nedan.
Använd detta formulär för att skriva kommentarer till recensionen eller filmen. Kommentarerna publiceras här nedan omedelbart. Denna funktion är avsedd för kortare kommentarer, och får maximalt innehålla 1000 tecken. Mer invecklade frågeställningar samt diskussioner/debatter är inte lämpade för kommentarssystemet - sådant bör istället tas på Dubbningshemsidans forum. Undvik personangrepp, svordomar och annat olämpligt innehåll. Vid kritik mot skådespelare eller andra specifika personer, var vänlig motivera dina åsikter noggrant med konstruktiv kritik för att undvika att det kan tolkas som personangrepp. Webbmastern kommer att radera kommentarer som anses olämpliga, irrelevanta eller lagstridiga. Om du har kommentarer till recensenten som du inte vill att andra ska kunna läsa, kan du istället skicka dessa via e-post.
© 2021 Dubbningshemsidan/Daniel Hofverberg
g(16153296)a(1587777))
g(18507732)a(1587777))