Dubbningshemsidan
Recensioner
Love, Rosie
(Love, Rosie)
Glöm inte bort att använda funktionerna för att lämna kommentarer kring recensionen eller filmen samt sätta egna betyg.
Den irländska författaren Cecelia Ahern är dotter till en f.d. statsminister på Irland, och debuterade 2002 som 21-åring med romanen P.S. I Love You som blev till film för några år sedan. Dessutom är hon numera också verksam som TV-producent och skapare av den amerikanska TV-serien Samantha Who. Hennes andra roman, som gavs ut 2004, fick i Sverige titeln "Där regnbågen slutar" (original: " Where Rainbows End"), och nu har även den blivit till film. I USA döptes boken om till Love, Rosie, som även har blivit namnet på den tysk-brittisk-kanadensiska filmen. Bakom regi står tyska Christian Ditter, som bl.a. legat bakom den tecknade TV-serien Vicke Viking och som med Love, Rosie gör sin engelskspråkiga debut.
Någonstans i England har Rosie och Alex varit bästa vänner och oskiljaktliga sedan de var fem år gamla, men längre än till vänskap har det inte gått. På Rosies 18-årsdag kysser de varandra, men då hon är stupfull har hon glömt allt som hände morgonen därpå. De planerar att flytta till Boston i USA tillsammans, då Alex kommit in på Harvard och Rosie kommit in på en hotell- och restaurangutbildning på Boston University. Men allting förändras när Alex går på skolbalen tillsammans med skolans snyggaste tjej Bethany, samtidigt som Rosie går till balen med den populära killen Greg. Den kvällen har Rosie sex med Greg, och upptäcker strax därpå att hon är gravid. Hon säger till Alex att resa till USA utan henne, så kommer hon senare. Då hennes föräldrar är starkt katolska är abort uteslutet, och hennes ursprungliga plan att adoptera bort barnet spricker när dottern Katie föds och Rosie inte längre har mage att adoptera bort henne. Därför blir det aldrig någon USA-flytt för Rosie, och Greg överger henne och dottern direkt efter födseln. Åren går, och under 12 års tid fortsätter Rosie och Alex att hålla kontakten med varandra från var sin del av världen; utan att träffas och utan att det går längre än till vänskap...
Jag har tyvärr inte läst Cecelia Aherns roman, och har därför inget att jämföra med. Även utan den kan man dock inte påstå att Love, Rosie är alltför originell - det mesta har man sett förut, och i stil och upplägg har filmen bl.a. tydliga likheter med En dag. Men det spelar faktiskt ingen roll, då jag ändå föll pladask för den här filmen från första början. Det är engagerande och charmigt, och intresset hålls vid liv på ett elegant sätt. Det är en söt och mysig film, som man lätt dras in i trots att storyn i sig inte är så märkvärdig. Här finns ett påtagligt djup, och filmen tar upp intressanta ämnen och frågeställningar.
Samtidigt är det lättsamt och med "feelgood"-stämning. Periodvis är det riktigt roligt, och jag skrattade ganska ofta åt repliker och situationer. Det finns förvisso nästan inga klockrena poänger och de stora skratten lyser med sin frånvaro, men jag skrattade lite grand ganska ofta och däremellan fnissade eller log jag i nästan varenda scen. Det är också en mycket berörande och gripande film, som inte lär lämna någon oberörd. Periodvis grät jag floder, och under vissa scener är det helt omöjligt att hålla tårarna borta. Till viss del kan det förklaras med att filmen är sentimentalt gjord, och spelar i vissa fall även på känslosträngar, men det förklarar inte allt utan det är också genuint rörande.
Det är romantiskt och finstämt, men utan att upplevas som överromantiserande. Tiden går fort, och genom ett föredömligt tempo har man trevligt hela tiden som man ser filmen. Det är både tänkvärt, charmigt, mysigt, roligt och romantiskt. Både Rosie och Alex har också blivit mångbottnade och nyanserade rollfigurer, som man hela tiden känner för. Framförallt Rosie är helt omöjligt att inte tycka om - faktum är att det är närmast omöjligt att ens slita blicken från henne. Därför är det verkligen inte svårt att falla för filmen, som innehåller det mesta man kan begära av en romantisk dramakomedi.
Problemet är att allting blivit väldigt förutsägbart, och hur allting ska sluta känns tämligen givet från första början. I och för sig är ju det viktiga med sådana här filmer inte målet utan resan dit, men det vore ändå trevligt med någon form av överraskning under resans gång. Ibland kan det också upplevas lite väl fragmentariskt, i och med den långa tidsperiod som ska skildras. Ofta fungerar det bra, men ibland går det väl snabbt framåt och att ta till skyltar som "Fem år senare" - när jag hellre hade velat veta vad som hände under de fem åren - känns lite tråkigt. Kanske hade filmen vunnit på att förlängas en smula, så att mer tid kunnat läggas åt alla händelser under årens gång.
Manuset känns också något tillrättalagt och tillspetsat, så tillvida att allting uppenbarligen ska fokusera på just Rosie och Alex. Därför har de flesta andra rollfigurer blivit både klichéartade och stereotypa, och det gäller i synnerhet deras kärlekspartners genom åren. Framförallt Katies pappa Greg känns som en enda stor vandrande kliché, som känns konstruerad på ett sådant sätt att ingen någonsin ska kunna tycka om honom; och det gör man inte heller. Även Bethany och Sally känns lite väl klyschiga, men där är det i alla fall inte riktigt lika övertydligt. Genom Rosies och Alex imponerande personkemi "hejar" man på dem från första början, så därför känns det onödigt och övertydligt att börja överdriva deras andra kärlekspartners till bristningsgränsen. Vi förstår alla poängen i alla fall. Det påverkar tyvärr trovärdigheten, i en i övrigt så realistisk och trovärdig film.
Fotot är utmärkt, och filmen har ett starkt bildspråk med ett imponerande sinne för detaljer, i kombination med många vackra vyer. Musiken är också utmärkt, och det finns mycket passande brittisk popmusik i filmen. Skådespelarinsatserna är överlag också mycket bra. Lily Collins är fullkomligt lysande som Rosie, och gör en stark och minnesvärd rollprestation där man hela tiden förstår hur hon känner även utan att hon behöver säga något. Mycket bättre än så här kan det ärligt talat inte bli, och att hon dessutom är så charmig och har en sådan otrolig utstrålning gör knappast saken sämre. Hon har alla förutsättningar att gå hur långt som helst inom filmbranschen. Sam Claflin är mycket bra som Alex, och spelar även han naturtroget och lågmält - fast riktigt i samma kaliber som Lily är han ärligt talat ändå inte. Lily och Sam har också en mycket övertygande personkemi.
Lite problematiskt blir det förstås då både Lily och Sam spelar huvudrollerna under hela filmens gång, trots att det ska föreställa gå 12 års tid. Och man kan väl lugnt påstå att det inte är lätt för någon skådespelare att föreställa vara både 18 och 30 år gammal. Jag tycker dock ändå att det går hyfsat bra i det här fallet, även fast det fungerar bättre med Lily Collins än med Sam Claflin (som verkar åldras mindre genom åren). Jaime Winstone är riktigt bra som Ruby; en roll som tyvärr är mindre än jag hade önskat. Tamsin Egerton och framförallt Suki Waterhouse gör allt som går av de tyvärr lite för stereotypa rollerna som Sally och Bethany. Christian Cooke är helt okej som Greg, men gör ändå en av de svagare rollprestationerna i filmen och känns en smula stel. Rosa Molloy och Lily Laight är däremot utmärkt och oerhört charmig som Rosies dotter Katie.
Love, Rosie är på intet sätt någon perfekt eller felfri film. Den kan ibland upplevas översentimental, den är mycket förutsägbar och många av de mindre rollfigurerna känns stereotypa och/eller klichéartade. Jag kan därför förstå de professionella recensenter som inte gett filmen alltför lysande kritik. Ändå föll jag pladask för filmen, som både är mysig, charmig, underhållande, rolig och oerhört berörande. Det är helt enkelt svårt att klaga på en film när man både hinner skratta och gråta, ibland t.o.m. samtidigt, och den tar också upp intressanta ämnen och frågeställningar. Genom de breda teman som tas upp är det en film som passar de flesta åldrar; från tonåringar och nästan hur långt upp i åldrarna som helst. Det är minnesvärt och med en utmärkt stämning, och då är jag beredd att förlåta filmen för de brister som finns. Jag väljer därför att sätta betyg med hjärtat hellre än hjärnan, och ger den en svag åtta i betyg.
Jag har tyvärr inte fått tillgång till DVD- eller Blu-Ray-utgåvan för recension, och kan därför inte uttala mig om DVD-produktionen eller eventuellt extramaterial.
Daniel Hofverberg
Recensionen skriven: 7 april 2015
Senast uppdaterad: 8 april 2015
Recensionen har lästs 3007 gånger av 1676 personer, sedan den 7 april 2015
| Betyg: |
| Film/serie |
  |
8 |
| DVD-produktion |
|
-- |
|
| Snittbetyg: |
|
8 |
Hittills har inga läsare röstat på denna film/serie. Men du kan bli den första genom
att ange dina betyg här nedan.
Använd detta formulär för att skriva kommentarer till recensionen eller filmen. Kommentarerna publiceras här nedan omedelbart. Denna funktion är avsedd för kortare kommentarer, och får maximalt innehålla 1000 tecken. Mer invecklade frågeställningar samt diskussioner/debatter är inte lämpade för kommentarssystemet - sådant bör istället tas på Dubbningshemsidans forum. Undvik personangrepp, svordomar och annat olämpligt innehåll. Vid kritik mot skådespelare eller andra specifika personer, var vänlig motivera dina åsikter noggrant med konstruktiv kritik för att undvika att det kan tolkas som personangrepp. Webbmastern kommer att radera kommentarer som anses olämpliga, irrelevanta eller lagstridiga. Om du har kommentarer till recensenten som du inte vill att andra ska kunna läsa, kan du istället skicka dessa via e-post.
© 2021 Dubbningshemsidan/Daniel Hofverberg
g(16153296)a(1587777))
g(1054872)a(1587777))