Dubbningshemsidan

Recensioner

Icke-dubbade filmer

Luftslottet som sprängdes
(Luftslottet som sprängdes)

Glöm inte bort att använda funktionerna för att lämna kommentarer kring recensionen eller filmen samt sätta egna betyg.

Sök efter Luftslottet som sprängdes på CDON
Sök efter Luftslottet som sprängdes på Megastore.se
Sök efter Luftslottet som sprängdes på Ginza.se
Sök efter Luftslottet som sprängdes på Discshop.se
Sök efter Luftslottet som sprängdes på LOVEFiLM (Hyrfilm)
Spelbutiken.se - Vi har spel för alla & Fri frakt på alla produkter    ANNONS

Drama / Action / Kriminal / Thriller / Spelfilm / Baserad på bok / Långfilm
Målgrupp: Ungdomar / Vuxna  [Sök exakt denna kombination]
Speltid: 2 timmar 28 minuter

Genre: Kriminaldramathriller
Produktionsland/år: Sverige/Tyskland, 2009
Produktionsbolag: Yellow Bird Films, i samarbete med ZDF, Sveriges Television, Nordisk Film, Film i Väst & Spiltan Media
Producent: Søren Stærmose & Ole Søndberg
Regi: Daniel Alfredson
Manusförfattare: Ulf Rydberg, baserat på en roman av Stieg Larsson
Svensk distributör: Nordisk Film AB

Medverkande:
Mikael Blomqvist - Michael Nyqvist	Lisbeth Salander - Noomi Rapace
Annika Gannini - Annika Hallin	Erika Berger - Lena Endre
Holger Palmgren - Per Oscarsson	Jan Bublanski - Johan Kylén
Christer Malm - Jacob Ericksson	Malin Eriksson - Sofia Ledarp
Sonja Modig - Tanja Lorentzon	Monica Figuerola - Mirja Turestedt
Dr. Peter Teleborian - Anders Ahlbom Rosendahl	Åklagare Richard Ekström - Niklas Hjulström
Hans Faste - Magnus Krepper	Evert Gullberg - Hans Alfredson
Alexander Zalachenko - Georgi Staykov	Ronald Niedermann - Mikael Spreitz
Dragan Armanskij - Michalis Koutsogiannakis	Nils Bjurman - Peter Andersson

Michael Nyqvist & Noomi Rapace
© Nordisk Film

Den svenska författaren och journalisten Stieg Larssons böcker i Millennium-trilogin har blivit oerhört populära i både Sverige och resten av världen, och därför är det knappast förvånande att Nordisk Film beslutat att de två sista filmatiseringarna nu går upp på bio istället för att enbart visas på TV som planerat. Flickan som lekte med elden hade premiär på svenska biografer i september, och redan nu är det dags för den tredje och sista filmen och fölkaktligen även boken; Luftslottet som sprängdes. I och med det ursprungliga TV-formatet är den danska inblandningen från den första filmen över; nu är det precis som senast en svensk-tysk samproduktion där både regissör och manusförfattare bytts ut. Istället för ursprungliga Niels Arden Oplev är det precis som i den andra filmen Daniel Alfredsson som står för regi. Manusförfattaren har dock bytts ytterligare en gång, och nu är det istället Ulf Rydberg som skrivit manuset. Flickan som lekte med elden slutade med att Lisbeth Salander blev levande begravd men mirakulöst nog överlevde. Den här filmen fortsätter där den förra slutade, och hon förs nu svårt skadad till sjukhus. Tyvärr är hon dock fortfarande anklagad för de båda morden i den förra filmen, och därför har hennes problem bara börjat. Journalisten Mikael Blomqvist övertalar Annika att bli Lisbeths försvarsadvokat, samtidigt som han själv försöker att gräva i Lisbeths förflutna och avslöja allting i ett kommande nummer av tidningen Millennium. Snart börjar han inse att det är en stor konspiration som ligger bakom, och det är många som inte gärna vill se att Lisbeth överlever...

Luftslottet som sprängdes är en ren fortsättning på Flickan som lekte med elden, och har sin början där den förra slutade. På bio är det inte helt problemfritt, inte minst som det inte finns någon resumé om vad som hänt tidigare. Fastän det bara var dryga två månader sedan den förra filmen, så hade jag ibland svårt att hålla isär och komma ihåg vilka de inblandade var. Men om man bara kommer över det, så är Luftslottet som sprängdes en riktigt bra film. Den har ett lugnare tempo än de två första filmerna, och här är det inte alls lika mycket snabba actionscener som i Flickan som lekte med elden. Det blir istället en mer dialogdriven och pratig film, och det är sällan som det blir riktigt spännande. Det låter inte helt lyckat, och jag misstänker att det här är den svåraste av böckerna att göra film på; åtminstone utan att själv ha läst någon av dem. Men tydligen klarar Daniel Alfredsson av det här formatet bättre än den mer snabba actionfyllda stilen, för det känns engagerande och intressant från början till slut. Det här är också den mest trovärdiga och realistiska av de tre filmerna, och det är betydligt färre logiska luckor och trovärdighetsproblem. Visserligen framstår den här komplotten som lite väl stor och osannolik, men det är förstås svårt att göra så mycket åt. Manusförfattaren har i alla fall gjort en fin insats, och sammantaget är det en fängslande och bitvis berörande film. Jag uppskattar att få veta ännu mer om Lisbeth Salander, och efter den här filmen och den föregående har vi nu fått en ganska fullständig inblick i hennes bakgrund. Det är glädjande och det är absolut hög tid för det; något jag irriterade mig på efter Män som hatar kvinnor.

Mikael Blomqvist har istället blivit lite mer endimensionell än i den första filmen, men har däremot fått mer utrymme än i Flickan som lekte med elden och framstår åtminstone som lite mer mänsklig. I den här filmen har han och Lisbeth fått ungefär lika mycket utrymme, men precis som senast träffas de nästan inte alls. Det känns lite egendomligt att de två huvudrollerna aldrig är i samma scen tillsammans, och bitvis har regissören haft svårt att väva ihop det hela till en sammanhängande film. Kontinuitetsmässigt är det också lite märkligt att ingen ens nämner relationen mellan Lisbeth och Mikael som fick så stort utrymme i den första filmen. Har manusförfattaren Ulf Rydberg helt glömt bort den första filmen...? Vid vissa tillfällen märker man av en lätt fragmentarisk känsla, och det blir periodvis också ganska rörigt med en invecklad och snårig intrig. Det är visserligen inte riktigt lika illa som i den förra filmen, men långt ifrån perfekt. Precis som senast finns det många mer eller mindre endimensionella och stereotypa karaktärer, och Lisbeth är den enda som känns helt äkta och mångbottnad. Därutöver är Erika fullt godkänd, och det är trevligt att hon som senast har fått mycket mer utrymme än i den första filmen. Här får vi också se mer av de två andra medarbetarna på Millennium, vilket visserligen är välkommet men fortfarande har de blivit alldeles för endimensionella och platta - faktum är att vi inte får veta mycket mer om dem än deras namn. Bland antagonisterna är det ännu värre ställt. Det har blivit typiska "skurkroller" som framstår som helt svartvita och endimensionella; allt för att det ska bli helt omöjligt att sympatisera med någon av dem.

Det mest påtagliga är psykiatern och åklagarens expertvittne Teleborian, som har blivit nästan lika genomrutten som advokaten i den första filmen. Det hade verkligen inte behövts, då vi hade sympatiserat med Lisbeth via enklare medel än så här. Men precis som i Flickan som lekte med elden tycker jag att den mest malplacerade och irriterande rollfiguren är den blonda jätten Ronald Niedermann. Han tillför egentligen ingenting till filmen, och har blivit så stereotyp och klyschig att det inte kan bli mycket värre. En muskulös torped som inte kan känna smärta och tål hur mycket som helst känns också lite väl orealistiskt i sammanhanget, och filmen hade vunnit på att skriva ut den karaktären helt och hållet. Istället är det glädjande att advokaten Annika fått mycket mer utrymme, och även fast hon är en smula endimensionell så får hon åtminstone en del nyanser och framstår som mänsklig. Efter att hon tidigare bara haft en minimal biroll, så är det mycket roligt att hon äntligen fått mycket utrymme och blivit viktig för handlingen. Här syns hon faktiskt nästan lika mycket som de båda huvudrollerna, och det är trevligt då hon är en intressant rollfigur. De två tidigare filmerna har båda varit för långa, och tyvärr är Luftslottet som sprängdes inget undantag. Visserligen är det ganska mycket som händer, men två och en halv timme är likväl för mycket för en film som denna. Tiden går hyfsat fort, men bitvis blir det lite väl segt och utdraget, och ett antal scener har blivit för långa för sitt eget bästa. Den sista dryga halvtimmen har ett högt och bra tempo, men före det går det bitvis lite väl segt, och filmen hade vunnit på att kortas ner med närmare 20 minuter.

Precis som i Flickan som lekte med elden så gör den lägre budgeten gentemot den första filmen sig påmind, och Daniel Alfredsson verkar inte satsa på att sticka ut på samma sätt som Niels Arden Oplev gjorde i Män som hatar kvinnor. Det är ett funktionellt foto, men det sticker inte ut på samma sätt som i den filmen, och allting känns mer sedvanligt. Här erbjuds inga vackra vyer eller alltför imponerande foto, och det blir aldrig riktigt samma nerv och känsla i foto och klippning som i den första filmen. Trots allt märker man av att filmen gjordes som miniserie för TV, som därefter har klippts om. Det är samma skådespelare som tidigare, vilket är glädjande. Michael Nyqvist och i synnerhet Noomi Rapace är utmärkta, och spelar båda övertygande och trovärdigt. Dessutom är Lena Endre och Annika Hallin också mycket bra. Många av de övriga sticker inte ut på samma sätt, men de allra flesta är ganska bra. Precis som senast är Mikael Spreitz sämst som Ronald Niedermann, som spelar alldeles för opersonligt och onaturligt. Sammanfattningsvis är Luftslottet som sprängdes en riktigt bra film, som avslutar trilogin på ett fint sätt utan att lämna några större obesvarade frågor. Det finns absolut en del brister, och filmen hade vunnit på ett lite högre tempo, fler mångbottnade rollfigurer och en kortare speltid. Men det har också blivit engagerande och fängslande hela tiden, varför man trots allt bör bedöma det här som en bra film. Med viss tvekan upplever jag Luftslottet som sprängdes som den bästa filmen av de tre, men skillnaden är inte tillräckligt stor för att jag ska kunna motivera ett högre betyg än då. Följaktligen ger jag även nu en stark sjua, och filmen är absolut sevärd för de allra flesta; i synnerhet om man sett de första två filmerna. Jag kan dock inte tycka att någon av filmerna är samma mästerverk som många andra hävdat, och i och med det sämre fotot är det tveksamt om det kan anses vara värt pengarna att se filmen på bio. Till sist ställer jag mig frågande till varifrån titeln Luftslottet som sprängdes kommer ifrån, för åtminstone undertecknad lyckas inte att hitta någon tydlig logik till den titeln. Kanske förklaras det bättre i boken, för den uppenbart metaforiska titeln känns i mina ögon ganska långsökt...

Daniel Hofverberg
Recensionen skriven: 27 november 2009

Recensionen har lästs 821 gånger av 528 personer, sedan den 27 november 2009

Betyg:
Film/serie		7
DVD-produktion		--
Snittbetyg:		7

Läsarnas betyg

Hittills har inga läsare röstat på denna film/serie. Men du kan bli den första genom att ange dina betyg här nedan.

Ditt betyg:
Film/serie:	Välj här 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

Läsarnas kommentarer

carin - fredag den 5 mars 2010 kl. 16:42:
Noomi Rapace är grymt cool i de här filmerna som gjorts. Luftslottet som sprängdes va jätte bra men om jag få bestämma vilken av dessa tre som va bäst va det 1 an

---

carin - fredag den 5 mars 2010 kl. 16:40:
luft slottet som sprängdes va kanon bra rekommenderar er som ej sett den att se den.

---