Dubbningshemsidan
Recensioner
Niceville
(The Help)
Glöm inte bort att använda funktionerna för att lämna kommentarer kring recensionen eller filmen samt sätta egna betyg.
Tack till The Walt Disney Company Nordic för recensionsexemplaret
Den amerikanska författarinnan Kathryn Stockett blev uppmärksammad 2009 för sin omtalade roman The Help, som i Sverige fick den lite egendomliga titeln Niceville, och romanen blev bästsäljande i flera dussin länder. Nu har hennes delvis verklighetsbaserade roman blivit till film, i regi av Kathryns barndomskompis; skådespelaren och regissören Tate Taylor vars enda tidigare långfilm som regissör var den i Sverige nästan helt okända Pretty Ugly People. I Sverige har filmen precis som boken släppts under titeln Niceville, och filmen nominerades till fyra Oscars vid 2012 års Oscarsgala; bästa film, bästa kvinnliga huvudroll (Viola Davis) samt bästa kvinnliga biroll (både Octavia Spencer och Jessica Chastain). I slutändan vann dock "bara" Octavia Spencer Oscar för sin birollstolkning som nästan angränsar till huvudroll.
I den amerikanska delstaten Mississippi 1963 var segregeringen ett faktum, och trots en begynnande medborgarrättsrörelse fanns många lagar som behandlade vita och svartas rättigheter. Mörkhyade personer fick inte sitta och äta vid samma bort som vita, och fick inte hålla till på samma bibliotek. De flesta mörkhyade kvinnor arbetade som hemhjälp åt välställda vita familjer, men medan de tog hand om de vitas barn från spädbarnsåldern fick de inte ens hålla till på samma toalett som alla andra. De vita kvinnorna förväntas inte göra mycket mer med sina liv än att gifta sig rikt och därefter hålla sig hemma. Undantaget till regeln är den nyutexaminerade högskolestudenten Skeeter Phelan, som efter avslutade studier återvänder hem till sina föräldrars bostad i Jackson, Mississippi. Hon vill helst av allt bli en seriös journalist och författare, och att gifta sig står mycket långt ner på hennes önskelista. Skeeter blir chockad över att hennes älskade barnflicka och hemhjälp Constantine inte längre jobbar hos familjen, och hon reagerar på den märkliga segregationen i samhället där alla hennes väninnor gift sig och ägnar sig åt välgörenhet åt fattiga i Afrika medan hemhjälpen får ta hand om deras barn. Mest upprörd blir Skeeter när societetsdamen Hilly skickar in lagförslag på att alla hushåll med hemhjälper måste bygga separata toaletter för dessa, för att inte "vita ska bli smittad av svartas sjukdomar". Hon börjar umgås med sin bästa vän Elizabeths svarta hemhjälp Aibileen, och blir intresserad av att berätta hennes historia. Hon övertalar Aibileen att bli intervjuad för en bok som Skeeter tänkt skriva om hembiträden i samhället och den allt växande rasismen. Det är att riskabelt uppdrag, och för att inte utlämna någon får Aibileen heta något annat i boken och staden döper hon om till Niceville. Snart ställer även den sura Minny upp på att bli intervjuad för boken, efter att hon varit hemhjälp åt Hilly men blivit avskedad när hon lånade familjens inomhustoalett istället för att mitt i en orkan gå ut till det särskilda utedasset för svarta...
Jag har tyvärr inte läst Kathryn Stocketts bästsäljande roman, och har därför ingenting att jämföra med. Men dessbättre klarar Niceville utan problem av att stå på egna ben, och fungerar utmärkt även om man inte läst boken. Och det här är helt enkelt en mycket bra film, som alla bör se. Grundstoryn är mycket intressant, och märkligt nog upplevs storyn som förvånansvärt originell. Visst har filmer behandlat ämnet rasism förut, om än inte i någon alltför hög utsträckning, men ingen tidigare film har handlat om just svart hemhjälp på det här sättet tidigare. Det är förstås ett väldigt viktigt ämne att uppmärksamma, för att visa hur det faktiskt var på 1960-talet - främst i USA, men säkerligen även i de flesta andra länder. Det är tänkvärt och fascinerande, och budskapen är ju tyvärr tillämpbara än idag även om dagens rasism sannolikt är av betydligt mer subtilt slag än på den tiden; men därmed inte sagt att det inte fortfarande förekommer på ett eller annat sätt.
Rollfigurerna har blivit förhållandevis mångbottnade, och både Skeeter, Aibileen, Minny och Celia känns äkta och genomarbetade. Det förhöjer helhetsintrycket, och gör att filmen framstår som mycket levande och realistisk. Tyvärr måste jag säga, för det är sannerligen ingen upplyftande historielektion som ges i Niceville. Trots den mörka och dystra stilen och temat har filmen ändå fått med vissa hoppfulla inslag och en del humor. Man får skratta en del, och det gör att filmen aldrig känns lika tung utan får en perfekt balans. Det blir både underhållande och samtidigt väldigt djupt och tänkvärt.
Filmen är både fängslande, berörande och oerhört gripande, och det är näst intill omöjligt att inte fälla några tårar medan man ser den. Trots en för genren väldigt lång speltid på 2 timmar 20 minuter blir det aldrig segt eller utdraget, utan filmen håller intresset vid liv hela tiden. Visst förekommer kanske ett par aningen för långa scener, men det är inget stort problem och tiden går väldigt snabbt då man är så engagerad i rollfigurerna och händelserna hela tiden. Genom den långa speltiden får också manusförfattaren tid att ta upp intressanta parallella handlingar och sidohistorier, som annars hade fått lov att stryka på foten. Och allt som tas upp i Niceville är också intressant och viktigt för handlingen, utan några onödiga sidohandlingar. Det är ett genomarbetat manus som hela tiden berör och fascinerar, fastän vi inte erbjuds några enkla svar på de viktiga frågor som tas upp.
Men trots att jag upplever filmen som finstämd och intressant hela tiden, så förekommer vissa tendenser till översentimentalitet. Tate Taylor verkar inte riktigt ha litat på historiens dragningskraft, utan har istället vid vissa tillfällen spelat på känslosträngar så att det inte ska råda någon tvekan om hur vi ska känna. Det är inget stort problem, men det förekommer vissa antydningar till det här och var, och det hade inte behövts för en så stark och berörande grundstory. Vissa av de vita rollfigurerna känns också lite överdrivna och nästan på gränsen till karikatyrer, vilket inte minst gäller Hilly. Säkerligen fanns det en hel del lika hemska personer i 1960-talets Mississippi, men när i stort sett alla vita förutom Skeeter och Celia blivit endimensionella och oerhört inskränkta så känns det ändå lite väl överdrivet. Däremot uppskattar jag Celia Foote, som är en mycket uppfriskande och annorlunda rollfigur, som känns äkta och mångbottnad trots att hon till en början framstått som ganska stereotyp.
Man kan också ifrågasätta varför i stort sett alla manliga rollfigurer - såsom allas äkta män och pojkvänner - nästan helt lyser med sin frånvaro. För det här är utan tvekan en film om kvinnor; men inte på något sätt specifikt för kvinnor. Niceville kan också ses som aningen förenklad i vissa aspekter, även om det inte alls är så illa som många amerikanska kritiker velat få det till. Men trots en något förenklad stil och vissa stereotypa karaktärer känns filmen överlag realistisk och trovärdig, och därför gör bristerna inte så mycket.
Fotot är utmärkt, och filmen har ett effektivt bildspråk med en återhållsam stil vad gäller färger och bildspråk; långt ifrån den glansiga stil med starka färger som sydstaterna vanligtvis skildras i på film. Med hjälp av foto och scenografi är tidskänslan utmärkt, och det både ser ut och känns som 1960-tal in i minsta detalj. Det märks att det funnits en tanke bakom allting, trots ett ganska enkelt bildspråk utan originella berättartekniker. Skådespelarinsatserna är utmärkta, och det finns inte en enda svag punkt i denna ovanligt starka ensemble. Emma Stone är som vanligt lysande, och gör en utmärkt och minnesvärd roll som Skeeter. Emma brukar alltid göra oerhört bra ifrån sig, och det här är ändå en av hennes bättre roller. Att hon inte blev nominerad till Oscar för den här rollprestationen är för mig ett mysterium. Viola Davis är också utmärkt som Aibileen, och väcker liv i sin rollfigur på ett sällsynt lyckat sätt. Octavia Spencer är också mycket bra som Minny, och att hon vann Oscar för bästa kvinnliga biroll var välförtjänt. Jag blev också oerhört imponerad av den alltid lika talangfulla Jessica Chastain, som gör en fantastisk insats som Celia. Hon lyckas att både spela stark, skör och udda på ett uppfriskande och äkta sätt. Bryce Dallas Howard är som vanligt bra i den svåra och otacksamma rollen som Hilly, och hon gör allt som går av manuset och den lite stereotypa rollfiguren.
Niceville är överlag en mycket bra och stark film, som tar upp viktiga ämnen som förtjänar att uppmärksammas. Trots ett relativt långsamt tempo förblir filmen intressant och engagerande hela tiden, och det är både fängslande, roligt, charmigt och gripande. Visst kan filmen upplevas som en smula förenklad och sentimental, men det är egentligen petitesser i sammanhanget och kort sagt är det här en film som alla bör se. Genast. Med en så jämnstark och berörande film är en åtta det solklara betyget, och det här är en film som ingen lär glömma på länge. Det här är den bästa filmen av de jag sett som blev nominerad till Oscar för bästa film i år, och även om jag ännu inte sett alla nominerade filmer anser jag att Niceville borde ha vunnit Oscarn.
DVD-utgåvan erbjuder bild i anamorfisk Widescreen med proportionerna 1,85:1. Ljudet är i Dolby Digital 5.1, och bild- och ljudkvaliteten är mycket bra. Filmen är textad på ett knappt dussintal språk; däribland de skandinaviska språken samt engelska. Det finns både vanlig engelsk text samt engelska för hörselskadade, men tyvärr finns ingen svensk text för hörselskadade. Textningen är lagom stor och lättläst, och översättningen håller relativt hög klass. När man matar in DVD-skivan, möts man av en distributörsjingel följt av språkvalsmeny. Det följs av varningstexter på valt språk, innan man direkt kommer till den stilrena men engelskspråkiga huvudmenyn.
Som extramaterial finns två bortklippta scener, som inleds med introduktioner av regissören Tate Taylor som förklarar varför de klippts bort och var i filmen de hör hemma. Det är intressant att se, men scenerna tillför inte speciellt mycket och det är fullt förståeligt att de klippts bort. Avslutningsvis finns även en musikvideo av filmens ledmotiv " The Living Proof" med Mary J. Blige. Där tar det roliga slut, och jag kan tyvärr inte påstå att extramaterialet är alltför mycket att hänga i julgranen. Extramaterialet som finns har dock svensk text, vilket är glädjande. Enligt uppgift ska Blu-Ray-utgåvan av filmen ha betydligt mer extramaterial, där det också ska finnas en bakom kulisserna-dokumentär och minidokumentär, men då jag inte fått Blu-Ray-utgåvan för recension kan jag inte uttala mig om dessa. Jag tycker i alla fall att det är väldigt märkligt att minska ner mängden extramaterial för DVD-utgåvan, och det känns som fel väg att gå om man är ute efter att få folk att gå över till Blu-Ray.
Daniel Hofverberg
Recensionen skriven: 27 mars 2012
Senast uppdaterad: 28 mars 2012
Recensionen har lästs 4507 gånger av 2628 personer, sedan den 27 mars 2012
| Betyg: |
| Film/serie |
  |
8 |
| DVD-produktion |
|
5 |
| Snittbetyg: |
 |
6,5 |
Hittills har inga läsare röstat på denna film/serie. Men du kan bli den första genom
att ange dina betyg här nedan.
Använd detta formulär för att skriva kommentarer till recensionen eller filmen. Kommentarerna publiceras här nedan omedelbart. Denna funktion är avsedd för kortare kommentarer, och får maximalt innehålla 1000 tecken. Mer invecklade frågeställningar samt diskussioner/debatter är inte lämpade för kommentarssystemet - sådant bör istället tas på Dubbningshemsidans forum. Undvik personangrepp, svordomar och annat olämpligt innehåll. Vid kritik mot skådespelare eller andra specifika personer, var vänlig motivera dina åsikter noggrant med konstruktiv kritik för att undvika att det kan tolkas som personangrepp. Webbmastern kommer att radera kommentarer som anses olämpliga, irrelevanta eller lagstridiga. Om du har kommentarer till recensenten som du inte vill att andra ska kunna läsa, kan du istället skicka dessa via e-post.
© 2021 Dubbningshemsidan/Daniel Hofverberg
g(16153296)a(1587777))
g(24069934)a(1587777))