Dubbningshemsidan
Recensioner
Simon och ekarna
(Simon och ekarna)
Glöm inte bort att använda funktionerna för att lämna kommentarer kring recensionen eller filmen samt sätta egna betyg.
Tack till Nordisk Film för recensionsexemplaret
Den svenska författarinnan Marianne Fredriksson (1927 - 2007) hann skriva ett drygt femtontal romaner under sin långa karriär, varav en av de mest kända blev den bästsäljande Simon och ekarna från 1985. 2011 blev romanen slutligen till film, efter många års utveckling och oenigheter som bl.a. resulterade i att den ursprungliga regissören Björn Runge hoppade av filmen och ersattes av Svenska Filminstitutets dåvarande filmkonsulent Lisa Ohlin; som tidigare bl.a. legat bakom Veranda för en tenor och Sex, hopp & kärlek. Simon och ekarna nominerades till hela 13 Guldbaggar inför 2012 års Guldbaggegala, däribland bästa film, men vann i slutändan "bara" för bästa manliga och kvinnliga biroll.
Året är 1939, och Europa börjar sakta men säkert att närma sig andra världskriget. I ett litet hus vid havet bor den unga pojken Simon med sina föräldrar. Han är ensam, och hans enda vän är ett stort ekträd som han närmast ser som levande. Efter viss övertalning går Simons pappa med på att låta honom börja på en fin överklassskola, och där träffar han jämnåriga Isak. Isak är son till tyska judar, som flytt oroligheterna i Tyskland till Sverige. Simon och Isak blir snabbt vänner, och efter Isaks mammas mentala problem flyttar han in hos Simons familj. Där är Isaks pappa Ruben en ständig gäst, och de båda familjerna vävs samman utan att behöva bry sig så mycket om kriget som pågår utanför Sveriges gränser. Men Simons föräldrar har en stor hemlighet, som kan förändra mycket...
Jag har tyvärr inte läst Marianne Fredrikssons klassiska roman, och har därför ingenting att jämföra med. Men sannolikt fungerar nog boken bättre än filmen, för trots en mycket intressant idé och handling fungerar inte Simon och ekarna riktigt lika bra som jag hade väntat mig. Filmen tar absolut upp intressanta ämnen, och att skildra det påstått neutrala Sverige under andra världskriget är förstås ett oerhört viktigt ämne som tål att uppmärksammas. Här finns ett påtagligt djup, och ett flertal händelseförlopp som är både intressanta och fascinerande. Överlag är det också en engagerande film, med en fin stämning och en del intressanta karaktärsporträtt.
Under filmens första halva är Simon och ekarna en riktigt bra film, som fungerar väldigt bra och på ett fint sätt skildrar oroligheterna under andra världskriget. Det är trovärdigt och fängslande, och trots en något tunn story går tiden snabbt och det är hela tiden intressant. Både Simon och Isak har blivit relativt mångbottnade rollfigurer, och vi får lära känna de flesta på ett bra sätt. Alla känns äkta och filmen övertygar. Det är både vackert och stämningsfullt, och bitvis blir det hyfsat berörande.
Men filmens andra halva, när andra världskriget tagit slut och Simon blivit äldre, fungerar inte alls lika bra. Filmen framstår snabbt som ganska fragmentarisk och osammanhängande, då långa händelseperioder ska skildras på kort tid. Vi får se ett flertal korta sidohistorier och händelser, som därefter aldrig följs upp utan förblir hängande i luften. Det handlar mest om att snabbt få se mer eller mindre viktiga fragment, för att därefter hoppa till något helt annat. Det blir mycket tidshopp, och det känns uppenbart att redovisning av viktiga händelser blivit viktigare än att få en sammanhängande historia. Jag får intrycket av att manusförfattaren till varje pris ha velat få med allt väsentligt från romanen, vare sig det verkligen behövs i det här sammanhanget eller inte. Och det fungerar lite sisådär. Som exempel får vi i en scen helt plötsligt se ett dop med Isaks dotter, trots att vi före det inte ens fått veta vem mamman till barnet är eller att Isak överhuvudtaget umgåtts med någon kvinna. Dottern dyker upp från tomma intet, utan att vi får veta någonting om Isaks privatliv. Säkerligen har detta förklarats och fått mycket utrymme i boken, men i filmen känns det minst sagt egendomligt.
Simon och ekarna lider dessutom av en kraftig övertydlighet. Ingenting överlämnas till fantasin, utan filmen har blivit väldigt övertydlig där precis allt av vad alla tänker och känner ska redovisas, så att ingen ska kunna missa någon poäng. Övertydligheten håller sig ändå på en någorlunda godkänd nivå under filmens första halva, men när kriget tar slut blir det värre än någonsin och allting känns lite för uppenbart och redovisande. Eller vad sägs om att Simon upprörd sitter vid sin svårt sjuka mammas sjukhusbädd, och nödvändigtvis måsta högt utbrista "Mamma, lämna mig inte!"...? Varenda människa förstår tanken utan att Simons känslor ska behöva presenteras med ord. Det finns många fler liknande exempel, och det är tråkigt när manusförfattare underskattar sin publik på det här sättet. Jag tycker visserligen heller inte om alltför lågmälda och kryptiska filmer som man inte förstår någonting av, men det måste väl ändå finnas någon gyllene medelväg...?
Dessutom spelar Lisa Ohlin på känslosträngar på ett lite för uppenbart och närmast manipulerande sätt, då det genom foto, musik och dialog inte ska råda någon tvekan om att alla borde börja gråta. Den här översentimentala stilen blev bitvis lite för mycket för mig, och paradoxalt nog fick det motsatt effekt hos mig - filmen lyckades helt enkelt aldrig riktigt att gripa tag i mig, och genom det så tydliga spelet på känslosträngar började jag aldrig gråta. Det är verkligen tråkigt att inte filmmakarna litat på publikens förmåga att beröras, utan att behöva "tala om" för tittarna när de ska känna si och så.
Däremot är fotot makalöst, och filmen erbjuder ett starkt bildspråk och en del vackra vyer. Tidskänslan fungerar förvånansvärt bra, och till största delen ser det ut och känns som 1940-tal; en ganska ovanlig förmåga när det gäller svensk film. Scenografin är också utmärkt, och det märks att det är en påkostad och välgjord film. Skådespelarinsatserna är lite ojämna, men överlag ganska bra. Jonatan S. Wächter är ett riktigt fynd i rollen som Simon som barn, och spelar naturligt och trovärdigt på ett sätt som inte förekommer så ofta vid barn i den åldern. Bill Skarsgård är som vanligt också duktig som den lite äldre Simon, men tyvärr lider filmen av vissa kontinuitetsproblem då Bill varken ser ut eller känns som samma person som Jonatan Wächter. Övergången mellan de båda skådespelarna blir för abrupt, och Bill känns också för gammal för att det trovärdigt bara ska skilja några år mellan dem. Det blir heller inte bättre av att Simon, när Bill väl har tagit över, inte ser ut att åldras en dag hur många år det än går i filmen. Bill Skarsgård är också lite för känd, vilket påverkar trovärdigheten i den här rollen som hade vunnit på en mer okänd skådis.
Tyvärr imponerar Karl Martin Eriksson inte särskilt mycket som Isak som barn, utan han spelar ganska stelt och onaturligt. Replikerna känns inövade och inte alls naturliga på samma sätt som Jonatan. Däremot är Karl Linnertorp betydligt bättre som den äldre Isak, även om han också lider av samma problem med att det inte ser ut som samma person som den några år yngre Isak. Helen Sjöholm är mycket bra som Simons mamma Karin, och Stefan Gödicke är bra som pappa Erik. Tyska Jan Josef Liefers är bra som Ruben, men märkligt nog låter hans brytning mer amerikansk än tysk i mina öron. Cecilia Nilsson är bra som Inga, men att hon kunde få en Guldbagge för den här rollen är bortom mitt förstånd. Hon gör visserligen bra ifrån sig, men någon alltför utmanande roll är det inte och hon medverkar till råga på allt bara i ett par scener. I övriga roller varierar skådespelarinsatserna från utmärkta till mindre lyckade, men de flesta är åtminstone fullt godkända.
Simon och ekarna är en bra och välgjord film, som engagerar men som tyvärr blivit alldeles för ojämn. Den första halvan är riktigt lyckad, men därefter blir det lite för osammanhängande då sidohistorier tas upp och därefter lämnas hängande i luften. Filmens väldigt övertydliga och översentimentala stil sänker också helhetsintrycket, och gör att filmen tyvärr inte alls blir så minnesvärd som den annars hade kunnat bli. Det är intressant och fängslande medan man ser filmen, men i efterhand får den en något besk eftersmak. Men genom det fantastiska fotot, scenografin, de överlag bra skådespelarna och den mycket intressanta första halvan kommer filmen ändå upp i en svag sjua i betyg, men det är verkligen tråkigt när den hade haft potential att bli så mycket bättre och när jag verkligen ville älska filmen.
DVD-utgåvan erbjuder bild i anamorfisk Widescreen med proportionerna 2,35:1. Ljudet är i Dolby Digital 5.1, och bild- och ljudkvaliteten är bra. Men däremot hittar jag inte åt det DTS-ljud som omslaget lovar. Filmen har vanlig textning på norska, danska, finska, engelska och franska samt svensk text för hörselskadade; fast i ärlighetens namn är dövtextningen mest en vanlig textning som inte går längre än till några få ljudbeskrivningar. Textningen är lagom stor och lättläst. När man matar in DVD-skivan, möts man av en distributörsjingel följt av språkvalsmeny. Det följs av varningstexter på valt språk, och därefter spelas några trailers för andra filmer (som går att hoppa förbi). Därpå kommer vi till huvudmenyn, som finns på svenska innehåller på samma meny möjlighet att spela filmen med eller utan svensk text samt komma åt extramaterialet. De övriga textningsspåren finns inte med, och tyvärr finns heller ingen språkvalsmeny vilket försvårar om man vill hitta åt en specifik scen i filmen.
Som extramaterial hittar vi en kvartslång bakom kulisserna-dokumentär, där vi bl.a. får följa Jonatan S. Wächter (Simon som barn) bakom kulisserna under inspelningen. Inslaget innehåller väldigt få intervjuer, och mest får vi se när regissören instruerar skådespelare och liknande. Det är ärligt talat ganska tråkigt, och tillför inte speciellt mycket alls. Därefter hittar vi två bortklippta scener, varav den första i själva verket är flera scener med gemensamt tema från olika ställen i filmen. Det handlar om en bortklippt sidohistoria med en middagsbjudning, och scenerna är ganska intressanta att se. Men då Simons mamma Karin beter sig helmärkligt blir en av scenerna ännu mer övertydlig än resten av filmen, och därför är det förståeligt att hela sidohistorien klippts bort. Vid en av scenerna saknas märkligt nog en del av dialogen, då det blir helt tyst och dialogen istället presenteras via textremsor. Minst sagt skumt... Den andra bortklippta scenen rör sig om en kort och nästan helt poänglös scen, som inte tillför någonting alls. Där tar det roliga slut, och tyvärr har extramaterialet ingen textning alls.
Daniel Hofverberg
Recensionen skriven: 10 maj 2012
Senast uppdaterad: 11 maj 2012
Recensionen har lästs 5266 gånger av 3166 personer, sedan den 10 maj 2012
| Betyg: |
| Film/serie |
  |
7 |
| DVD-produktion |
|
5 |
| Snittbetyg: |
|
6 |
Hittills har inga läsare röstat på denna film/serie. Men du kan bli den första genom
att ange dina betyg här nedan.
Använd detta formulär för att skriva kommentarer till recensionen eller filmen. Kommentarerna publiceras här nedan omedelbart. Denna funktion är avsedd för kortare kommentarer, och får maximalt innehålla 1000 tecken. Mer invecklade frågeställningar samt diskussioner/debatter är inte lämpade för kommentarssystemet - sådant bör istället tas på Dubbningshemsidans forum. Undvik personangrepp, svordomar och annat olämpligt innehåll. Vid kritik mot skådespelare eller andra specifika personer, var vänlig motivera dina åsikter noggrant med konstruktiv kritik för att undvika att det kan tolkas som personangrepp. Webbmastern kommer att radera kommentarer som anses olämpliga, irrelevanta eller lagstridiga. Om du har kommentarer till recensenten som du inte vill att andra ska kunna läsa, kan du istället skicka dessa via e-post.
© 2021 Dubbningshemsidan/Daniel Hofverberg
g(16153296)a(1587777))
g(17533126)a(1587777))