Dubbningshemsidan
Recensioner
The Boys Are Back
(The Boys Are Back)
Glöm inte bort att använda funktionerna för att lämna kommentarer kring recensionen eller filmen samt sätta egna betyg.
Tack till The Walt Disney Company Nordic för recensionsexemplaret
Den ugandisk-australiensiska regissören Scott Hicks har på senare år huvudsakligen varit verksam i USA, med filmer som bl.a. Snö faller på cederträden och Hjärtan i Atlantis. Han debuterade redan 1974 med The Wanderer, men blev för många känd först 1996 i och med den verklighetsbaserade Oscarvinnaren Shine. Nu är han tillbaka med det verklighetsbaserade dramat The Boys are Back baserad på den brittiska journalisten Simon Carrs memoarer med samma namn.
Joe Warr är en sportjournalist från England, som senare funnit en ny kärlek och lämnat sin fru och son till förmån för ett nytt liv i Australien. Han har nu länge levt ett stillsamt liv med sin nya fru och deras 6-åriga son Artie. Honom träffar Joe dock inte alltför ofta, då han är arbetsnarkoman som ofta varit bortrest långa perioder för att skriva om sportevenemang. Men när hans fru Katy plötsligt dör i cancer tvingas han ensam ta hand om Artie, och det blir svåra omställningsproblem medan huset förblir en enda stor svinstia. Det blir inte heller bättre när hans tonårsson Harry från hans förra äktenskap, som i många år gått i internatskola i England, plötsligt ska komma till Australien för att hälsa på. Joe försöker sig då på en ny filosofi för att ta hand om barnen - att alltid säga ja till allting och låta barnen göra vad de vill, utan att sätta i stort sett några gränser alls. Fast resultatet blir inte alltid helt lyckat...
Storyn låter kanske inte särskilt upphetsande, och mycket riktigt är filmen heller inte alltför originell. Men jag blev ändå imponerad över The Boys are Back, som faktiskt är en riktigt bra film med ett påtagligt djup. Jag är lite skeptisk till om Joes filosofi och principer vad gäller barnuppfostrande är en alltför bra idé, och en del saker som han låter Artie göra ser rentav farliga ut - fast å andra sidan är jag knappast rätt person att bedöma det. Men det är ändå en ganska tänkvärd och intressant film, son tar upp ett fascinerande ämne på ett lyckat sätt.
I fel händer hade det lätt kunnat bli en översentimental smörja, men Scott Hicks har överlag hållit sig på rätt sida och lyckats att göra en finstämd film som inte känns särskilt sentimental eller sötsliskig. Visst blir det vid ett fåtal tillfällen lite väl sentimentalt, men det är inget stort problem och överlag har Scott hållit sig på en lagom nivå för att det varken ska bli för glättigt eller för mörkt. Trots en bitvis dyter stämning lyckas filmen nämligen hela tiden att uppbringa ett visst hopp, och därför håller den sig på en fin nivå.
Det är en smårolig film när det behövs för att lätta upp stämningen, men framförallt är den berörande och gripande. Jag grät vid ett flertal tillfällen, och kände mig ärligt talat ganska slut när eftertexterna började rulla. Jag kunde heller inte känna att filmen avsiktligt drog i känslotrådar för att locka till reaktioner, och därmed kändes det äkta. Det är en trovärdig och realistisk skildring, som är relativt djup.
De centrala rollfigurerna har också blivit ganska mångbottnade, och i synnerhet Joe får vi lära känna på ett fint sätt med båda bra och dåliga sidor. Inledningsvis känns han visserligen lite osympatisk då det mest är dåliga sidor vi får se, men det blir bättre med tiden. Av de lite mindre rollfigurerna har dock många blivit mer eller mindre endimensionella, och jag hade velat se ett större djup hos en del. Bl.a. hade jag velat se mer av Laura, som är en intressant karaktär men som känns lite outvecklad och inte riktigt tillräckligt nyanserad. Under långa perioder försvinner hon också nästan helt, och jag hade helt enkelt velat se mer av henne. Samtidigt är Laura den enda kvinnliga rollfiguren som inte är alltför endimensionell, och det finns många värre exempel. Flera får vi bara se som hastigast för att därefter försvinna, och ibland ställer man sig frågan om vad som egentligen hände med vissa karaktärer.
Men trots bristerna engagerar och fängslar filmen hela tiden, och den lyckades också att beröra mig nästan hela tiden. Mot slutet tycker jag dock att den hittills så nyanserade filmen blir lite väl tillrättalagd, och vissa aspekter känns lite väl förenklade. När sluttexterna väl börjar rulla återstår också en del frågor som man inte känner sig ha fått något tillfredsställande svar på, och det är lite synd på en i övrigt så bra film. The Boys are Back hade kanske vunnit på ett lite jämnare tempo, för ibland känns den långsam för att mot slutet i stället gå lite väl snabbt framåt. Med lite mer tid över till karaktärsutveckling och ett mer genomarbetat slut hade den nog upplevts som bättre. Jag tycker också att enstaka scener kändes lite väl överdrivna och osannolika; framförallt en viss ungdomsfest som spårar ur på ett inte helt trovärdigt sätt. Men samtidigt är det svårt att klaga på en film när man faktiskt blivit så berörd och gråtit en hel del.
Fotot är utmärkt, och filmen erbjuder en hel del vackra vyer över södra Australien och ett effektivt bildspråk. Skådespelarinsatserna är överlag mycket bra, och jag uppskattar att filmteamet valt att inte satsa på de största stjärnorna utan lite mer halvokända skådisar. Clive Owen har aldrig tillhört någon av mina favoritskådisar trots att han alltid spelat fullt godkänt, men här gör han en av sitt livs bästa rollprestationer och spelar hela tiden mycket trovärdigt och starkt som Joe. Emma Booth är också utmärkt som Laura, och gör en mycket fin insats. Debutanten Nicholas McAnulty är riktigt bra som 6-åriga Artie, fast i ärlighetens namn är det heller inte en alltför utmanande roll. Då blev jag ännu mer imponerad över 17-åriga George MacKay, som gör en utmärkt insats som den äldre sonen Harry och spelar riktigt trovärdigt i en förhållandevis svår roll. Alla andra gör också bra ifrån sig, och det finns inga direkt svaga kort i ensemblen.
The Boys are Back är knappast en alltför originell film, och förutom Joes filosofi om barnuppfostran har vi sett temat och upplägget många gånger förut. Den är också tämligen förutsägbar, men i övrigt har regissören Scott Hicks gjort en bra balansgång och gjort en film som blivit både berörande, gripande och äkta utan att kännas översentimental; en annars ganska svår utmaning. Jag blev inte överförtjust utan kunde inte låta bli att känna att någonting saknades, men samtidigt är filmen så bra att det är svårt att kritisera den. Efter moget övervägande väljer jag därför en mycket svag åtta i betyg, men det är främst skådespelarna och fotot som höjer betyget från den sjua som kanske hade varit mer rättvist storymässigt.
DVD-utgåvan har anamorfisk bredbild med proportionerna 2,35:1, och ljudet är i Dolby Digital 5.1. Bild- och ljudkvaliteten är bra. Filmen är textad på tio olika språk, däribland de nordiska språken samt engelska. Det finns både vanlig engelsk text samt engelsk text för hörselskadade, vilket jag uppskattar. Tyvärr finns dock ingen svensk text för hörselskadade, men å andra sidan är det ju tyvärr mycket sällsynt vid icke-svenska filmer nuförtiden. Den svenska texten är bra, även om enstaka översättningsmissar förekommer. Texten är lagom stor och lättläst. När man matar in DVD-skivan möts man av en språkvalsmeny, som följs av varningstexter på valt språk. Däribland visas några trailers för andra filmer, innan vi möts av huvudmenyn som är stilren och stillastående men enbart på engelska.
Som extramaterial finns först ett slags tonsatt fotogalleri, som med hjälp av fotografier tagna under inspelningen försöker att berätta om själva produktionen. Denna "fotoresa" kan spelas på två olika sätt - dels med kommentatorspår av regissören Scott Hicks och dels med enbart instrumental musik. Med enbart musik blir det ganska tråkigt, men med regissörens kommentarer framkommer en del matnyttigt och periodvis är det intressant. Det förekommer dock lite väl mycket skryt över bl.a. skådespelarna och viss personal, vilket efter ett tag känns lite påfrestande. Därefter återfinns ett inslag som kallas för "A Father and Two Sons, on set", som helt enkelt är en kort bakom kulisserna-dokumentär om inspelningen och skådespelarna. Det börjar bra, men tyvärr är det alldeles för kortfattat och efter bara ett par minuter är inslaget över; precis när jag började känna att det började bli intressant. Mer extramaterial än så finns tyvärr inte, och jag saknar både någon form av mer ordentlig bakom kulisserna-dokumentär och dessutom de bortklippta scener som regissören nämner spelades in under fotoresan. Allt extramaterial har dock svensk text, och i en tid då det tyvärr börjar tillhöra undantagen förtjänar Disney en eloge som fortfarande satsar på textning på alla språk.
Daniel Hofverberg
Recensionen skriven: 17 december 2010
Senast uppdaterad: 17 december 2010
Recensionen har lästs 3443 gånger av 1936 personer, sedan den 17 december 2010
| Betyg: |
| Film/serie |
  |
8 |
| DVD-produktion |
|
5 |
| Snittbetyg: |
 |
6,5 |
Hittills har inga läsare röstat på denna film/serie. Men du kan bli den första genom
att ange dina betyg här nedan.
Använd detta formulär för att skriva kommentarer till recensionen eller filmen. Kommentarerna publiceras här nedan omedelbart. Denna funktion är avsedd för kortare kommentarer, och får maximalt innehålla 1000 tecken. Mer invecklade frågeställningar samt diskussioner/debatter är inte lämpade för kommentarssystemet - sådant bör istället tas på Dubbningshemsidans forum. Undvik personangrepp, svordomar och annat olämpligt innehåll. Vid kritik mot skådespelare eller andra specifika personer, var vänlig motivera dina åsikter noggrant med konstruktiv kritik för att undvika att det kan tolkas som personangrepp. Webbmastern kommer att radera kommentarer som anses olämpliga, irrelevanta eller lagstridiga. Om du har kommentarer till recensenten som du inte vill att andra ska kunna läsa, kan du istället skicka dessa via e-post.
© 2021 Dubbningshemsidan/Daniel Hofverberg
g(16153296)a(1587777))
g(59966)a(1587777))