Dubbningshemsidan
Recensioner
The Last House on the Left
(The Last House on the Left)
Glöm inte bort att använda funktionerna för att lämna kommentarer kring recensionen eller filmen samt sätta egna betyg.
Tack till Universal Pictures Nordic för recensionsexemplaret
Den amerikanska regissören och manusförfattaren Wes Craven har framförallt etablerat sig som mästare på skräckfilmer, och har blivit känd för filmer som exempelvis den utmärkta Scream-trilogin och Terror på Elm Street. Hans debutfilm kom 1972, och var en rysare vid namn The Last House on the Left. Den gjordes med Fredagen den trettonde-regissören Sean Cunningham som producent, och var kraftigt inspirerad av Ingmar Bergmans klassiker Jungfrukällan från 1960. I en tid där nyfilmatiseringar blivit mer och mer vanligt förekommande har nu även The Last House on the Left gjorts i ny version, som både Wes Craven och Sean Cunningham producerat. Bakom regi står den här gången den ganska okända grekiska regissören Dennis Iliadis, som tidigare gjorde den grekiska filmen Hardcore och nu gör sin Hollywood-debut i detta amerikansk-sydafrikanska samarbete. Den 17-åriga Mari och hennes föräldrar John och Emma reser till sin enskilt belägna sommarstuga långt ifrån civilisationen för att tillbringa en tid där. Maris bror dog ett år tidigare, och det här är första gången de varit där efter det. Mari vill dock hellre tillbringa med sin bästis Paige, och lämnar därför sina föräldrar i stugan för att söka upp Paige i staden. I en affär kommer de båda i kontakt med den jämnåriga killen Justin, och då han verkar så trevlig följer de med honom hem. Det borde de inte ha gjort, för Justins pappa Krug råkar vara en förrymd mördare som just rymt på vägen till fängelset och dödat en polis på kuppen. Snart är Justin inte ensam i huset, då både Krug och hans flickvän och bror dyker upp i huset. De tycker inte alls om att få vittnen, och släpar med sig Mari och Paige ut till bilen. Men bilen krockar ute i ödemarken, och nu är goda råd dyra...
Jag har tyvärr inte sett Wes Cravens klassiska originalfilm från 1972, och har därför ingenting att jämföra med. Jag vet inte om det är en fördel eller nackdel, men jag blev i alla fall riktigt imponerad över den nya versionen av The Last House on the Left. Det är en riktigt spännande och intressant film, och storyn håller ihop förvånansvärt väl. I rysare brukar det vara mer regel än undantag med stora trovärdighetsproblem och logiska luckor, men dessa har hållits till ett minimum här och överlag känns den här filmen riktigt verklighetstrogen. Fortfarande förekommer visserligen enstaka logiska luckor, men det är ingenting som påverkar helhetsintrycket nämnvärt. Då filmen marknadsförts som en skräckfilm, så blev jag förvånad över att skräckinslagen är förvånansvärt nedtonade. Det är egentligen mycket tveksamt om det här överhuvudtaget kan klassas som en rysare, utan är snarare en renodlad thriller. Om man förväntar sig att hoppa högt och bli ordentligt skrämd, så finns det därför en risk att man blir besviken. Men med tanke på mängden skräckfilmer som kommit på senare år, varav många inte varit alltför originella, så kan jag inte påstå att det direkt är någon nackdel.
Som thriller fungerar filmen dock utmärkt, och den erbjuder en intensiv och mycket spännande känsla. Vi får lära känna åtminstone Mari och Paige på ett övertygande sätt, som båda har blivit mångbottnade och nyanserade. Därför är det också lätt att bry sig om vad som händer med tjejerna, och det förblir engagerande och fängslande från början till slut. Filmen har ett ganska högt tempo, som passar bra till den här stilen. Därför blir det mycket spännande, och periodvis lyckades jag helt att glömma bort att det faktiskt är en film. I stort sett allting känns mycket realistiskt och jordnära, och filmen har blivit mycket intensiv i såväl berättarsätt som stil. Faktum är att jag var helt slut när filmen tog slut, och tvingades pusta ut och slappna av i en liten stund innan jag återhämtat mig. Det är ett gott betyg för någon som sett så pass många filmer som jag, och sällan brukar bli fullt så engagerad. Det är också en ganska oförutsägbar film, och åtminstone undertecknad lyckades inte att lista ut vad som skulle hända. Jag uppskattar också att filmteamet satsat en hel del på sublim och subjektiv skräck, och att inte visa alltför mycket i närbild. Det gäller i synnerhet en vidrig våldtäktsscen, som visserligen blivit hemsk och utdragen men där vi åtminstone inte får se alltför mycket i bild och därför lättare kan stå ut med det. Trots allt vet vi alla hur våldtäkter går till, så att få se sådana i extrema närbilder tillför inte mycket - vi kan lätt leva oss in i situationen i alla fall.
Även i övrigt är det inte alltför mycket våld och blod som visas i bild, utan regissören har valt att överlåta åtminstone en del till våra fantasier. Ett klokt beslut i mitt tycke, och trots allt är det vi faktiskt får se tillräckligt hemskt. Allt detta låter positivt, men The Last House on the Left lider också av vissa nackdelar, som drar ner helhetsintrycket och gör att jag i slutändan blir lite mer återhållsam i min bedömning. Maris föräldrar John och Emma har blivit lite mer endimensionella, och även fast det finns en del nyanser så får man inte lära känna de lika väl som Mari. Utan att avslöja för mycket orsakar det vissa problem när de längre fram i filmen får allt större betydelse för handlingen, vilket gör att det inte riktigt blir lika engagerande som under filmens första halva. Det vore önskvärt om vi fått se lite mer av John och Emma och veta mer om deras personligheter i början, så att vi känt de bättre när de senare får större roller. Även Justin har blivit något endimensionell, och vi får inte veta riktigt tillräckligt mycket om hans bakgrund eller roll i allting som händer. Att Krug och Francis blivit ganska svart-vita och genomonda är mindre förvånande, och det hade sannolikt också varit svårt att undvika. Sadie får vi heller inte veta så mycket om, och hon har blivit endimensionell även om man kan ana att hon inte är riktigt lika ond som de andra. Dessutom verkar somliga rollfigurer lite väl tåliga och överlever en hel del, vilket drar ner realismen en liten smula. Jag irriterade mig också över en helt onödig avslutande scen, då en av rollfigurerna går över gränsen och börjar bete sig betydligt mer tvivelaktigt än tidigare. Då den scenen heller inte tillför någonting till handlingen, så hade det varit önskvärt om filmen istället avslutats just innan den.
The Last House on the Left är en mycket välgjord film, som erbjuder snyggt foto och ett starkt bildspråk. Klippningen är förstklassig, och filmteamet har noga sett till att varenda scen för handlingen framåt utan att stanna upp på något sätt. Det förhöjer den intensiva stämningen, och är precis som en thriller bör vara. Det finns också mycket passande och stämningsfull musik, som förhöjer helhetsintrycket. Skådespelarinsatserna är mycket bra, och Sara Paxton och Martha MacIsaac är utmärkta som Mari och Paige. I synnerhet den sistnämnda gör ett lysande jobb, och hon får också ganska mycket att arbeta med. Som hennes föräldrar är Tony Goldwyn och Monica Potter också riktigt bra, även om man kan tycka att den sistnämnda ser ut att vara i yngsta laget för att vara Maris mamma. Även i övrigt är det bra skådisar, där de allra flesta spelar övertygande. Det största problemet med rollbesättningen är Spencer Treat Clark, som jag tycker gör ett lite väl menlöst och platt intryck som Justin, och inte riktigt lyckas att komma in i karaktärens kärna. Han gör visserligen en godkänd insats och orsakar ingen direkt irritation, men jag tror ändå att en bättre skådis hade kunnat få den här trots allt intressanta rollfiguren lite mer nyanserad och mänsklig. The Last House on the Left har absolut vissa brister och hade kunnat förbättras, men det är ändå en riktigt bra film som förblir spännande och intensiv hela tiden. Det är också en ganska minnesvärd film, som lämnar åtminstone vissa bestående tankar och inte blivit fullt lika ytlig och platt som det annars hade kunnat bli. Ingenting man ligger sömnlös över i veckor, men trots allt vissa tankar som är värda att fundera vidare över. Filmen bygger dock lite för mycket på spänning och överraskningar, och det är därför tveksamt om den håller att ses om. Men det är samtidigt en riktigt lyckad och välgjord film, som varmt kan rekommenderas för de allra flesta och där en stark sjua känns som det mest rättvisa betyget. Det är också nästan så jag blir intresserad av att se 1972 års originalfilm...
DVD-utgåvan erbjuder anamorfisk bredbild med proportionerna 1,85:1, och ljud i Dolby Digital 5.1. Förutom det engelska originalljudet finns även dubbade ljudspår på ungerska, tjeckiska och polska. Filmen är textad på 10 olika språk, däribland de skandinaviska språken samt engelska för hörselskadade. Det finns dock ingen vanlig engelsk text, och heller ingen svensk text för hörselskadade. Bild- och ljudkvaliteten är riktigt bra, men vid mörkare scener blir bilden lite väl grynig som jag inte tror är avsiktligt. När man matar in DVD-skivan möts man av en distributörsjingel på 22 sekunder, som inte går att hoppa förbi och känns lite för lång. Därefter dyker en språkvalsmeny upp, vilket följs av varningstexter på valt språk. Vi får därefter se några trailers för andra filmer, som går att hoppa förbi. Därefter möts vi av huvudmenyn, som är på engelska men är rörlig och stilren. Väljer man ingenting på en liten stund startas filmen automatiskt, men vad man tycker om det är sannolikt en smaksak.
Som extramaterial ser vi först några bortklippta scener från filmen. De är intressanta att se på, men tillför inte mycket till handlingen och det är förståeligt att de klippts bort. Därefter återfinns även en några minuter lång bakom kulisserna-dokumentär, som producerats som marknadsföring inför filmen och bl.a. består av intervjuer med Wes Craven och regissören Dennis Iliadis. Det är ganska intressant, men det är uppenbart att inslaget gjorts i marknadsföringssyfte och därför går det inte in särskilt mycket på djupet. Vi får inte veta alltför mycket om tankarna bakom, och heller ingenting om hur själva produktionen av filmen gått till. Där tar det roliga slut, och det är tråkigt att det inte finns någon mer djupgående bakom kulisserna-dokumentär som kunnat visa mer om själva inspelningen och likheter/skillnader med originalfilmen. Allt extramaterial har däremot både svensk och engelsk text, vilket jag uppskattar och är en fin gest mot oss tittare.
Daniel Hofverberg
Recensionen skriven: 25 december 2009
Senast uppdaterad: 25 december 2009
Recensionen har lästs 3751 gånger av 2122 personer, sedan den 25 december 2009
| Betyg: |
| Film/serie |
  |
7 |
| DVD-produktion |
|
5 |
| Snittbetyg: |
|
6 |
Hittills har inga läsare röstat på denna film/serie. Men du kan bli den första genom
att ange dina betyg här nedan.
Använd detta formulär för att skriva kommentarer till recensionen eller filmen. Kommentarerna publiceras här nedan omedelbart. Denna funktion är avsedd för kortare kommentarer, och får maximalt innehålla 1000 tecken. Mer invecklade frågeställningar samt diskussioner/debatter är inte lämpade för kommentarssystemet - sådant bör istället tas på Dubbningshemsidans forum. Undvik personangrepp, svordomar och annat olämpligt innehåll. Vid kritik mot skådespelare eller andra specifika personer, var vänlig motivera dina åsikter noggrant med konstruktiv kritik för att undvika att det kan tolkas som personangrepp. Webbmastern kommer att radera kommentarer som anses olämpliga, irrelevanta eller lagstridiga. Om du har kommentarer till recensenten som du inte vill att andra ska kunna läsa, kan du istället skicka dessa via e-post.
© 2021 Dubbningshemsidan/Daniel Hofverberg
g(16153296)a(1587777))
g(24588048)a(1587777))