Dubbningshemsidan
Recensioner
Icke-dubbade filmer
Walk Hard: The Dewey Cox Story
(Walk Hard: The Dewey Cox Story)
Glöm inte bort att använda funktionerna för att lämna kommentarer kring recensionen eller filmen samt sätta egna betyg.
Tack till Sony Pictures Home Entertainment för recensionsexemplaret
Sök efter Walk Hard på CDON
g(16153296)a(1587777))
Sök efter Walk Hard på Discshop.se
g(18725738)a(1587777))
Sök efter Walk Hard på Megastore.se
g(16726524)a(1587777))
ANNONS
Hyr film idag på film2home.se - första filmen gratis ANNONSg(17533126)a(1587777))
Komedi / Musik / Spelfilm / Långfilm
Målgrupp: Ungdomar / Vuxna [Sök exakt denna kombination]
Speltid: 1 timme 32 minuter
Genre: Komedi/parodi
Produktionsland/år: USA, 2007
Produktionsbolag: Columbia Pictures, Relativity Media, Apatow Productions & GH Three
Producent: Judd Apatow, Jake Kasdan & Clayton Townsend
Regi: Jake Kasdan
Manusförfattare: Judd Apatow & Jake Kasdan
Svensk distributör: Sony Pictures Home Entertainment Nordic AB
| Medverkande: | |
|---|---|
| Dewey Cox - John C. Reilly | Edith - Kristen Wiig |
| Darlene - Jenna Fischer | Nate - Chip Hormess / Jonah Hill |
| Pappa - Raymond J. Barry | Mamma - Margo Martindale |
| Sam - Tim Meadows | L'Chaim - Harold Ramis |
| Mazeltov - Phil Rosenthal | Schmendrick - Martin Starr |
| Theo - Chris Parnell | Dave - Matt Besser |
| Beth Anne - Angela Little Mackenzie | Paul McCartney - Jack Black |
| John Lennon - Paul Rudd | Ringo Starr - Jason Schwartzman |
| George Harrison - Justin Long | Elvis Presley - Jack White |
| Dewey som barn - Conner Rayburn | Sig själv - Jewel Kilcher / Lyle Lovett / Ghostface Killah |
Den amerikanska producenten och manusförfattaren Judd Apatow blev känd på allvar genom den prisbelönade TV-serien Nollor och nördar 1999, och därefter har han bl.a. helt eller delvis legat bakom filmer såsom På smällen, Supersugen och The 40 Year Old Virgin. Tillsammans med Jake Kasdan, som var en av regissörerna och producenterna av just Nollor och nördar, har han nu gett sig an en ny genre för honom - nämligen parodier. Efter att världen sett parodier av de flesta tänkbara ämnen och filmer, har Judd och Jake faktiskt lyckats komma på en relativt originell sådan. Här är det nämligen musikbiografer i allmänhet som står i centrum, och i synnerhet Johnny Cash-biografin Walk the Line. Därutöver drivs även hej vilt med ett antal andra filmer inom samma genre, däribland Ray. Den påhittade rockstjärnan Dewey Cox står i centrum, och vi får följa hans liv från barndomen där han av misstag råkar dela sin bror Nate mitt itu med en kniv (!). Hans pappa tar detta väldigt dåligt, då Nate var den helgonförklarade sonen som inte kunde göra något fel, medan Dewey inte lyckas med någonting - "Fel unge dog", som pappan upprepade gånger påpekar för Dewey. Som 14-åring får han därför nog, och flyttar hemifrån. Han gifter sig med 12-åriga Edith, och de får ett flertal barn - som Dewey dock försummar, då han föredrar sin apa än sina barn. Saken blir inte bättre när han blir upptäckt som artist, och slår igenom som rockstjärna och överger sin fru hemma med barnen. Vi får följa hans fiktiva liv, med både droger och sex där han totalt får 22 barn som han knappt själv kan namnen på...
Parodier är en mycket riskabel genre, och medan det funnits enstaka guldkorn (däribland Not Another Teen Movie) så har merparten blivit mer eller mindre misslyckade. Därför hade jag inga direkt höga förväntningar på filmen, och om det inte vore för Judd Apatow - vars filmer jag brukar tycka mycket bra om - så hade jag antagligen aldrig ens gett den en chans. Men Walk Hard visar sig fungera bättre än väntat, och är faktiskt ganska lyckad. Filmen skiljer sig från de flesta andra filmer och serier av Judd Apatow, som blandar drama och komedi på ett ovanligt lyckat sätt och hinner med mycket allvar mellan skämten. Så är inte den här filmen, utan här är det ren komedi och mängder av parodier som väntar. Det rör sig periodvis om sjuk humor, när den är som allra sjukast. Men trots att jag inte brukar tycka om sjuk humor, så fungerar merparten riktigt väl här. Det är onekligen en mycket skruvad film, som ofta blir riktigt löjlig. Men när manusförfattarna inte tar sig själv på alltför stort allvar, så fungerar det ändå väl. Ganska ofta blir det riktigt roligt, och ibland är det omöjligt att inte gapskratta. Subtila skämt är dock ett begrepp som dessa manusförfattare aldrig hört talats om, utan här är det uppenbara och påträngande skämt som väntar. Många av parodierna fungerar också riktigt väl, och man känner genast igen sig. Imitationerna på Beatles är sanslösa, och en scen där Dewey mediterar med Beatles är en av de starkaste scenerna i hela filmen. Somliga andra imitationer fungerar inte lika bra, som exempelvis Elvis Presley som inte har minsta likhet med originalet. Det är också välbehövligt att musikbiografier, som ibland har närmast patetiska hyllningar, får sina snytingar. Det är också lätt att känna sympati med huvudrollen Dewey Cox, trots att hans agerande är allt annat än sympatiskt, och man lär känna rollfigurerna riktigt väl - detta genom ett smart och genomarbetat manus, i kombination med utmärkta skådespelarinsatser. I synnerhet John C. Reilly, som annars mest spelat biroller, är ett riktigt fynd i titelrollen. Han sjunger också alla låtar själv, och har förvånansvärt bra sångröst. Det är en genomarbetad film, där samtliga sånger är specialskrivna för filmen, ofta med minst sagt udda och tvetydiga sångtexter. Men inte alla skämt fungerar lika väl som avsett, utan ibland blir det slag långt under bältet och skämt som faller platt på marken. Ibland blir det också för överdrivet och tillskruvat, och det verkar som att manusförfattarna har ansträngt sig lite för mycket. Det blir helt enkelt för mycket av det goda, och det hade inte skadat att tona ner vissa scener en del. Vissa transportsträckor är också i längsta laget, och kanske hade filmen vunnit på att kortas ner en aning; trots den redan ganska begränsade speltiden på just över en och en halv timme. Det finns också gott om klichéer, och de flesta karaktärsdrag har vi sett förut. Så visst hade filmen kunnat förbättras, och den är inte lika bra som en del andra av Judd Apatows filmer. Men det är ändå en riktigt lyckad och bra film, som är välgjord och ibland sanslöst rolig. Alltför djup blir den inte, men den gör vad den är tänkt att göra - d.v.s. driva med musikbiografier och locka till skratt - och det på ett intelligent och genomarbetat sätt.
Daniel Hofverberg
Recensionen skriven: 28 augusti 2008
Recensionen har lästs 966 gånger av 506 personer, sedan den 28 augusti 2008
| Betyg: | ||
|---|---|---|
| Film/serie |   |
7 |
| DVD-produktion | |
6 |
| Snittbetyg: |  |
6,5 |