Julkalendern 2018 - Harrisons sågning

[Richardo]

Dick Harrison har i krönikan nedan fördömt Julkalendern 2018, och i sin tur kommersialismen av reality-serier, och bryskt sagt kallat den för löjlig och farlig eftersom man Julkalendern 2018 aktivt inte uppmuntrar barnen till att tycka om kunskap eftersom de som har kunskap framställs som töntar.

Jag håller med Harrisson. Om det är så här dagens faktiskt familjer ser ut, då kommer allt gå åt skogen.

Om man ska producera nytt ska det åtminstone vara underhållande, annars kan man sända repriser på gamla tv-program, och jag anser att Julkalendern 2018 inte är det - jag börjar bli trött när i princip varenda program är en klon av "Solsidan" (eller ja, samma genre). Det här gäller inte bara Julkalendern 2018 utan i princip alla tv-serier som Sverige har nyligen producerat. Allt bra (eller ja, bättre) enligt mig har producerats utomlands och bara sänds här, såsom varenda natur-program som sänds, inslagen i Vetenskapens värld och de brittiska tv-serierna.

Nedan kan man läsa Dick Harrisons krönika:
_____________________________________________________________________________
Dick Harrison: När SVT lär barn kunskapsförakt är vi illa ute
Vår sämsta julkalender? Jag har aldrig sett maken till den öppet anti-intellektuella hållning som genomsyrar "Storm på Lugna gatan".

Att klaga på tv:ns julkalender är en svensk föräldratradition. Mängder av julkalendrar har nagelfarits och dömts ut som dåliga och farliga. Åsiktsmaskinerna arbetar för högtryck mellan den 1 och 24 december.

Och det är inte konstigt. SVT:s julkalender är inte vilket tv-program som helst. Det är en familjeserie som ses 24 dagar i följd av det uppväxande släktet. Programmet har en potential att förmedla budskap och sätta mentala spår som varar en livstid.

Under nästan en månad bjuds barn på ett paket av handling, intrig, miljö och värderingar som det är svårt att värja sig emot och lätt att identifiera sig med.

Därav följer att julkalendern erbjuder ypperliga tillfällen att predika allt det public service skall predika: godhet, empati, solidaritet, vetenskaplig nyfikenhet, värdet av kunskap och bildning. Att det lätt går politik i programmet säger sig självt; alla som tillhör undertecknads generation torde dra sig till minnes det tidiga 70-talets vänstervridna kalendrar.

Jag har aldrig sett maken till den öppet anti-intellektuella hållning som genomsyrar "Storm på Lugna gatan".

Fram till i år har jag dock suttit lugnt i fåtöljen och svalt det mesta från "Herkules Jonssons storverk " till "Jakten på tidskristallen". Jag hade inga problem med vare sig blodet i "Marias barn" eller solritualerna i "Trolltider".

Men i december 2018 tog jämnmodet slut. Jag har aldrig sett maken till den öppet anti-intellektuella hållning som genomsyrar "Storm på Lugna gatan".

Den enda representanten för kunskapssamhället framställs konsekvent som en ärketönt, som någon att skratta åt. Matematik, historia och kultur i allmänhet omsveps av löje. Tanken på ett museum får barnen att rysa av avsky.

Så fort någon (den intellektuelle töntpappan) försöker reda ut ett samband – oavsett om det handlar om naturvetenskap eller humaniora – suckar omgivningen " nej" eller "Tråkigt!".

Ingen hade kunnat drömma om att producera tv-program för barn med anti-intellektualism och kunskapsförakt som norm.

Och visst kände jag igen det – inte från tv utan från barndomshemmet. Där jag växte upp var bildning irrelevant. Badstranden och hängmattan var viktigare än ruinområdet, museet och romanen. Men detta var inom den privata sfären.

På den offentliga arenan var det tvärtom. På 1970-talet och det tidiga 1980-talet rådde ännu en folkbildningsanda i Sverige. Ingen hade kunnat drömma om att producera tv-program för barn med anti-intellektualism och kunskapsförakt som norm.

Det officiella Sverige yrkade på att barn skulle bli glatt nyfikna på hela den reservoar av erfarenheter som vår kultur vilar på, med följd att vi fick julkalendrar om grekisk mytologi, svensk folkkultur, alfabetet och Jesu födelse.

Men detta är historia. "Storm på Lugna gatan" predikar bildningsförakt på ett sätt som för många barn rimligen måste framstå som auktoritativt. Hur skall man förklara det för en sexårig dotter som älskar att gå på museer eftersom hon har lärt sig att tycka om dem, men som nu lär sig att den korrekta responsen på kultur är "tråkigt"?

Barnkulturen avspeglar den etiska kompass och det värderingsmässiga spektrum som i allt väsentligt också vägleder vuxenvärlden. Om 2018 års julkalender är ett tidsenligt uttryck för detta – då är vi illa ute.