Nordiska julkalendrar på Archive.org

[Steffan Rudvall]

Denna bild, visar den 16mm-film?

Har för mig att man använder bandet som visas på bilden i en projektor som man sedan spelar upp mot en vägg.

Så detta är fysiska bilrutor? Men ändå har den högre kvalite än videobanden?

Och vadå " som de är fast i" vad är fast?

Eftersom att film har fysika bildrutor och inte någon videosignal går det att skanna  16, 35 och 70mm film i höga upplösningar. Det går inte med videoband där videosignalen har en viss upplösning som inte går att ändra på.

Det på bilden är en filmrulle men om det är 16, 35 eller 70mm vet jag inte.

[Lilla My]

Som ni sett av skärmdumparna tidigare i tråden kommer merparten av avsnitten att kräva en del restaurering, då färgerna är uppåt väggarna. Där kan jag göra ett inledande försök själv, genom att helt enkelt sänka mängden gul/orange färgton, men kommer troligen behöva hjälp av någon skicklig på bildrestaurering för att få ett riktigt bra resultat. Men där hade väl @Lilla My erbjudit sig att hjälpa till, om jag inte minns alldeles galet?

Absolut! Kan inte garantera att det blir fläckfritt men kan göra mitt bästa för att det ska se någorlunda bättre ut i alla fall än den gula massa som existerar just nu

Tack för allt arbete du och dina bekanta lägger ned på detta!  Blir lika taggad varje gång en uppdatering kommer, haha

[Anders M Olsson]

Denna bild, visar den 16mm-film?

Nej, bilden är en mockup som är ritad i datorn. Det finns ingen film som ser ut på det viset.

Så här kan en riktig rulle 16mm film se ut:


Själva filmen kan se ut så här:


Den är alltså precis 16mm bred även om bilden kanske skalas annorlunda i din webbläsare. Notera att tidens tand har gått hårt åt det här exemplet. Av det som en gång i tiden har varit riktig färgfilm finns nu nästan bara det röda kvar.

Filmen på bilden är ljudfilm med optiskt ljud. Ljudspåret syns till vänster på filmremsan. Men i TV-sammanhang använde man ofta ett separat magnetiskt ljudspår på en egen filmremsa.

[Mathilda Gustafsson]

Nej, bilden är en mockup som är ritad i datorn. Det finns ingen film som ser ut på det viset.

Så här kan en riktig rulle 16mm film se ut:


Själva filmen kan se ut så här:


Den är alltså precis 16mm bred även om bilden kanske skalas annorlunda i din webbläsare.

Varför heter det då 70mm för bredformat? Det är ju lika bred film som för 35 mm.

[Anders M Olsson]

Varför heter det då 70mm för bredformat? Det är ju lika bred film som för 35 mm.

Nej, var har du fått det ifrån? 16mm film är 16mm bred. 35mm film är 35 mm bred. 70mm film är 70mm bred. Filmen på bilden är 16mm bred, fast bilden är en närbild som kanske inte blir skalenlig.

[Mathilda Gustafsson]

Nej, var har du fått det ifrån? 16mm film är 16mm bred. 35mm film är 35 mm bred. 70mm film är 70mm bred. Filmen på bilden är 16mm bred, fast bilden är en närbild som kanske inte blir skalenlig.

Du är mer kunnig än jag men jag tror jag har läst någonstans att man för widescreen filmer använde samma film men att bildrutorna var lodräta och att 70 mm bara är ett namn för bredbild

[Anders M Olsson]

Du är mer kunnig än jag men jag tror jag har läst någonstans att man för widescreen filmer använde samma film men att bildrutorna var lodräta och att 70 mm bara är ett namn för bredbild

Det finns många olika sätt att åstadkomma bredbild, men det kan vara antingen 35 eller 70mm, eller t.o.m. smalfilm i 8 eller 16mm.

Ett sätt är att använda 35mm film med ett objektiv på filmkameran som trycker ihop bilden i sidled, och sen motsvarande objektiv på projektorn som drar ut bilden till sin fulla bredd. Kallas vanligen Cinemascope, Panavision eller bara "scope".

Man kan också filma på 65mm film och göra biografkopior på 70mm film. Kamerafilmen är faktiskt bara 65mm bred, men filmen som körs på bio är 70mm för att få plats med sex magnetiska ljudspår i kanterna, tre på var sida. Kallas Todd-AO, Ultra Panavision, Super Panavision och flera andra namn. Om man gör 70mm film idag har man vanligen digitalt ljud (DTS på CD-skivor), och utrymmet som skulle användas till de analoga ljudspåren lämnas tomt. Men filmen är ändå 70mm bred, annars skulle den inte passa i projektorerna. Det finns inte längre några labb som kan lägga på magnetspår på 70mm film.

Det finns två filmsystem som jag tror att du tänker på - Vistavision och Technirama. Där filmar man på 35mm film som löper i sidled, och det finns därför plats till bildrutor som är dubbelt så stora som normalt. Men man hade nästan aldrig biografprojektorer som körde filmen i sidled. I stället kopierade man det färdiga resultatet till vanlig film som kunde vara antingen 35mm eller 70mm, och som löpte som vanligt uppifrån och ner.

[Anders M Olsson]

Så äldre VHS-utgåvor man köper i butik eller VHS som SVT lagrar i sina lokaler kommer på tid att vittra sönder och vara obrukbara?

Då får man nog tänka sig för så man digitaliserar sina egna VHS.

Någon som vet varför det vittrar sönder banden på VHS? Bakterier eller dålig luft (fukt)?

Nja, jag tror inte att videoband (VHS och andra format) är så väldigt känsliga för att bara ligga oanvända på hyllan. Jag har flera VHS-kassetter sparade som är inspelade på min allra första VHS-bandare från 1980, och de går fortfarande alldeles utmärkt att spela. Däremot är VHS mera känsligt för fysiskt slitage. Hyrfilmer som har spelats flera hundra gånger kan vara alldeles fulla av olika sorters störningar, alltifrån lätt brus till att vara helt ospelbara.

Fysisk film, oavsett bredden, kan däremot blekna med tiden. Vanligtvis blir de helt rosa. Det beror på att färgerna byggs upp av organiska (d.v.s. kolbaserade) färgämnen som inte är kemiskt stabila, utan påverkas av värme, fukt och ljus. Helst ska man förvara sån film nerfryst, torrt och i totalt mörker, så går nerbrytningen mycket långsammare. Men det blir dyrt om man har mycket film.

På svartvit film byggs bilden upp av rent silver, så om den är korrekt framkallad ska bilden inte blekna. Däremot kan själva filmbasen (acetat) krympa, buckla sig, klibba eller på annat sätt förstöras av tiden tand. Det gäller både svartvit film och färgfilm.

[Mathilda Gustafsson]

Det finns många olika sätt att åstadkomma bredbild, men det kan vara antingen 35 eller 70mm, eller t.o.m. smalfilm i 8 eller 16mm.

Ett sätt är att använda 35mm film med ett objektiv på filmkameran som trycker ihop bilden i sidled, och sen motsvarande objektiv på projektorn som drar ut bilden till sin fulla bredd. Kallas vanligen Cinemascope, Panavision eller bara "scope".

Man kan också filma på 65mm film och göra biografkopior på 70mm film. Kamerafilmen är faktiskt bara 65mm bred, men filmen som körs på bio är 70mm för att få plats med sex magnetiska ljudspår i kanterna, tre på var sida. Kallas Todd-AO, Ultra Panavision, Super Panavision och flera andra namn. Om man gör 70mm film idag har man vanligen digitalt ljud (DTS på CD-skivor), och utrymmet som skulle användas till de analoga ljudspåren lämnas tomt. Men filmen är ändå 70mm bred, annars skulle den inte passa i projektorerna. Det finns inte längre några labb som kan lägga på magnetspår på 70mm film.

Det finns två filmsystem som jag tror att du tänker på - Vistavision och Technirama. Där filmar man på 35mm film som löper i sidled, och det finns därför plats till bildrutor som är dubbelt så stora som normalt. Men man hade nästan aldrig biografprojektorer som körde filmen i sidled. I stället kopierade man det färdiga resultatet till vanlig film som kunde vara antingen 35mm "scope" eller 70mm, och som löpte som vanligt uppifrån och ner.

Vistavision var det jag tänkte på.

[Anders M Olsson]

Vistavision var det jag tänkte på.

Ja, det stämmer. I Vistavision filmar man på 35mm film som körs i sidled i kameran. Men biograferna hade inte, med väldigt få undantag, projektorer som kunde köra film i sidled.

I stället kopierade man det färdiga resultatet till vanlig 35mm film eller 70mm film. Vanligtvis framställde man båda sorternas kopior som distribuerades ut till olika biografer beroende på vad de hade för utrustning. Det var bara de största biograferna som hade 70mm projektorer.

[Anders M Olsson]

Precis, så jag gissar att de ynka avsnitten (var det 4 stycken eller nåt sånt?) faktiskt funnits bevarade på 16 mm-film, medan alla andra bara funnits kvar bandkopior av.
(På bilderna från hennes avsnitt ser man ju typiska "störlinjer" längst ned á la VHS, medan skärmbilden från SVT Play inte har några sådana tecken)

"Störlinjerna" är typiska för enklare videoformat som VHS, U-matic, Betamax m.fl.

Fenomenet beror på att bandspelarna har en roterande trumma med två magnethuvuden som arbetar växelvis under 20 mS vardera. När det ena huvudet lämnar över till det andra blir det ett hopp som syns som en störning i underkanten av bilden.

Professionella videobandspelare som hos SVT (med 1" och 2" band) har inga sådana störningar. SVT lär knappast ha arkiverat sina program på VHS eller Betamax. Sådana enklare videoformat kan möjligen ha använts till arbetskopior eller "tittkopior". Och naturligtvis till KBs pliktexemplar.

Så även om det inte syns några störningar i bildens nederkant betyder det inte att källan nödvändigtvis måste vara film. Däremot tyder en kraftig färgförändring på att det är, eller har varit, fysisk film. Videoband tappar inte färgen när de åldras.

[MB]

"Störlinjerna" är typiska för enklare videoformat som VHS, U-matic, Betamax m.fl.

Fenomenet beror på att bandspelarna har en roterande trumma med två magnethuvuden som arbetar växelvis under 20 mS vardera. När det ena huvudet lämnar över till det andra blir det ett hopp som syns som en störning i underkanten av bilden.

Professionella videobandspelare som hos SVT (med 1" och 2" band) har inga sådana störningar. SVT lär knappast ha arkiverat sina program på VHS eller Betamax. Sådana enklare videoformat kan möjligen ha använts till arbetskopior eller "tittkopior". Och naturligtvis till KBs pliktexemplar.

Så även om det inte syns några störningar i bildens nederkant betyder det inte att källan nödvändigtvis måste vara film. Däremot tyder en kraftig färgförändring på att det är, eller har varit, fysisk film. Videoband tappar inte färgen när de åldras.

Beta är väl professionellt? Användes väl flitigt i branschen fram till 2000-talet 

[Daniel Hofverberg]

Beta är väl professionellt? Användes väl flitigt i branschen fram till 2000-talet

Betacam är professionellt och har använts flitigt i branschen, medan Betamax är ett enklare videoformat för hemmabruk - förvisso bättre än VHS i de flesta avseenden, men likväl inte alls i klass med Betacam.

[MB]

förvisso bättre än VHS i de flesta avseenden, men likväl inte alls i klass med Betacam.

Det där är faktiskt en mytt inspelningsläget Beta 1 hade bättre bild men det läget försvann snabbt från alla maskiner för att konkurrera med VHS längre inspelnigstider. Sen är VHS kassetten bättre konstruerad där den är en del av uppspelnings processen Betamax kassettn var mer en behållare av tape. Sen kunde ingen version av Betamax konkurrera med VHS:s HIFI ljud.

[Will Siv]

Det finns många olika sätt att åstadkomma bredbild, men det kan vara antingen 35 eller 70mm, eller t.o.m. smalfilm i 8 eller 16mm.

Ett sätt är att använda 35mm film med ett objektiv på filmkameran som trycker ihop bilden i sidled, och sen motsvarande objektiv på projektorn som drar ut bilden till sin fulla bredd. Kallas vanligen Cinemascope, Panavision eller bara "scope".

Man kan också filma på 65mm film och göra biografkopior på 70mm film. Kamerafilmen är faktiskt bara 65mm bred, men filmen som körs på bio är 70mm för att få plats med sex magnetiska ljudspår i kanterna, tre på var sida. Kallas Todd-AO, Ultra Panavision, Super Panavision och flera andra namn. Om man gör 70mm film idag har man vanligen digitalt ljud (DTS på CD-skivor), och utrymmet som skulle användas till de analoga ljudspåren lämnas tomt. Men filmen är ändå 70mm bred, annars skulle den inte passa i projektorerna. Det finns inte längre några labb som kan lägga på magnetspår på 70mm film.

Det finns två filmsystem som jag tror att du tänker på - Vistavision och Technirama. Där filmar man på 35mm film som löper i sidled, och det finns därför plats till bildrutor som är dubbelt så stora som normalt. Men man hade nästan aldrig biografprojektorer som körde filmen i sidled. I stället kopierade man det färdiga resultatet till vanlig film som kunde vara antingen 35mm eller 70mm, och som löpte som vanligt uppifrån och ner.

Sen finns också den ursprungliga "Fox Grandeur" och en uppdatering av Cinemascope: "Cinemascope 55" som bara användes på två filmer......

Och Cinerama som använder tre projektorer.