Inlägg

[Vintergatan]

Jodå, visst minns jag som är 91:a alla de programmen Men det enda jag egentligen tyckte om att se på av de uppräknade var originalversionerna av Vintergatan (5a och 5b) som var en riktig favorit, Myror i brallan med både Ola och Jonas samt Rätt i Rutan. Högaffla Hage var sista året jag, om än mer sporadiskt, följde sommarlovsmorgon, men tyckte att det var ett stort kliv neråt från Vintergatan – billig och oinspirerad i jämförelse med dramatiska rymdäventyr.

Däremot vill jag lyfta fram Mormors magiska vind, som gick som sommarlovsmorgon 1999, och handlade om två tjejer som hittar ett spöke och hans papegoja på vinden när de ska passa mormors hus över sommaren. En magisk spegel låter dem resa genom tiden i jakt på ett försvunnet halsband. Spännande och roligt med lite mer övernaturliga inslag.

Andra som är mer eller mindre värda att nämna är:

Hjärnkontoret – såg när Victoria, Henry och Frida var programledare och gillade det kunskapsinriktade men ändå underhållande upplägget. 

REA - roliga tester blandat med viktiga frågor och upplysning kring vilka rättigheter man har som konsument eller i skolan.

Lilla Sportspegeln - säkert fler än 90-talister som genomled tråkig sport för Tom och Jerrys skull.

Björnes magasin (med Jörgen Lantz) - en klassiker med många underhållande gäster och den självupptagna, pepparkaksätande björnen i centrum.

Feber - helt ok ungdomsprogram med lite olika ämnen för varje avsnitt.

Allra mest tecknat - underhållande och nyskapande med en talkshow ledd av en egotrippad handdocka. Besvikelsen var monumental då urtråkiga julkalendern Höjdarna visade sig vara betydligt mer barnvänlig än inramningen med Allram och Tjet.

Grynet - blandad upplevelse. Ibland väldigt kul, ibland överdrivet hyper och enerverande.

Abrakadabra - kossan Doris var superpinsam (på det jobbiga sättet - särskilt när hon dansade med Göran Persson), men jag gillade grävlingen Gösta desto mer.

Skymningssagor - enkelt men stämningsfullt och det var alltid spännande att se vilken del av modellen som kameran skulle stanna vid för att sedan fortsätta in i sagan...

Kannan - ett tävlingsprogram för barn i medeltida miljö, som var ganska spännande om jag inte minns fel.

Rädda Joppe - ett smådrygt program om en dum unge som tappar bort sitt gosedjur, mullvaden Joppe, på de mest onödiga sätt.

Finns såklart mer, men detta är vad jag kan komma på i stunden.

Bechdeltestet är alldeles makalöst respektlöst mot dem som skapar filmerna. Det är ungefär samma sak som att recensera filmer efter någon form av tabell där man bockar av olika moment och därefter sätter betyget. Som jag tidigare påpekat säger Bechdeltestet ingenting om något. Att veta om det finns två kvinnor i filmen som pratar med varandra säger absolut ingenting om huruvida filmen främjar jämställdhet mellan män och kvinnor.

Meningen med recensioner är att man subjektivt ska formulera sina tankar kring filmen, dess förtjänster och brister. Hela tanken med recensioner är att de ska vara subjektiva. Jag vill veta om en film är spännande, välgjord, har väl avvägt tempo, goda skådespelarinsatser, bra foto, bra musik och ljudeffekter och om den skildrar män och kvinnor och deras inbördes förhållanden på ett genomtänkt vis. Jag är däremot inte det minsta intresserad av att veta om den passar ihop med en gammal skämtserie från 80-talet.

Nja, jag skulle hävda att det är din åsikt att testet inte säger någonting. Själv tycker jag att det är ett intressant sätt att presentera hur könsfördelningen i filmer ser ut, särskilt jämfört med "det omvända testet", och ger förhoppningsvis en ökad medvetenhet till vad vi konsumerar som publik. Eller för den delen kring vad man skapar själv.

Daniels poäng om kvantitet och kvalitet är bra. Nej, testet säger inget om hur feministisk filmen är, men som jag skrev i mitt tidigare inlägg tror jag att det finns ett samband mellan stereotypa kvinnokaraktärer och antalet kvinnor i film. Finns det bara en kvinna med i en film är det inte sällan för att fylla funktionen som mamma, flickvän/hustru eller "jungfru i nöd". Kvinnor utgör hälften av jordens befolkning men är fortfarande en minoritet på film – Bechdeltestet hjälper till att konkretisera och möjliggöra diskussion kring det.

Angående filmskaparnas perspektiv så hoppas jag att till exempel Duncan Jones är tillräckligt säker i sin roll som filmskapare att han inte tar illa vid sig för att hans mästerliga film Moon inte klarar testet, även om det kanske sporrar fantasin hos den som tittar och får hen att undra hur filmen hade varit om den handlat om en kvinna. Jag vill inte ändra filmen i efterhand, men tror ärligt talat inte att den hade varit sämre med, låt säga, Hilary Swank som Sam.

Tvärt om känns det snarare orättvist mot Daniel att jämföra testet med att recensera film genom att bocka av en lista och sätta betyg efter det – något som uppenbarligen inte stämmer i alla sammanhang. Det står inte någonstans att resultaten är betygsgrundande på Dubbningshemsidan och jag upplever att Daniel är tydlig med vad han baserar sina betyg på i recensionstexterna.

[The Moth Diaries]

Ja, det är ju viktigt att påpeka att det kanske först är när man ser på statistik över många filmer som testet verkligen fyller sin viktigaste funktion. Även om jag personligen börjat intressera mig för hur filmer klarar det individuellt också, utan att det för den sakens skull är en avgörande faktor för om jag ska se filmen eller inte. Däremot har det definitivt lett till att jag blir mer vaksam och reflekterande kring hur filmer förhåller sig till karaktärer och kön – något jag är tacksam över då det blir ett viktigt verktyg i att själv tänka utanför ramarna.

Ett ännu större problem blir det om man ser hur oerhört få filmer som inte klarar av motsatta krav. Det finns ju trots allt även ett omvänt Bechdel-test (ibland kallad Lacey-testet) - d.v.s. om minst två män pratar med varandra om något annat än kvinnor - som tas upp på en del håll, och utan att ha räknat vågar jag nog påstå att minst 95% av alla filmer i världen utan problem klarar av det testet. Av de filmer jag sett det senaste året är det ärligt talat bara en enda som jag på rak arm är säker på inte klarar av det omvända Bechdel-testet (närmare bestämt The Moth Diaries, där bara en enda någorlunda väsentlig rollfigur är av manligt kön).

Intressant, men inte heller särskilt förvånande om din uppskattning skulle stämma. Dels för att majoriteten av alla filmer har betydligt fler än två namngivna manliga karaktärer – som gärna pratar med varandra – men också för att de väldigt sällan fyller enbart en romantisk funktion, vilket ger dem många fler samtalsämnen att fördjupa sig i, eller bara rent kallprat om det behövs lite rapp dialog.

Här blir det ju också tydligt hur "lätt" testet egentligen borde vara att klara, eller att fördelningen i alla fall borde vara jämnare mellan resultaten på de båda testen.

Jo, och i de fall det förekommer försöker jag absolut att ta upp även det. Jämställdhet handlar ju trots allt om båda könen, så skulle manliga rollfigurer skildras sexistiskt eller stereotypt är det absolut också värt att uppmärksamma. Men man kan ju lugnt påstå att sexistiska och stereotypa rollfigurer (i synnerhet det förstnämnda) är ett betydligt vanligare problem bland kvinnliga karaktärer än manliga... Eller om man säger så här: Jag tror nästan aldrig att jag har reagerat över att en film har sexistiska antydningar när det gäller manliga rollfigurer, medan det nästan är mer regel än undantag bland kvinnliga.

Du har en viktig poäng som inte likställer sexism och stereotyper som nödvändigtvis samma företeelse - även om de i många fall kan sammanfalla, som jag ser det. Sexism är helt klart svårare att sätta fingret på när det kommer till manliga karaktärer, kanske för att de sällan objektifieras på samma sätt som kvinnliga karaktärer, vilket i sin tur kan ha att göra med hur stereotypa karaktärerna är och på vilket sätt.

Jag tror att kvinnliga karaktärer lättare upplevs som mer stereotypa då det inte är ovanligt att en film kanske bara har en framträdande kvinnlig roll, som då får fylla många "typiskt kvinnliga" funktioner i handlingen – som mamma, flickvän (eller blivande sådan), någon som ska räddas och så vidare. Detta i kombination med vilket utrymme de får både tidsmässigt och i dialog, vilken personlighet de tillskrivs och utseende.
Det sistnämnda blir också i hög grad relaterat till ålder, då stora åldersskillnader mellan kärlekspar i Hollywood (där kvinnan är yngst) är mer regel än undantag: http://www.vulture.com/2013/04/leading-men-age-but-their-love-interests-dont.html

När det kommer till manliga karaktärer så tror jag att de har en fördel av att de sällan är ensamma och därmed inte blir representanter för sitt kön på samma sätt som kvinnliga karaktärer utan i högre grad får vara individer. Möjliga stereotypa egenskaper blir istället fördelade på fler karaktärer och inte alls lika tydliga. Däremot så ska man nog inte underskatta deras existens - då de som jag ser det även påverkar och förstärker bilden av hur en kvinna ska vara.
Generella exempel blir lätt svepande, men den välskrivna filmen 500 days of Summer (som inte klarar Bechdel-testet förresten) tycker jag  på ett bra sätt visar skillnaden mellan den stereotypa drömkvinnan som den manliga huvudpersonen fantiserat ihop och projicerar på den verkliga personen som han egentligen har en relation till. Hon tydliggör också hans stereotypa beteende - till exempel när han slår ner mannen i baren som beter sig olämpligt för att "skydda" henne och hon blir arg för att han är våldsam, istället för tacksam som han förväntade sig.
Filmen ifrågasätter både The Nice Guy-syndromet och Manic Pixie Dream Girl-karaktären på ett mycket bra och nyanserat sätt, två karaktärstyper som är intressanta att läsa vidare om när det kommer till stereotyper, kön och film.

Hur som helst tycker jag att du i dina recensioner är bra på att okomplicerat lyfta fram hur karaktärerna är skrivna – både män och kvinnor – och rättvist framföra kritik eller beröm, så det ovanstående blir väl mer som en väldigt lång parentes

Jag tycker att det är ett bra initiativ att inkludera Bechdel-testet och ännu bättre att det kompletteras med att recensionerna dessutom tar upp mer ingående hur karaktärerna skildras. Där går det ju också att lyfta fram om de manliga karaktärerna skildras sexistiskt eller stereotypt, om det skulle vara så.

I texten på huvudsidan har Daniel också varit föredömligt tydlig med att testet inte nödvändigtvis är en indikator på hur jämställd en film är, men fördelen med testet som jag ser det (och som även Daniel påpekar) är att det är objektivt och ger en bild av vilka normer som finns inom filmbranschen utan att blanda in subjektiva åsikter.

Däremot tror och hoppas jag att testet kan hjälpa till att få igång diskussioner kring kvinnliga roller (och brist därav) i media. Det är så lätt att se på en film, särskilt om den är riktigt bra, och inte reflektera över att många karaktärer lika gärna hade kunnat vara av motsatt kön utan att det påverkat storyn alls. ET är till exempel en fantatisk film som den är, men hade den varit sämre om Elliot hade varit tjej? Jag är väldigt förtjust i Lilo och Stitch som mer konventionellt – och i stil med klassiker som just ET – förmodligen hade gjorts med en liten kille i huvudrollen. Nu är Lilo skriven på ett väldigt ostereotypt sätt, så rollfiguren hade utan tvekan kunna haft vilket kön som helst, men det känns väldigt uppfriskande att se en mångfacetterad tjej för en gångs skull. Utan att det görs en stor grej av det, dessutom.

Angående recensioner av icke-dubbade filmer så uppskattar jag dem, då jag tycker att de är både välskrivna och mer djupgående än vad som är vanligt på de flesta andra håll. Det gäller såklart även recensionerna av dubbade filmer, sidans självskrivna paradgren, och jag ser mycket hellre färre men utförliga recensioner där.

Instämmer angående första stycket, JRL.

Frågan är hur det ska förändras på annat sätt, för även om Eurotroll, Scandvoice och soundHabits Studios sympatiskt gått med på avtalet så har ju inte alla dubbningsbolag följt deras exempel än? Knepigt för frilansande skådespelare att individuellt förhandla till sig högre lön utan att bli bortgallrade. Högre lön kanske inte är likställt med bättre arbetsvillkor, men en skälig lön kan vara en förutsättning för att de ska kunna ta dubbjobb över huvud taget.

Sedan är det viktigt att betänka att kommersiella bolag som Eurotroll inte bedriver någon välgörenhetsverksamhet, utan de ser naturligtvis en vinst i uppgörelsen rent konkurrensmässigt genom att säkra sina högkvalitativa dubbningar och även kunna leverera dem i tid. Det vinner förhoppningsvis både de, skådespelarna och vi som konsumenter på i slutändan.

Så i det här fallet ser jag inget problem alls med en strejk – oavsett vilka möjligheter arbetslösa saknar, då det rimligtvis inte kan vara en faktor som ska påverka lönevillkoren för de som har jobb i negativ riktning bara för att det ska vara "glada för att de har ett jobb". Sen kan man självfallet se närmare på situationen för arbetslösa, men det känns som en diskussion bättre lämpat för ett helt annat forum – så länge det inte är arbetslösa röstskådespelare

Om det överlag inte skett en lönehöjning inom dubbningsbranschen på 10 år tror jag att risken för kortare uppehåll i några serier är det mindre problemet (tvärt om kanske tidspressen kan vara till skådespelarnas fördel i förhandlingarna) ställt mot scenariot att flera av Sveriges mer erfarna och skickliga röstskådespelare kanske tvingas prioritera andra arbeten med bättre ersättning än dubbning.

Att Eurotroll redan gått med på högre löner känns därför väldigt positivt och jag hoppas att de andra bolagen följer deras exempel så att kvaliteten på svenska dubbningar säkras

Munrörelserna är dock inte det som stör mig mest vid dubbning av spelfilm, akustiken är bra mycket sämre, det låter alltid så instängt och man märker av att skådisen sitter i en studio och spelar in...

Vilket är ganska märkligt med tanke på det är mycket vanligt med eftersynkad originaldialog, särskilt i Hollywoodfilmer, där det (för det mesta) inte låter studioinspelat alls.

Det får mig också att undra om man, trots vissa "platta" exempel, ändå inte använder originalmixen med passande rumsklang även vid dubbning, och bara kompletterat där det behövs, för det borde ju vara det mest praktiska och ge bäst resultat? Jag ser inga skäl till varför man inte skulle göra så – rent tekniskt kan det inte vara några problem och både tid och pengar sparas samtidigt som dubbningen matchar originalet bättre.

---------------------------------

Vad gäller dubbningen av Star Wars tycker jag att det ska bli kul att höra resultatet – även om jag personligen inte tycker att någon av filmerna lämpar sig särskilt väl för mindre barn, vilket gjorde dubben ganska otippad. Episod I är i och för sig mest barnvänlig med "roliga" Jar-Jar Binks och podraceande lilla Anakin Skywalker som de kan identifiera sig med, men handlingen är väldigt vuxen och inriktad på politik, något som riskerar att göra filmen som helhet obegriplig och bitvis tråkig för yngre.

Hur som helst är det trevligt med valmöjligheten, även om jag bävar lite inför tanken på att även de äldre filmerna kan komma att dubbas, för de känns inte alls som barnfilmer (med undantag för Ewokerna i slutet på Episod VI som var en dälig idé till att börja med). Men blir det så går det ju som sagt att avstå från att se dem dubbade – fast lite nyfiken skulle jag nog allt vara.

Jag visste inte om att även 7-årsgränsen varit absolut, men det förklarar situationen – även storfilmer som Star Wars: Rymdimperiet slår tillbaka klipptes ju ner till en viss åldersgräns av kommersiella skäl, även om den också släpptes oklippt med 15-årsgräns. Tur att det inte är så längre.


(Ganska mycket Off topic)
Dessa förfaranden är tyvärr förekommande i USA också, där filmer antingen görs för den mer kommersiellt gångbara åldersgränsen PG-13 (från 13 år, barntillåten i vuxet sällskap) eller klipps för att undvika pengadödaren NC-17 (+17, helt barnförbjuden) vilket innebär att vi får censurerade filmer utan att veta om det.
Särskilt skevt blir det med tanke på att de amerikanska granskarna utgår ifrån flera faktorer som de svenska inte gör, som droger och svordomar samt naken- och sexscener överlag jämfört med Statens Biografbyrås kriterier för 15-årsgränsen: Starka hot- och skräckscener samt starka skildringar av ångest eller förvirring hör också till denna kategori liksom våldtäkter eller skildringar av starkt ångestladdad sexualitet. Pornografiska filmer, alltså skildringar med närbilder av genital aktivitet får också 15-årsgräns.

Det finns en intressant dokumentär som tar upp åldersgränser och filmgranskning i USA med fokus på problematiken kring NC-17 som heter This Film is Not Yet Rated.

Även om jag aldrig sett på My Little Pony är det hedervärt att återställa till orginalversion – visste inte ens att man kunde begära ut bortklippt material från Statens biografbyrå.
Klippbeskrivningarna till My Little Pony, som finns på biografbyråns hemsida, ger verkligen intryck av övernitiska censorer, särskilt med tanke på att 7-årsgränsen kom 1978 och rimligtvis hade kunnat användas istället för att klippa filmen till att bli barntillåten:

0:00:09 - Flicka hänger vid stup
0:00:06 - Monster
0:02:13 - Strid med spindel
0:00:29 - Flicka jagas utav vattenmassor
0:01:34 - Jakt
0:04:02 - Jakt

[Favoritfilm(er):]

Stämmer det så är det väl tur att han inte nöjde sig med blommorna i slutet då

Mer on-topic.

Är inte så förtjust i listor och favoriter eftesom jag gillar många saker fast på olika sätt, men här är i alla fall ett försök:)

Favoritfilm(er): Ringaren i Notre Dame, Skönheten & Odjuret
Favoritprinsessa/prinsessor: Belle, Esmeralda
Favoritprins(ar): Quasimodo, Odjuret
Favoritsidekick(s): Pleakley och Jumba (Lilo och Stitch), Lumiere och Clocksworth. Clopin (Ringaren i Notre Dame) måste med någon stans, så han hamnar här.
Favoritskurk(ar): Frollo, Rottigan, Prins John och Disneys egen Chuck Norris – Gaston.
Favoritröst/dubbare (kvinna): Sharon Dyall, Anna Norberg, Sofia Källgren (av många)
Favoritröst/dubbare (man): Stefan Ljungqvist, Johan Hedenberg, Mikael Grahn, John Harrysson (av många)
Favoritomdubbning (den bästa omdubbningen om du tvunget ska välja någon): Av de jag sett både med orginaldubb och omdubb har orginalet varit bättre, men i de flesta fall har jag bara sett en version. Har ingen favorit med andra ord.
Favoritscen (behöver inte vara från din favoritfilm): Balscenen i Skönheten och Odjuret
Bästa musikinslag (både sång och/eller instrumental): Som Eldar och Sång från Notre Dame ur Ringaren i Notre Dame. Bästa popversion är Skönheten och Odjuret med Sofia Källgren och Tommy Körberg.

Michael Keaton. För även om han saknar hakan och musklerna så lyckas han bäst med att förmedla komplexiteten hos Bruce Wayne/Batman och skillnaderna mellan dem – han känns äkta, som _Alexander_ skrev.

Christian Bale spelar en ganska osympatisk yuppieversion av Bruce – det kanske är Patrick Bateman i American Psyko som gör sig påmind - som jag har svårt för, och jag kan bara hålla med om att rösten han använder som Batman förstör flera scener.

Nej, Cartoon Networks systerkanal Adult Swim som sänder Robot Chicken finns tyvärr inte i Sverige.

Jag gillar deras sketcher överlag – de du nämnde är riktigt bra, särskilt Charlie Brown – även om vissa skämt går över huvudet på mig då Seth Green och Matthew Senreich är 17 år äldre amerikaner med lite andra referenser.
Att det är våldsamt har jag inga problem med, det är nästan så det ger lite Monty Python-vibbar med de plötsliga splattereffekterna i modellera.

Kredd till personen jag snodde det ifrån

Jag har läst någonstans att hans egentliga namn är Adam.

Här – http://wiki.answers.com/Q/What_is_the_beast's_name_in_beauty_and_the_beast#ixzz16JqW4Y6c/ –går i alla fall följande att läsa:

According to the FAQ on Disney's official website, the Beast does not have a name. (Some fans and sites have erroneously claimed that "The Disney Encyclopedia" calls him Adam, but that is not true. "The Disney Encyclopedia" does not mention any name for Beast at all.)

While the movie never gave him a name, the Broadway production named him Prince Adam.

And it was in the CD-ROM tie in game "D-Show" (Disney Interactive) that his real name is Prince Adam.

Mjo, allt är ju relativt och jag som gillar serien skulle inte klassa Monkey Fist som en liten karaktär, (och jag hade defenetivt föredragit att Jan Modin fortsatt i rollen) så antingen beror det på likgiltighet/tidsbrist vid dubben eller så har de haft riktig otur med de fyra avsnitten som är på DVD:n jag köpte.
Ändå tycker jag att de seriösa röstbytena med Monkey Fist är betydligt bättre än vid många andra fall så det känns ju som om de ansträngt sig för att det ska låta lika, Johan Hedenberg är ju en av de mest regelbundna skådespelarna i serien så han verkar som en uppenbar nödlösning.

Du kanske skulle kunna höra med KM Studios, Sun Studios brukar vad jag förstår inte lämna ut credituppgifter?