Jag kan ha fel, men jag tror inte att Batman-serien från 1960-talet var avsedd för barn. Om jag har fattat det rätt så är det i stället en komediserie menad att vara fjantigt rolig.
Vem en serie (eller film) är avsedd för och vem som är den verkliga publiken behöver inte nödvändigtvis vara samma sak.
På 1960-talet och tidigare ansåg man i Sverige att superhjältar och serietidningar var något som bara och uteslutande var avsett för barn, och dessutom skadligt för dem. Om någon vuxen läste serier ansågs han/hon som efterbliven eller konstig.
När jag såg
Batman på bio 1966 var salongen packad med ungar i min egen ålder, de flesta naturligtvis i sällskap med förälder eller annan vuxen. Filmen var 11-årstillåten, och detta var innan man som sjuåring fick se 11-årsfilmer i vuxens sällskap. Men ändå var där säkert en hel del underåriga. Själv hade jag nyss fyllt 12.
På sjuttiotalet läste jag en del Stålmannen- och Läderlappen-tidningar både på engelska och svenska. Det var en markant skillnad i tidningarnas insändarspalter i den amerikanska versionen kontra den svenska. I den amerikanska publicerades långa brev med analyser och kritik av manus, teckningar, färgläggning m.m. I den svenska var det mest kommentarer i stil med "Hej Stålmanen, ja tycker du e jeterolig. Ja har ritat en tekning till dej. / Kalle 6 år".
Sedan såg nog många barn den serien när den sändes i USA, men de amerikanska barnen förstod ju engelska, vilket de svenska barnen troligen inte gjorde, och jag antar att det knappast var aktuellt att dubba spelfilmer/tv-serier på 1960-talet? ^^
Jag såg många textade program på tv långt innan jag själv kunde läsa. Det gick till så att någon vuxen, vanligtvis min mor, läste texterna för mig. Så gick det säkert till i många svenska hem.