Dubbningshemsidan

Recensioner

Icke-dubbade filmer

Förälskad i Rom
(To Rome with Love)

Glöm inte bort att använda funktionerna för att lämna kommentarer kring recensionen eller filmen samt sätta egna betyg.

Tack till Scanbox Vision för recensionsexemplaret
Sök efter Förälskad i Rom på CDON
Sök efter Förälskad i Rom på Discshop.se
   ANNONS
Drama / Komedi / Romantik / Spelfilm / Långfilm
Målgrupp: Ungdomar / Vuxna  [Sök exakt denna kombination]
Speltid: 1 timme 47 minuter
Genre: Komedi
Produktionsland/år: Italien/Spanien/USA, 2012
Produktionsbolag: Medusa Film, Gravier Productions, Perdido Productions & Mediapro
Producent: Letty Aronson, Faruk Alatan, Giampaolo Letta & Stephen Tenenbaum
Regi: Woody Allen
Manusförfattare: Woody Allen
Svensk distributör: Scanbox Entertainment Sweden AB
Klarar av Bechdel-testet: Ja, klarar alla tre steg
                                          (Kompletteringar och rättelser tas tacksamt emot via e-post)
Medverkande:
Hayley - Alison Pill Michelangelo - Flavio Parenti
Jerry (Hayleys pappa) - Woody Allen Phyllis (Hayleys mamma) - Judy Davis
Giancarlo (Michelangelos pappa) - Fabio Armiliato Mariangela (Michelangelo mamma) - Rosa Di Brigida
Jack - Jesse Eisenberg Sally - Greta Gerwig
Monica - Ellen Page John - Alec Baldwin
Leopoldo - Roberto Benigni Sofia - Monica Nappo
Milly - Alessandra Mastronardi Antonio - Alessandro Tiberi
Luca Salta - Antonio Albanese Anna - Penélope Cruz
Pia Fusari - Ornella Muti Hotelltjuven - Riccardo Scamarcio
Serafina (Leopoldos sekreterare) - Cecilia Capriotti Leopoldos chef - Giuseppe Pambieri
Moster Rita - Ariella Reggio Morbror Sal - Gustavo Frigerio
Farbror Paolo - Roberto Della Casa Moster Giovanna - Simona Caparrini
Leonardo (Monicas dejt) - Lino Guanciale Trafikpolisen/berättare - Pierluigi Marchionne

Regissören och manusförfattaren Woody Allen har under sitt mycket produktiva liv hunnit regissera och skriva manus till totalt 47 filmer under de senaste 45 åren, och under en lång tid utspelades nästan alla hans filmer på Manhattan i New York. Efter att han fått problem med finansiering i hemlandet har han istället övergått till europeiska samarbetsprojekt utspelade i olika europeiska storstäder. Efter Match Point i London var det dags för en form av fristående trilogi med komedier i europeiska storstäder med filmerna Vicky Christina Barcelona och Midnatt i Paris. Det avslutas nu med 2012 års Förälskad i Rom, där turen kommit till Italiens huvudstad.

En trafikpolis guidar oss genom den italienska huvudstaden Rom, där fyra huvudsakligen samtida men separata sidohistorier äger rum. Den amerikanska turisten Hayley är på semester i Rom, och stoppar den italienska advokaten Michelangelo för att fråga honom om vägen. Efter vad som måste vara en av världens snabbaste romanser någonsin blir de tillsammans, och innan sommaren är över är de förlovade och planerar bröllop. Hayleys föräldrar Jerry och Phyllis flyger till Italien för att träffa Michelangelo och hans föräldrar, och det första intrycket hade kunnat vara bättre; i synnerhet som Michelangelos pappa Giancarlo jobbar som begravningsentreprenör. Men Jerry ändrar sig snabbt när han hör Giancarlo sjunga i duschen, och hör vilken gudomlig sångröst han har. Då Jerry är en pensionerad operaregissör vill han genast rollsätta Giancarlo i en stor opera, men problemet är att han bara klarar av att sjunga i duschen...

Det nygifta italienska paret Antonio och Milly är på bröllopsresa i Rom, och har planer på att flytta dit då Antonio blivit erbjuden ett fint jobb i familjens firma i Rom. Väl på hotellrummet ska Milly gå till hårfrisören på hotellet, men tyvärr är de fullbokade och hänvisar henne till en annan hårsalong i "närheten". Att hitta dit för någon som aldrig tidigare varit i Rom visar sig dock vara lättare sagt än gjort, och på vägen råkar hon stöta på en filminspelning där hennes favoritstjärna medverkar. Under tiden har Antonio problem att andra slag på hotellrummet, sedan den prostituerade kvinnan Anna knackar på dörren och misstar Antonio för att vara en klient. Hon insisterar på att de ska ha sex, och medan Antonio försöker förklara allting för henne kommer hans släktingar på besök. Det blir för svårt att förklara varför en främmande halvnaken kvinna ligger i hans säng, och därför låtsas han att Anna är Milly.

Arkitekten John, som en gång i tiden bodde i Rom, är på besök i staden med vänner. Han stöter på den unga amerikanska arkitektstudenten Jack, som studerar i Rom och bor ihop med sin flickvän Sally. Jack och Sally råkar bo i samma lägenhet som John en gång bodde i, och därför följer han med Jack hem. Väl där ska Sallys bästa vän Monica precis komma på besök från USA, och Jack kan inte låta bli att bli attraherad av henne. Under tiden lever den italienska medelålders mannen Leopoldo Pisanello ett stillsamt och anonymt medelklassliv med sin fru och deras två barn. Men hans tillvaro förändras rejält när han helt plötsligt av ingen som helst anledning blir rikskändis, och blir förföljd av journalister som vill veta varenda liten detalj han tycker och tänker.

Säga vad man vill om Woody Allen som person, men att han är en skicklig regissör och manusförfattare kan ingen förneka. Hans filmer har dock hållit en ganska ojämn klass. Midnatt i Paris var utan tvekan riktigt bra, medan jag inte var riktigt lika förtjust i Vicky Christina Barcelona eller Du kommer att möta en lång mörk främling även fast de på intet sätt var dåliga. Till största delen fortsätter han på den positiva banan med Förälskad i Rom, som visserligen inte är jätteoriginell men överlag riktigt bra. Till en början upplevs filmen lite rörig, i och med de flertalet separata sidohistorier som till allra största delen inte vävs ihop alls. Det rör sig alltså om några individuella historier som nästan kan ses som egna småfilmer, och som inte har mer än staden Rom och till viss del ett romantiskt tema gemensamt med varandra. Det upplevs inledningsvis lite märkligt, och det tar ett tag innan man får grepp om rollfigurerna och de olika sidohistorierna. Ett kort tag önskar man därför att antalet sidohistorier kunnat minskas; inte minst då filmen inte har någon konkret huvudroll.

Men när man väl kommer in i filmen och har börjat lära känna de olika rollfigurerna, så utvecklas Förälskad i Rom till att bli en riktigt bra och underhållande film. Dialogen är vass och genomarbetad, och det finns många bra poänger som tas upp. Överlag är det en väldigt rolig film, och jag skrattade högt och ofta åt de roliga replikerna och situationerna. Det var ärligt talat ganska länge sedan jag senast såg en så rolig film, där man faktiskt får skratta länge och väl - ovanligt i dagens läge då många komedier är mer lågmälda och ofta med mindre konkret humor. Visst är det tillspetsat och överdrivet, men också väldigt humoristiskt. Dessutom uppskattar jag att det är en ganska intelligent humor, som till största delen utgår ifrån dialogen och där annars så vanlig "slapstick"-komik lyser helt med sin frånvaro. Mycket skönt, då jag alltid haft svårt för den sortens fysiska humor.

Det är helt enkelt mycket roligt och underhållande att se på filmen, och det finns en del mycket intressanta och roliga rollfigurer. Men i ärlighetens namn också en del mindre lyckade. Jag stör mig exempelvis på Milly, som blivit det absolut mest naiva som världen någonsin skådat. Leopoldo Pisanello har också blivit ytterst endimensionell och får i stort sett ingen personlighet alls; vilket dock i och för sig säkert är avsiktligt då det inte är han som person som är meningen med den sidohistorien om mediehysteri.

De olika sidohistorierna - fyra om man bara räknar helt skilda historier - håller också en lite ojämn nivå, och därför blir filmen inte alltid lika bra. Bäst är i mina ögon triangeldramat med Jack, Sally och Monica; en oerhört rolig, intressant och charmig historia som gärna hade fått förlängas en del. Däremot känns den också mest egendomlig, i och med John som iakttar och till viss del försöker påverka handlingen. Ofta är John någon som bara Jack tycks se och kunna prata med (ungefär som ett slags synligt inre samvete), men ibland pratar han även med Monica varför jag inte riktigt blir klok på logiken. Den ganska omfattande historien med Hayley och Michelangelo med respektive föräldrar är också riktigt rolig och underhållande, trots att den mot slutet blir minst sagt överdriven och tillspetsad.

Jag är mest skeptisk till sidohistorien om Leopoldo, trots att den inledningsvis är väldigt rolig och det absolut finns en del poänger med mediehysteri och folk som blir kändisar utan att ha åstadkommit någonting. Problemet är bara det att den historien pågår alldeles för länge - långt efter att man har fattat själva poängen, och det som inledningsvis är väldigt roligt blir inte så roligt längre när samma poäng återupprepas in absurdum. Och när man redan fattat poängen blir denna kraftigt överdrivna satir lite för påfrestande i längden. Den delen borde ha kortats ner rejält, eller kanske rentav tas bort helt och hållet för att få mer tid över till de andra sidohistorierna. Då återstår sidohistorien med det nygifta italienska paret Antonio och Milly, som placerar sig någonstans mitt emellan. Det är ganska roligt, samtidigt som den klassiska förväxlingshistorien blir lite väl förutsägbar och heller inte har lika mycket att berätta som övriga. Det är dessutom den sidohistoria där man tydligast märker av Woody Allens lite gubbsjuka tendenser, och även den sidohistorien som har den mest tveksamma kvinnosynen.

För visst finns det en del gubbsjuka tendenser som jag stör mig på, men det är samtidigt mindre påtagligt än i många andra av Woody Allens filmer - och är heller inte mycket att orda om i jämförelse med dussintals andra filmer och regissörer. Det egendomliga är bara det att det bara är i två av sidohistorierna (den om Leopoldo och den om Antonio/Milly) som man märker av någon "gubbsjuka" eller tvivelaktig kvinnosyn, medan de andra två är helt "normala". Däremot är Woody Allen uppenbarligen fullt medveten om sina egna gubbsjuka tendenser, och driver en del med dem och sig själv; och det fungerar ganska bra. Filmen har också en del stereotyper och klichéer, men det är säkerligen till stora delar avsiktligt. Och med handen på hjärtat: hur många filmer är det egentligen som inte innehåller stereotypa rollfigurer eller klichéer på ett eller annat sätt...?

Då är det ett större problem att alla sidohistorierna i Förälskad i Rom blivit lite för överdrivna och tillspetsade, och även fast det finns poänger med det mesta, så kan det ändå upplevas som lite för mycket av det goda. Somliga delar hade vunnit på att tonas ner, även om delen med Jack/Sally/Monica utan tvekan har minst överdrivna beståndsdelar. Efter alltför många engelskspråkiga filmer som utspelas i europeiska städer är det däremot glädjande att se att den här filmen faktiskt har trovärdigt språk. Här talar alla italienare italienska mellan varandra, och bara scener med amerikaner är på engelska. Då det nästan blivit vardagsmat med filmer som borde varit på något europeiskt språk men istället blivit på engelska (oftast av den enkla anledningen att amerikaner och engelsmän inte är vana vid att läsa textremsor) är det mycket glädjande att se att Förälskad i Rom faktiskt blivit helt naturlig med språkbruket. Det innebär att ungefär hälften av filmen är på italienska och den andra halvan på engelska. Är detta kanske en av de första Woody Allen-filmerna som inte till största delen är på engelska...?

Fotot är snyggt, och filmen har ett starkt bildspråk i kombination med en del mycket vackra vyer över Rom. Skådespelarinsatserna är överlag mycket bra, även om det varierar lite grand och de amerikanska skådespelarna överlag är bättre än de italienska. Jesse Eisenberg, Greta Gerwig och Ellen Page är lysande i sina roller, och i synnerhet Ellen Page passar perfekt i den här rollen. Alec Baldwin är helt okej, men en smula stel och opersonlig. Alison Pill är mycket bra som Hayley och Flavio Parenti är helt okej som Michelangelo. Woody Allen gör en mycket bra insats i ungefär samma slags roll som han alltid spelat, och Judy Davis är bra som hans fru. Alessandro Tiberi och Alessandra Mastronardi är hyfsade som Antonio och Milly, men i synnerhet den förstnämnda ger ibland ett lite väl opersonligt intryck. Penélope Cruz är riktigt bra som Anna.

Förälskad i Rom är en riktigt bra och underhållande film, som har ett visst djup och tar upp en del intressanta poänger, och som framförallt är mycket rolig. Det var länge sedan jag skrattade så här mycket, och man blir utan tvekan på gott humör av att se filmen. Det är bara tråkigt att filmen blivit lite för överdriven och ojämn med de olika sidohistorierna, och framförallt mediehysterihistorien har gått alldeles för långt - och när man väl förstått poängen som Woody Allen velat göra med den sidohistorien (vilket går ganska snabbt) så finns det inte mycket mer att hämta där. Men det är utan tvekan en både vacker, välgjord, rolig, engagerande och underhållande film; och tiden går snabbt trots en för genren ganska lång speltid på 1 timme 47 minuter. Det är en film som utan tvekan är väl värd att se för de allra flesta, men att sätta betyg på den är inte lätt genom den lite för ojämna klassen på de olika sidohistorierna. Jag hade dessutom föredragit om de olika sidohistorierna kunnat vävas ihop på något sätt, istället för att förbli helt fristående - då hade det känts mer berättigat att ta upp allting i samma film, istället för i flera olika filmer (och i synnerhet Jack/Sally/Monica-historien hade lätt kunnat platsa i en helt egen film). Men eftersom jag trots allt skrattat så mycket och filmen överlag lämnar en positiv eftersmak väljer jag efter moget övervägande en mycket svag åtta.

DVD-utgåvan erbjuder anamorfisk bredbild med proportionerna 1,85:1, och ljudet är i Dolby Digital 5.1 (blandat engelska och italienska). Bild- och ljudkvaliteten är riktigt bra. Filmen är textad på de fyra skandinaviska språken, men tyvärr finns ingen engelsk text och heller ingen textning för hörselskadade. Det finns inte ens engelsk text till de italienskspråkiga replikerna, vilket gör att det knappast är många som har någon glädje av att se filmen i otextad form. Texten är lagom stor och lättläst, och den svenska översättningen håller ganska hög klass med bara enstaka översättningsmissar. När man matar in DVD-skivan, möts man av en distributörsjingel, följt av språkvalsmeny och varningstexter i tio sekunder på valt språk. Därefter kommer man direkt till huvudmenyn, som är på engelska men är snygg och stilren. Det enda extramaterialet som finns är en trailer för Woody Allens förra film Midnatt i Paris - med andra ord, inte speciellt mycket att hänga i granen...


Recensionen skriven: 17 januari 2013

Recensionen har lästs 1439 gånger av 926 personer, sedan den 17 januari 2013

Betyg:
Film/serie * * * * * * * *   
8
DVD-produktion * * * *        4
Snittbetyg: * * * * * *      6

Läsarnas betyg

Hittills har inga läsare röstat på denna film/serie. Men du kan bli den första genom att ange dina betyg här nedan.

Ditt betyg:
Film/serie:

Läsarnas kommentarer

Använd detta formulär för att skriva kommentarer till recensionen eller filmen. Kommentarerna publiceras här nedan omedelbart. Denna funktion är avsedd för kortare kommentarer, och får maximalt innehålla 1000 tecken. Mer invecklade frågeställningar samt diskussioner/debatter är inte lämpade för kommentarssystemet - sådant bör istället tas på Dubbningshemsidans forum. Undvik personangrepp, svordomar och annat olämpligt innehåll. Vid kritik mot skådespelare eller andra specifika personer, var vänlig motivera dina åsikter noggrant med konstruktiv kritik för att undvika att det kan tolkas som personangrepp. Webbmastern kommer att radera kommentarer som anses olämpliga, irrelevanta eller lagstridiga. Om du har kommentarer till recensenten som du inte vill att andra ska kunna läsa, kan du istället skicka dessa via e-post.

Ditt namn:
Din e-post-adress:
(visas inte för allmänheten,
men krävs av säkerhetsskäl)
Kommentarer:
För att verifiera att du är en levande människa (och inte en robot), skriv in följande siffror i textrutan nedanför. Du ska skriva in som siffror, utan mellanslag eller bindestreck.
SJUA - NIA - FEMMA - TVÅA
Skriv in ovanstående siffror:
 

psychedelic

© 2017 Dubbningshemsidan/Daniel Hofverberg

Skriv ut
Läs mer om utskriftsfunktionerna