Dubbningshemsidan

Recensioner

Icke-dubbade filmer

The Artist
(The Artist)

Glöm inte bort att använda funktionerna för att lämna kommentarer kring recensionen eller filmen samt sätta egna betyg.

Tack till Scanbox Vision för recensionsexemplaret
Sök efter The Artist på CDON
Sök efter The Artist på Discshop.se
   ANNONS
Drama / Komedi / Romantik / Musik / Spelfilm / Långfilm
Målgrupp: Ungdomar / Vuxna  [Sök exakt denna kombination]
Speltid: 1 timme 37 minuter
Genre: Dramakomedi
Produktionsland/år: Belgien/Frankrike, 2011
Produktionsbolag: La Petite Reine, JD Prod, uFilm & France 3 Cinema, i samarbete med Canal+ & Ciné Cinémas
Producent: Thomas Langmann
Regi: Michel Hazanavicius
Manusförfattare: Michel Hazanavicius
Svensk distributör: Scanbox Entertainment Sweden AB
Klarar av Bechdel-testet: Nej, klarar bara steg 1 och 2
                                          (Kompletteringar och rättelser tas tacksamt emot via e-post)
Medverkande:
George Valentin - Jean Dujardin Peppy Miller - Bérénice Bejo
Doris - Penelope Ann Miller Clifton - James Cromwell
Al Zimmer - John Goodman Constance - Missi Pyle
Peppys hemhjälp - Beth Grant Poliskonstapeln - Bill Fagerbakke

Den litauisk-franska regissören och manusförfattaren Michel Hazanavicius har varit hyfsat välkänd i Frankrike genom bl.a. sina två framgångsrika spionparodier OSS 117 från 2006 och 2009, som bl.a. parodierade James Bond. Internationellt var det dock inte förrän 2011 som han verkligen blev välkänd, genom den oerhört omtalade och framgångsrika svartvita stumfilmen The Artist. Filmen nominerades till 10 Oscars och vann fem Oscars; däribland bästa film och bästa regi, och är även den första franska filmen någonsin som vunnit Oscar för bästa film.

Handlingen tar sin början år 1927; det sista året då stumfilmer fortfarande var allenarådande. I filmbranschen är skådespelaren George Valentin den största sjärnan, som älskas av alla och får varenda filmroll han vill ha. Den unga Peppy Miller vill slå igenom som skådespelerska, men tvingas nöja sig med statistroller. Hon och George träffas på en filminspelningar, och blir attraherade av varandra. Något hade kanske kunnat hända, om det nu inte vore för att George redan är gift. Men strax därpå börjar ljudfilmen att slå igenom, och över natten blir många av de stora stumfilmsskådespelarna inte alls lika populära längre. George vägrar att börja med något så basalt som ljudfilm, och är övertygad om stumfilmens storhet. Peppy Miller slår igenom som en av ljudfilmens största stjärnor, och får den ena framgången efter den andra. Under tiden blir George helt bortglömd...

Att spela in en svartvit stumfilm i dagens läge låter minst sagt absurt, och länge trodde jag det rörde sig om ett aprilskämt. Så att påstå att jag var skeptisk när jag till sist satte mig ner för att se filmen är en rejäl underdrift. Men till min stora förvåning är The Artist faktiskt en riktigt bra film. Filmen innehåller ett par scener med synkroniserat ljud och dessutom ett par talade repliker i en scen, men i övrigt är det uteslutande en traditionell stumfilm på exakt samma sätt som under glansdagarna på 1920-talet; d.v.s. med musikackompanjemang i bakgrunden (på samma sätt som på den tiden spelades live i biosalongerna) och med gammaldags textskyltar som visar vad rollfigurerna säger.

Att se en sådan stumfilm i dagens läge kan vara svårt att vänja sig vid, och i början hade jag stora svårigheter att engagera mig. Men när filmen väl kom igång på allvar, så utvecklas det till en både intressant, underhållande och charmig film. Storyn är intressant, och att förlägga handlingen kring de kritiska åren 1927 - 1929 - precis vid övergången mellan stumfilmseran och ljudfilmen - är ett smart grepp. Det finns ett påtagligt djup, och handlingen är fascinerande och intressant; fastän det är ganska enkelt och tunt. Storyn i sig är inte särskilt originell, och upplägget/grundidén är som taget från nästan vilken romantisk komedi som helst. Jag hade gärna sett en lite mer invecklad och märkvärdig handling, men det filmen inte lyckas åstadkomma med manuset uppvägs av den originella produktionen och helheten.

Filmen lyckas att hylla stumfilmseran på samma gång som man till viss del driver med den, och detta på ett intelligent och genomtänkt sätt. Det är en ganska rolig film, där man får skratta en del åt både situationerna och drifterna med gamla stumfilmer. Någon stor skrattfest är det förvisso inte, men det är hela tiden småroligt samtidigt som det är mycket charmigt och trevligt. Tiden går ganska snabbt, och man har faktiskt trevligt under alla 1 timme 37 minuter som filmen varav; något jag personligen inte trodde var möjligt.

Handlingen går ganska långsamt framåt, och somliga kan säkert uppleva det här outhärdligt segt. Men överlag tycker jag ändå att filmens tempo är tillräckligt, då det aldrig blir tråkigt utan allting puttrar på i tillräckligt tempo. Men några scener känns ändå lite väl utdragna och onödiga - i synnerhet under filmens något långa mittparti - även om en del andra scener är makalösa. Vid en del tillfällen irriterar jag mig också över att vi ser rollfigurer prata utan att det dyker upp textskyltar med dialogen, då det oftast bara är det allra viktigaste som "textas" via stumfilmstraditionens textskyltar. Oftast är handlingen så pass enkel och tydlig att det ändå inte råder någon tvekan om vad som händer, men ibland irriterar jag mig över detta då jag hade velat förstå vad som sägs. Filmen är också väldigt förutsägbar, och det allra mesta är övertydligt; fast det är kanske ett nödvändigt ont för att inte en stumfilm ska bli helt obegriplig.

Men det största problemet med The Artist är just stumfilmsformatet i sig. Det fanns trots allt en anledning till att ljudfilmen slog igenom 1928, och det är väldigt svårt att beröra och engagera fullt ut helt utan tal. Och även fast filmen på många sätt är fantastisk och originell, så känner jag också av just det. Det är visserligen trevligt och underhållande hela tiden, men berörd blir man aldrig (trots ett allvarligt ämne) och filmen engagerar heller inte fullt ut på samma sätt som jag hade önskat. Utan det där lilla extra är det helt enkelt svårt att bli överbegeistrad av The Artist, trots att det onekligen är en mycket charmig och originell film.

Men tekniskt är det här en närmast fulländad film. Fotot är fantastiskt, och filmen lyckas också att perfekt återge tidskänslan från 1920-talet. Inte någon detalj alls har lämnats åt slumpen, och på nästan varenda tänkbart vis ser det ut och känns som en stumfilm från 1920-talet. Dessutom är bakgrundsmusiken mycket passande och stämningsfull, och jag vågar inte ens tänka mig hur lång tid det måste ha tagit kompositören Ludovic Bource att skriva ny musik för en och en halv timme; för de scener som saknar bakgrundsmusik kan lätt räknas på ena handens fingrar. Bättre än så här kan det inte bli, och både fotot, scenografin, kläderna och musiken är förstklassiga. Skådespelarinsatserna är också mycket bra, och både Jean Dujardin och Bérénice Bejo är utmärkta i de båda huvudrollerna. Både Jean och Bérénice lyckas på ett skickligt sätt att använda gester och minspel för att förmedla känslor och tankar utan dialog, och samtidigt utan att det blir alltför övertydligt så att det känns som pantomim. Det är imponerande gjort, och det är trots allt förståeligt att Jean Dujardin vann Oscar för bästa manliga huvudroll. Att Bérénice nominerades till Oscar är också mycket förståeligt, fast av någon märklig anledning i birollsklassen istället för huvudrollsklassen (trots att hon medverkar i majoriteten av alla scener). Att Bérénice inte vann birolls-Oscarn beror säkerligen främst på den ovanligt tuffa konkurrensen bland kvinnorna i årets Oscarsgala än hennes prestation i sig. Även i övrigt är det bra skådisar, och bl.a. James Cromwell är mycket bra som chauffören/betjänten Clifton. John Goodman, som annars inte brukar tillhöra någon av mina favoriter, är också ovanligt bra som filmbolagschefen Al Zimmer. Dessutom är hund-"skådespelaren" Uggie helt makalös, och i stort sett lika bra som Lassie någonsin varit.

The Artist är utan tvekan en bra film, och det beror inte bara på det vågade och originella greppet att år 2011 producera en svartvit stumfilm. Men samtidigt råder det ingen tvekan om att filmen knappast skulle ha vunnit några priser om det inte just hade varit en stumfilm, för handlingen i sig är inte speciellt märkvärdig. Till viss del känner man att filmen gjorts just för sakens skull, och att den ibland är lite för intelligent för sitt eget bästa. Det kan helt enkelt upplevas en smula pretentiöst mellan varven. Dessutom lyckas filmen aldrig riktigt att beröra eller fängsla fullt ut, något som till största delen beror just på stumfilmsformatet. Hur bra filmen i övrigt än är, så kan jag helt enkelt inte överväga de högsta betygen åt någonting som inte lyckas att gripa tag i eller ens engagera mig. Därför stannar mitt betyg på en mycket stark sjua, men det är ändå en riktigt bra och välgjord film som är väl värd att se för de allra flesta. Även för er som varit lika skeptisk som jag innan jag såg filmen... Att The Artist nominerades till Oscar för bästa film förvånar nog ingen, men samtidigt kan jag inte förneka att det trots allt funnits betydligt bättre filmer under 2011, så att den här filmen vann Oscarn beror säkerligen mer på den originella idén att i dagens läge göra en stumfilm än själva filmen i sig.

DVD-utgåvan släpps i ett DVD-fodral med ett ovanligt tråkigt papphölje över - ett papphölje som i stort sett bara innehåller betyg och presscitat, utan ett ord om vare sig handling eller tekniska specifikationer. Sådant får man inte förrän man öppnar papphöljet och drar ut själva fodralet. Bilden återges i 1920-talsenlig 1,33:1 (d.v.s. 4:3), men av någon outgrundlig anledning återges bilden i en 16:9-ram. Bilden är alltså tekniskt sett i Widescreen, men med inbakade svarta fält till vänster och höger. Det medför visserligen att vi med en Widescreen-TV för en gångs skull kan se precis hela bilden utan att oroa sig för TV:ns overscan, men samtidigt medför det här förstås att de som fortfarande har en 4:3-TV (även om det kanske inte är så jättemånga i dagens läge) tvingas titta på en liten bild i mitten av skärmen med svarta fält längs alla fyra sidor. Ljudet finns i både Dolby Digital 5.1 och DTS 5.1, men DTS-ljud bör nog ändå ses som lite overkill vid en film som till 99% bara består av ackompanjerad orkestermusik. Bild- och ljudkvaliteten är mycket bra. Det finns textning på de fyra skandinaviska språken, men dock ingen text för hörselskadade - inte för att det är så mycket i filmen som inte hörselskadade skulle få utbyte av i alla fall, men ändock... När man matar in skivan möts man av en distributörsjingel på 10 sekunder som inte går att hoppa över, följt av språkvalsmeny. Därefter visas varningstexter på valt språk (som inte heller går att hoppa över), innan man direkt kommer till huvudmenyn. Menyn är stillastående och stilren, och finns bara på engelska.

Som extramaterial hittar vi först och främst en 20 minuter lång bakom kulisserna-dokumentär vid namn "The Making of an American Romance", som till största delen består av intervjuer med skådespelare och andra inblandade. Det är hyfsat intressant, men alltför stort fokus läggs åt att beskriva rollfigurer och handling; något man säkerligen redan vet om man sett filmen. Dessutom lyser regissören med sin frånvaro under stora delar av inslaget, och då känns det rätt poänglöst när skådespelare ska börja prata om regissörens vision. Därefter hittar vi en fyra minuter lång minidokumentär om inspelningsplatserna, som jag tyckte var ganska tråkigt. Sen återfinns fyra tekniskt inriktade minidokumentärer, som tar upp olika delar av produktionen - om scenografi, foto, kläddesign och musik. Dessa minidokumentärer på tillsammans 10 minuter går dock bara att spela upp i sin helhet, och det finns inte ens kapitelmarkeringar för att komma till de olika avdelningarna. De fyra dokumentärerna håller lite olika klass, men alla är hyfsat intressanta och ger i alla fall lite grand att titta på. Till sist finns även några s.k. bloopers (misslyckade tagningar), som för en gångs skull känns helt poänglöst. Där tar det roliga slut, och även om det finns ganska mycket extramaterial så saknar jag någonting lite mer matnyttigt om regissörens vision och manuset. Tyvärr har extramaterialet ingen textning alls, utan återges endast med engelskt tal. För till skillnad från själva filmen, så har faktiskt extramaterialet tal...


Recensionen skriven: 9 augusti 2012

Recensionen har lästs 1752 gånger av 1139 personer, sedan den 9 augusti 2012

Betyg:
Film/serie * * * * * * *    
7
DVD-produktion * * * * * *      6
Snittbetyg: * * * * * * och en halv     6,5

Läsarnas betyg

Hittills har inga läsare röstat på denna film/serie. Men du kan bli den första genom att ange dina betyg här nedan.

Ditt betyg:
Film/serie:

Läsarnas kommentarer

Använd detta formulär för att skriva kommentarer till recensionen eller filmen. Kommentarerna publiceras här nedan omedelbart. Denna funktion är avsedd för kortare kommentarer, och får maximalt innehålla 1000 tecken. Mer invecklade frågeställningar samt diskussioner/debatter är inte lämpade för kommentarssystemet - sådant bör istället tas på Dubbningshemsidans forum. Undvik personangrepp, svordomar och annat olämpligt innehåll. Vid kritik mot skådespelare eller andra specifika personer, var vänlig motivera dina åsikter noggrant med konstruktiv kritik för att undvika att det kan tolkas som personangrepp. Webbmastern kommer att radera kommentarer som anses olämpliga, irrelevanta eller lagstridiga. Om du har kommentarer till recensenten som du inte vill att andra ska kunna läsa, kan du istället skicka dessa via e-post.

Ditt namn:
Din e-post-adress:
(visas inte för allmänheten,
men krävs av säkerhetsskäl)
Kommentarer:
För att verifiera att du är en levande människa (och inte en robot), skriv in följande siffror i textrutan nedanför. Du ska skriva in som siffror, utan mellanslag eller bindestreck.
SJUA - NIA - SEXA - TVÅA
Skriv in ovanstående siffror:
 

psychedelic

© 2017 Dubbningshemsidan/Daniel Hofverberg

Skriv ut
Läs mer om utskriftsfunktionerna