Dubbningshemsidan
Recensioner
Blondie
(Blondie)
Glöm inte bort att använda funktionerna för att lämna kommentarer kring recensionen eller filmen samt sätta egna betyg.
Tack till Nordisk Film för recensionsexemplaret
År 2006 tog den unga (född 1978) svenska regissören och manusförfattaren Jesper Ganslandt Sverige med storm med den prisbelönade succéfilmen Farväl Falkenberg. 2009 var det dags igen, med den annorlunda men kritikerrosade Apan. Hans tredje film som ensam regissör har dröjt några år, men nu har Blondie premiär som bl.a. blivit uttagen till filmfestivalerna i Venedig och Toronto. Filmen, som bl.a. uppmärksammats för Carolina Gynnings skådespelardebut i en av huvudrollerna, gick upp på bio i höstas och har nu släppts på DVD.
Sigrid ska fylla 70 år, och anordnar i samband med det en stor fest och en släktåterförening. Hennes tre döttrar ska alla komma till födelsedagen, och de lever alla helt skilda liv utan mycket kontakt med varandra. Elin är en framgångsrik fotomodell i Paris, som inte varit hemma sedan hennes modellkarriär startade i tonåren. Katarina lever ett stillsamt familjeliv i Sverige med sin något alkoholiserade make Janne och deras två döttrar; samtidigt som hon dessutom har ett förhållande med en AT-läkare. Den yngsta systern Lova lever ett fartfyllt liv med studier i London, och är sällan hemma i Sverige. Nu ska alla tre komma hem till sitt barndomshem för att fira Sigrids födelsedag, och måste därmed samsas för första gången. Det blir allt annat än problemfritt...
Det är intressant med ännu en film av Jesper Ganslandt som, om inte annat, åtminstone alltid gjort originella och unika filmer. Däremot kan jag inte påstå att mina förväntningar var världens högsta, efter den i mina ögon allt annat än lyckade Farväl Falkenberg och den bara halvlyckade Apan. Men glädjande nog är Blondie utan tvekan Jesper Ganslandts bästa film hittills, och är faktiskt en trevlig och bra film.
Till den här filmen har Jesper delvis förändrat karaktär, då hans två första filmer tydligt prioriterat atmosfär och stämning framför yttre handling. Men den här filmen har faktiskt en - åtminstone med hans mått mätt - ganska invecklad handling. Det här är också en mer traditionell film, som inte känns som en "konstfilm" på samma sätt som Jespers två tidigare filmer lätt kunnat upplevas som. Det är förvisso en ganska enkel handling, men sådana här familjedramer är alltid intressanta och grundstoryn är genomarbetad och fascinerande. Upplägget är ovanligt, då filmen är indelad i flera akter som tydligt skiljs åt av textskyltar med "Akt 1", o.s.v. En smula egendomligt, och det gör att filmen blir mer utstuderad än vanligt då kontrasterna mellan de olika akterna (som vanligtvis brukar vara flytande och osynliga) blir mer påfallande. Men det fungerar faktiskt ganska väl i det här fallet, och är ett intressant grepp.
Rollfigurerna är till största delen mångbottnade och nyanserade; i synnerhet de tre systrarna. Deras mamma får åtminstone vissa nyanser, men fungerar till största delen mer som katalysator för systrarnas utveckling, varför man inte bryr sig om vad som händer henne i någon alltför hög utsträckning. Jag saknar mer bakgrundsinformation kring Lova, som man får veta mindre om än de andra två systrarna, och där känns som det att någonting saknas.
Jespers två tidigare filmer har med all rätt kunnat upplevas som ganska "grabbiga", med små och ganska osynliga kvinnliga rollfigurer, men här är det lustigt nog precis raka motsatsen. Här är det nästan enbart kvinnliga rollfigurer, och det är kvinnorna som får allt utrymme. Totalt finns det två namngivna manliga rollfigurer, och de fungerar båda två mest som "objekt" på sidan om handlingen. Helenas man Janne har blivit lite väl endimensionell, och får aldrig något nämnvärt djup. Hans roll är också förhållandevis liten i sammanhanget, och hennes älskare Håkan är ännu mer endimensionell och har i stort sett bara en replik. För här fokuseras nästan allt på just de tre systrarna och deras mamma. Men det är förståeligt i och med upplägget, och det är också de mest intressanta personerna i det här dramat. Det vore förstås bäst med en film som skildrar både kvinnor och män på ett mångbottnat och bra sätt, men det är i alla fall ett steg i rätt riktning med en film med starka kvinnliga rollfigurer och en väl utvecklad kvinnosyn - det är betydligt mer än man kan säga om Jespers två tidigare filmer, och ärligt talat mer än de flesta filmer överlag.
I likhet med Ganslandts tidigare filmer är även denna relativt stillsam, och det händer egentligen inte så jättemycket. Det är dialog och bilder som spelar minst lika stor roll som konkret handling, men samtidigt är handlingen den mest genomarbetade av Ganslandts filmer och denna känns inte alls lika "introvert" som Farväl Falkenberg eller Apan. Men det är fortfarande långt ifrån någon actionfilm, utan det rör sig om ett ganska långsamt och stillastående drama, som bara sticker till med mer dramatiska scener vid några få tillfällen. Men trots det ganska låga tempot förblir filmen engagerande och intressant. Det blir aldrig tråkigt, och det upplevs heller aldrig direkt segt. Det finns en fin underton och intressanta vardagliga dramer som skildrats på ett trovärdigt och naturligt sätt. Men ibland stannar kameran upp lite för länga på ovidkommande scener, och det blir lite mer stillastående än filmen riktigt mår bra av.
Den mer konkreta yttre handlingen har också fått till följd att en del av den speciella stämning och atmosfär som genomsyrat Ganslandts tidigare filmer gått förlorat, och det här är inte alls lika stämningsfullt som i synnerhet Apan. Man känner förvisso igen en del av Jesper Ganslandts säregna stil, men den är nedtonad och inte alls lika påtaglig som förut. Det finns absolut en viss stämning, men inte i närheten av vad han lyckades åstadkomma i Apan eller ens Farväl Falkenberg. Det här blir helt enkelt lite mer alldagligt och mindre originellt, vilket man förstås kan ha delade meningar om - bland gemene man tror jag säkert att detta går hem ännu bättre, men många kritiker lär säkerligen bli missnöjda i och med att en del av originaliteten gått förlorad.
Blondie är helt enkelt inte alls lika unik som regissörens tidigare filmer, på gott och ont. Ibland kan det också upplevas en smula tunt och tillrättalagt, och det förekommer också några tämligen onödiga scener som ytterligare sänker tempot. Det kan också upplevas en smula förutsägbart, och några jättestora överraskningar väntar inte. Jag är heller inte särskilt förtjust i slutet, som känns en smula abrupt och dessutom lämnar rollfigurerna och filmen i ungefär samma situation som när den började. Det känns lite väl ouppklarat, även fast jag måste medge att den här sortens lite öppna slut har en viss tjusning; helt enkelt att skildra en liten del av livet, där allting sällan klaras upp snabbt och enkelt.
Fotot är snyggt, och filmen har ett starkt och effektivt bildspråk som i vissa avseenden delvis för tankarna till Lars von Trier; eller åtminstone en slags light-version av honom. Bildspråket bidrar till en effektiv atmosfär, om än inte alls lika påtaglig som i Jesper Ganslandts tidigare filmer. Däremot har regissören och filmfotografen haft en lite väl stor förkärlek för att visa utstuderade närbilder på rollfigurerna i tid och otid, och det förekommer ganska många scener där kameran fokuserar på någon av systrarna i ett antal sekunder utan vare sig dialog eller handling. Jag förstår tanken och den är absolut god, men ibland blir det ändå lite för mycket av det goda. Musiken är bra, men blir ibland lite övertydlig med kraftiga stråkar där man inte ska kunna missa andemeningen. Dessutom känns det som lite överutnyttjande med musik från Sound of Music, som heller aldrig får någon förklaring i handlingen.
Skådespelarinsatserna är överlag bra. Carolina Gynning är bättre än väntat i sin skådespelardebut som Elin, och är överlag faktiskt ganska bra. Det fungerar bäst i mer stillsamma scener, där hon spelar övertygande och trovärdigt. Vid mer dramatiska/upprörande scener balanserar hon dock på gränsen till överspel, och vid ett par tillfällen kunde jag känna en något konstlad känsla - inte mycket, men tillräckligt för att man ska hinna tänka på det. Hennes försök att tala rikssvenska fungerar också lite sisådär, och ibland skiner hennes riktiga skånska dialekt igenom. Helena af Sandeberg är bra som Katarina, och spelar övertygande och naturligt, om än utan att sticka ut som något alltför utöver det vanliga. Bäst i ensemblen är utan tvekan Alexandra Dahlström, som är utmärkt som Lova och gör en mycket imponerande insats. Det är mycket roligt att återse denna mycket talangfulla skådespelerska, som tyvärr aldrig fått så många roller som hon förtjänar efter hennes fantastiska insats i Fucking Åmål. Marie Göranzon gör en stabil och fin insats som mamma Sigrid, och Olle Sarri gör vad som går av den ganska otacksamma rollen som Katarinas make.
Ingen kan förneka att Jesper Ganslandt alltid gjort unika och intressanta filmer, men den bästa vilja i världen gör inte automatiskt en bra film och hur jag än ser på saken kan jag inte tycka att Farväl Falkenberg var bra. Apan var bättre, men inte heller den alltför mycket att hänga i granen. Därför är det intressant och glädjande att Blondie, samtidigt som den är mindre originell och mer vardaglig, också blivit betydligt bättre. Det är underhållande, fängslande och fascinerande, och det är lätt att bry sig om och förstå sig på både Elin, Katarina och Lova. Det är charmigt, småroligt och berörande. Men samtidigt sticker filmen inte direkt ut, och handlingen och upplägget för delvis tankarna till bl.a. Masjävlar. Inte alls dåligt på något sätt, men inte lika minnesvärt som Jesper Ganslandts tidigare filmer. Det här är nog inget man kommer att tänka på lång tid i efterhand, men är samtidigt Ganslandts hittills klart bästa film med den överlägset bästa handlingen. Det låter kanske en smula paradoxalt att Jespers bästa film också är den minst minnesvärda; och på sätt och vis är det nog det också. Därför nöjer jag mig med en stabil sjua i betyg, men icke desto mindre är det en bra film väl värd att se för de allra flesta - t.o.m. för de som inte tyckt om regissörens tidigare filmer; och jag hoppas och tror att jag inte är den enda som tillhör den kategorin....
DVD-utgåvan erbjuder anamorfisk bredbild med proportionerna 2,35:1, vilket på ren svenska innebär små svarta fält upp- och nedtill på en Widescreen-TV och stora svarta fält på en 4:3-TV. Ljudet är i Dolby Digital 5.1, och bild- och ljudkvaliteten är bra. Filmen har svensk text för hörselskadade samt vanlig textning på norska, danska och finska; men det finns ingen vanlig svensk text vilket hade varit önskvärt då ljudet har ganska påtagliga problem så att även många fullt hörande behöver ha på textning för att få fullt utbyte av filmen. Textningen är lagom stor och lättläst. När man matar in DVD-skivan, möts man av en distributörsjingel följt av språkvalsmeny. Det följs av varningstexter på valt språk, och därefter kommer vi direkt till en svenskspråkig huvudmeny som är stillastående och stilren. Huvudmenyn är enkel, och innehåller bara möjlighet att spela upp filmen med och utan text för hörselskadade. Märkligt nog saknas scenvalsmeny, vilket försvårar om man vill hitta åt en viss scen i filmen.
Det enda extramaterial som finns är ett kommentatorspår till filmen med regissören och manusförfattaren Jesper Ganslandt samt "produktionspoeten" Kristofer Flensmarck som varit inblandad i hela produktionen. Det här är ett av de bästa kommentatorspår jag någonsin hört, och skiljer sig åt från de allra flesta filmer. Medan de flesta regissörer brukar låta ganska egenkära och skrytsamma, så är det här nämligen raka motsatsen. 65% av kommentatorspåret består nämligen av att Jesper raljerar över att han är missnöjd med den färdiga filmen och hur han hade tänkt lösa saker och ting. Det kan ibland bli lite för mycket, med långa utläggningar om alternativa scener som aldrig ens spelats in, men å andra sidan är det väldigt uppfriskande med en självkritisk regissör som inte tycker att han själv är Gud (inte för att jag på fullaste allvar tror att någon regissör faktiskt tänker så, men det är lätt intrycket man kan få av kommentatorspår och bonusmaterial)... Jag hade dock gärna velat att någon av skådespelarna också kunnat medverka i kommentatorspåret, istället för denna poet som egentligen inte har så jättemycket att tillägga. Tyvärr finns inget mer extramaterial än så, och kommentatorspåret har heller ingen textning.
Daniel Hofverberg
Recensionen skriven: 22 november 2012
Senast uppdaterad: 10 april 2013
Recensionen har lästs 3891 gånger av 2280 personer, sedan den 22 november 2012
| Betyg: |
| Film/serie |
  |
7 |
| DVD-produktion |
|
-- |
|
| Snittbetyg: |
|
7 |
Hittills har inga läsare röstat på denna film/serie. Men du kan bli den första genom
att ange dina betyg här nedan.
Använd detta formulär för att skriva kommentarer till recensionen eller filmen. Kommentarerna publiceras här nedan omedelbart. Denna funktion är avsedd för kortare kommentarer, och får maximalt innehålla 1000 tecken. Mer invecklade frågeställningar samt diskussioner/debatter är inte lämpade för kommentarssystemet - sådant bör istället tas på Dubbningshemsidans forum. Undvik personangrepp, svordomar och annat olämpligt innehåll. Vid kritik mot skådespelare eller andra specifika personer, var vänlig motivera dina åsikter noggrant med konstruktiv kritik för att undvika att det kan tolkas som personangrepp. Webbmastern kommer att radera kommentarer som anses olämpliga, irrelevanta eller lagstridiga. Om du har kommentarer till recensenten som du inte vill att andra ska kunna läsa, kan du istället skicka dessa via e-post.
© 2021 Dubbningshemsidan/Daniel Hofverberg
g(16153296)a(1587777))
g(18507732)a(1587777))