Dubbningshemsidan
Recensioner
Den allvarsamma leken
(Den allvarsamma leken)
Glöm inte bort att använda funktionerna för att lämna kommentarer kring recensionen eller filmen samt sätta egna betyg.
Det är början av 1900-talet, och Värmlandssonen Arvid Stjärnblom som jobbar som korrekturläsare på Nationalbladet träffar konstnärsdottern Lydia Stille på en fest. De blir blixtförälskade, men förhållandet är omöjligt med den tidens mått mätt - Arvid är fattig, så något giftermål är en omöjlighet. Åren går, och under årskilliga år ser Arvid och Lydia inte varandra. De gifter sig båda på var sitt håll, Arvid med Dagmar och Lydia med den betydligt äldre norrmannen Anders Roslin, och får barn. Arvid avancerar på jobbet från korrekturläsare till teaterrecensent. Långt senare träffas Arvid och Lydia igen, och inser att känslorna aldrig försvunnit. De inleder ett förhållande, fast Arvid inte vill lämna sin fru...
Jag har inte läst Hjalmar Söderbergs klassiska roman, som ju vid det här laget har runt hundra år på nacken. Jag har heller inte sett någon av de två tidigare filmversioner som gjorts av samma roman (1945 respektive 1977), av den enkla anledningen att ingen av dem funnits att tillgå på något lättillgängligt sätt (1945 års film har nyligen släppts för första gången på DVD, och 1977 års film verkar såvitt jag kunnat hitta ännu inte ha släppts på DVD), och har därför inget att jämföra med. Men jag kan inte förneka att det är en intressant historia och fascinerande teman som tas upp, och fastän det är gammaldags är mycket relevant än idag. Den allvarsamma leken är överlag en bra och välgjord film, som både är underhållande och djupsint. Här finns många bottnar och ett intressant tema som till viss del är högaktuellt än idag, fastän gudskelov väldigt mycket har förändrats på de ungefär 100 år som gått sedan händelserna utspelas.
Vi får lära känna både Arvid, Lydia och förvånansvärt nog även Dagmar på ett bra sätt, och alla tre har blivit förhållandevis nyanserade. Därför bryr man sig om både Arvid och Lydia, och kan faktiskt även relatera till Dagmar och förstå hennes synvinkel; ett perspektiv som annars ofta saknas på film. Nog för att Arvid framstår som lite väl tafatt och velig, men det känns för all del ändå ganska trovärdigt. Lydias man Roslin däremot har blivit så endimensionell och stereotyp som det överhuvudtaget är möjligt, och fungerar i stort sett bara som ren "skurk". Det är kanske inte helt osannolikt utifrån tidsperioden, men jag hoppas att det även på den tiden tillhörde undantagen med så vidriga människor; och tyvärr känns han lite för konstruerad.
Men storyn är det inget fel på, och det har blivit en engagerande film som håller intresset vid liv. Stämningen är utmärkt, varför man dras in i handlingen från första början. Det har också blivit berörande och känslosamt, och man känner verkligen för både Arvid och Lydia; till viss del även Dagmar. Här finns också en viss charm och en gnutta humor, men överlag är det ett seriöst och mörkt drama. Det är både rörande, mångfacetterat och deprimerande; men samtidigt upplevs det aldrig översentimentalt utan har blivit någorlunda nedtonat.
Det faktum att allt fokuserar på just Arvid, Lydia och Dagmar har dock resulterat i vissa problem med övriga rollfigurer. De flesta andra har blivit underutvecklade och endimensionella, och i många fall även tämligen stereotypa. Vi får inte komma någon av de andra inpå djupet, men samtidigt får bl.a. scener på Nationalbladet-redaktionen förhållandevis stort utrymme. Både chefredaktören Markel och till viss del även Lidner får vi se i ganska många scener, men de får aldrig minsta lilla djup varför man aldrig bryr sig om dem på samma sätt som jag hade önskat. De hade lika gärna kunnat skrivas ut ur filmen, utan att handlingen hade påverkats i nämnvärd grad. Och Arvids pappa får man aldrig något som helst grepp om, utan förblir ett enda stort frågetecken. Huruvida det är avsiktligt eller inte vågar jag inte sia om.
Det gör i alla fall att filmen inte engagerar riktigt i samma utsträckning när det inte handlar om scener mellan antingen Arvid och Lydia eller Arvid och Dagmar. Arvids och Lydias respektive barn blir också ganska platta, och fungerar i stort sett bara som söta och oskyldiga. Allt det här är i och för sig förståeligt, för ska man skildra en relativt tjock roman på under två timmar så lär man ju få behöva ta bort en del; och det viktigaste är ju trots allt kärlekshistorien. Men det blir lite olyckligt när manusförfattaren valt att ändå förlägga så pass många scener på tidningsredaktionen och att låta Markel få ganska stort utrymme, fastän han mest fungerar som en stereotyp gammaldags chefredaktör.
Den allvarsamma leken lider också av vissa problem med tempot, då det ibland går ganska snabbt framåt för att i andra stunder gå långsamt framåt. Framförallt i början går allt lite för snabbt, och inte tillräcklig tid ges åt etablering av rollfigurerna och deras motiv och känslor. Det gör att hela kärleksrelationen mellan Arvid och Lydia delvis blir lidande; åtminstone för alla som inte har romanen i färskt minne. De många tidshopp som förekommer tycker jag heller inte riktigt har skildrats på ett tillräckligt övertygande sätt. Att sen varken Arvid eller Lydia verkar åldras minsta lilla genom åren känns lite märkligt, även fast jag förstås inser att det är ett svårlöst problem på film.
Av någon outgrundlig anledning har Pernilla August och/eller filmfotografen valt att återge hela filmen i gammaldags 4:3-format (1,37:1), vilket alltså innebär att det på bio blev stora svarta fält till vänster och höger och det bara är mitten av duken som används. På Blu-Ray innebär det också svarta fält till vänster och höger i en Widescreen-ram, i och med att Blu-Ray inte har stöd för 4:3. Jag förstår inte riktigt logiken med att återgå till 4:3, då jag inte ser att det tillför något till filmen eller fotot i sig - mer än möjligtvis att det mer ska påminna om äldre filmer. Men bara man kommer över den viktiga detaljen är det ett mycket imponerande foto, med ett starkt bildspråk och ett imponerande sinne för detaljer. Nästan varenda bildruta är som ett konstverk, och det har blivit både vackert och atmosfärrikt. Filmfotografen har också på ett övertygande sätt lyckats att skildra den rätta tidsperioden från början av 1900-talet, och jag kunde i alla fall inte se något som såg otidsenligt ut. Däremot är det ganska ont om exteriörscener med tidsmarkörer, vilket förmodligen beror på att det är både svårt och dyrt att återskapa sekelskiftesmiljö i dagens läge.
Skådespelarinsatserna är överlag mycket bra. Sverrir Gudnason är riktigt bra som Arvid, och spelar övertygande och naturligt. Till viss del blir dock filmillusionen lidande, då Sverrir nuförtiden börjar vara lite för känd, så att man mer tänker på skådespelaren än på rollfiguren; men det är förstås inte hans fel. Den åtminstone för mig okända Karin Franz Körlof är utmärkt som Lydia, och gör en stark och naturlig rollprestation där hon lyckas att förmedla känslor och tankar utan att så mycket sägs med ord. Karin och Sverrir har bra personkemi, men samtidigt inte tillräckligt stark så att man till fullo ska känna passionen mellan dem; något som ställer till det något då manuset inte heller tar sig tid att förklara deras känslor. Liv Mjönes är mycket bra som Dagmar, och gör allt som går av rollfiguren som dock ibland ändå inte känns riktigt lika mångfacetterad som Arvid och Lydia. Michael Nyqvist, i en av sina sista roller, gör vad som går av den lite för stereotypa rollen som Markel.
Den allvarsamma leken är en bra och stämningsfull film, som är berörande, fängslande och intressant. Jag uppskattar den mångbottnade storyn, och därigenom har det blivit en både tänkvärd och nyanserad film som aldrig tydligt tar ställning. Genom att både Arvid och Lydia får ungefär lika stort utrymme och har blivit lika mångfacetterade får filmen en bra balans, som har både manligt och kvinnligt perspektiv i ungefär lika hög grad; något som är alltför ovanligt än idag. Så det finns utan tvekan många fina egenskaper med denna nya filmversion av Hjalmar Söderbergs bok, men helhetsintrycket dras ned av att det ibland upplevs något långsamt och att alla utom de tre stora rollfigurerna känns underutvecklade. Filmen håller också utan tvekan att ses om, varför jag nu väljer att höja mitt tidigare betyg till en stark sjua. Den har sina brister, men är samtidigt så pass engagerande och välgjord att den är väl värd att se för de flesta.
Daniel Hofverberg
Recensionen skriven: 8 september 2016
Senast uppdaterad: 1 december 2017
Recensionen har lästs 4348 gånger av 2438 personer, sedan den 8 september 2016
| Betyg: |
| Film/serie |
  |
7 |
| DVD-produktion |
|
-- |
|
| Snittbetyg: |
|
7 |
Hittills har inga läsare röstat på denna film/serie. Men du kan bli den första genom
att ange dina betyg här nedan.
Använd detta formulär för att skriva kommentarer till recensionen eller filmen. Kommentarerna publiceras här nedan omedelbart. Denna funktion är avsedd för kortare kommentarer, och får maximalt innehålla 1000 tecken. Mer invecklade frågeställningar samt diskussioner/debatter är inte lämpade för kommentarssystemet - sådant bör istället tas på Dubbningshemsidans forum. Undvik personangrepp, svordomar och annat olämpligt innehåll. Vid kritik mot skådespelare eller andra specifika personer, var vänlig motivera dina åsikter noggrant med konstruktiv kritik för att undvika att det kan tolkas som personangrepp. Webbmastern kommer att radera kommentarer som anses olämpliga, irrelevanta eller lagstridiga. Om du har kommentarer till recensenten som du inte vill att andra ska kunna läsa, kan du istället skicka dessa via e-post.
© 2021 Dubbningshemsidan/Daniel Hofverberg
g(16153296)a(1587777))
g(1054872)a(1587777))