Dubbningshemsidan
Recensioner
Personal Effects
(Personal Effects)
Glöm inte bort att använda funktionerna för att lämna kommentarer kring recensionen eller filmen samt sätta egna betyg.
Tack till Nordisk Film för recensionsexemplaret
Den amerikanska författaren Rick Moody har specialiserat sig på att huvudsakligen skriva noveller och kortromaner, och är för de flesta mest känd för novellen The Ice Storm som senare blev till film under samma namn. Han gav 2001 ut den delvis självbiografiska novellsamlingen "Demonology", där en av de ingående novellerna hette "The Mansion on the Hill". Den historien har nu blivit till film under titeln Personal Effects, som var menad att gå upp på biograferna men i stället släppts direkt på DVD i de flesta länder, med undantag av biovisningar i enstaka amerikanska städer. I Sverige släpptes filmen direkt på DVD. Bakom regi och manus står den erfarne amerikanska TV-producenten och manusförfattaren David Hollander, som främst blivit känd som drivkraften bakom TV-serier som The Guardian och Heartland, och som här gör långfilmsdebut som regissör och manusförfattare.
24-åriga Walter har haft det tufft. En gång i tiden var han en framstående brottare, men allt detta förändrades efter att hans tvillingsyster Annie blivit brutalt mördad. Efter detta flyttade Walter hem till sitt barndomshem för att hjälpa sin mamma och sin systers lilla dotter, samtidigt som han försörjer sig på att göra reklam utklädd som kyckling. Det enda han vill är att hämnas sin systers mördare till varje pris. Någon med snarlika erfarenheter är änkan Linda, då hennes man blivit mördad och hon nu ensam tvingas ta hand om deras dövstumma tonåriga son Clay. Då rättegångarna mot de misstänkta mördarna i båda fallen närmar sig träffas Walter och Linda i tingsrätten, och de börjar umgås. Då båda två har så liknande erfarenheter har de mycket att prata om, och trots att Linda är avsevärt äldre än Walter inleder de ett förhållande.
Personal Effects tar upp ett ganska nytt och intressant ämne, som förstås inte alltför många har personlig erfarenhet av. Det är beundransvärt, och gör att filmen känns förhållandevis originell fastän det dramaturgiskt håller sig till de traditionella ramarna utan större avvikelser. Det är också lätt att sätta sig in i handlingen, och med enkla medel lyckas regissören att få oss att känna för rollfigurerna. Därför kan man lätt sympatisera med vad de går igenom, och vi kan någorlunda förstå hur de känner. De centrala rollfigurerna har också blivit ganska mångbottnade och nyanserade, även om jag hade uppskattat ännu mer bakgrundsinformation runt både Walter, Linda och Clay. Här kretsar det mesta kring vad som händer i nutid, och vi får inte veta alltför mycket bakgrundsinformation eller får se några tillbakablickar. Det är förvisso trevligt att slippa de i dagens läge nästan oundvikliga tillbakablickarna i det oändliga, men det borde ha gått att väva in mer information i dialogen för att få oss att lära känna personerna ännu bättre.
Hela storyn känns intressant och ganska realistisk, varför filmen också engagerar och fängslar från början till slut. Periodvis blir det också gripande, och vid några tillfällen kunde jag inte hålla tårarna borta. Det är en ganska långsam film, som tar tid på sig att etablera premissen och inte hafsar fram på något sätt. Men jag tycker inte alls att den är seg på något sätt, utan tempot känns naturligt och lagom. Speltiden känns också precis rätt, vilket börjar vara ganska sällsynt i dagens läge. Fastän storyn är ganska tunn, så händer det någonting nästan hela tiden, och filmteamet har lyckats med en bra balansgång. Det är en ganska mörk och dyster film, men den uppvisar samtidigt en del hopp inför framtiden och känns därför inte alltför deprimerande. Manusförfattaren har också undvikit de alltför vanliga fällorna med översentimentalitet, utan lyckas att få det mesta att kännas trovärdigt och finstämt. Det är en lågmäld film utan alltför mycket dialog, men det fungerar bra i det här fallet även om jag förstås inser att inte alla kommer att hålla med mig på den punkten.
Kort sagt finns det mycket att tycka om med Personal Effects, och det är absolut en riktigt bra film. Samtidigt kan jag dock inte låta bli att känna att någonting saknades, även om jag inte helt lyckas att sätta fingret på vad det är. Det kan ha att göra med att storyn, trots att den överlag är realistisk, vid några tillfällen blir osannolik och inte lyckas att bibehålla den trovärdiga stilen hela tiden. Det finns enstaka logiska luckor, och även vissa detaljer vi inte får någon klarhet i. Slutet kan också upplevas som en smula orealistiskt, och känns nästan lite konstruerat och forcerat. Man kan också ha synpunkter på det faktum att den dövstumma killen Clay agerar berättare under filmen, och vid ett flertal tillfällen berättar både hur han tänker och känner och andra detaljer som hjälper handlingen vidare. Visst inser jag att berättarrösten ska föreställa komma från Clays inre, och inte är menat som att han pratar bokstavligt, men inledningsvis känns det ändå lite märkligt att höra en stum rollfigur prata. Det blir dock bättre allt eftersom filmen fortlöper, och efter en stund glömde jag bort det här begreppet. Men samtidigt känner jag att det egentligen inte fanns något skäl att ta till ett sådant begrepp här, och filmen hade fungerat minst lika bra utan. Allt detta bidrar till att filmen inte upplevs som riktigt lika bra som den annars hade kunnat bli, men samtidigt är det på intet sätt en dålig film.
Fotot är bra, och filmen har ett effektivt bildspråk och ett sinne för bildkompositioner och färgbruk. Skådespelarinsatserna är också bra, där både Michelle Pfeiffer, Ashton Kutcher och debuterande Spencer Hudson spelar övertygande och trovärdigt i de tre stora rollerna. Alla har också bra personkemi med varandra, och gör minnesvärda insatser. Jag har aldrig sett på Ashton Kutcher som någon suverän skådis, men här gör han faktiskt en av sina bästa rollprestationer någonsin, och ser verkligen deprimerad och sorgsen ut. Efter att Ashton mestadels medverkat i komedier, är det en trevlig omväxling att få se honom i en mer krävande dramaroll. Även i övrigt är det bra skådisar, där jag framförallt blev imponerad över unga Alissa Skovbye som Walters systerdotter Beth. Kathy Bates är förstås också bra, men får inte alltför mycket att arbeta med i en förvånansvärt oväsentlig roll som Walters mamma Gloria.
Personal Effects är utan tvekan en riktigt bra film, som tar upp ett intressant och relativt ovanligt ämne på ett lyckat och finkänsligt sätt. Filmen är både berörande och gripande, och det är lätt att leva sig in i händelseförloppet . Dock hade jag önskat ett något mer genomarbetat manus, och att fler rollfigurer kunnat bli mer mångbottnade. I slutändan är det någonting jag saknar för att det verkligen ska bli en höjdarfilm, och jag skulle inte vilja se om den i första taget. Men samtidigt är det en film jag heller inte lär glömma i första taget, och en film som jag kan rekommendera för de allra flesta. Betygsmässigt når den upp till en stark sjua, och det hade inte krävts så mycket för att åttan hade varit ett faktum. Jag hoppas bara att det inte blir fel målgrupper som ser filmen, i och med att den på omslaget kategoriseras som ett romantiskt drama. Visserligen finns det romantiska teman i filmen, men det är trots allt av underordnad betydelse och någon renodlad romantik är det definitivt inte.
DVD-utgåvan erbjuder anamorfisk bredbild med proportionerna 1,78:1, vilket på ren svenska innebär att hela skärmen nyttjas på en Widescreen-TV. Ljudet är i Dolby Digital 5.1, och bild- och ljudkvaliteten är bra. Filmen är textad på de fyra skandinaviska språken, men tyvärr finns ingen engelsk text och heller ingen text för hörselskadade. Textningen är lagom stor och lättläst. Den svenska översättningen håller ganska bra klass. När man matar in DVD-skivan, möts man av en distributörsjingel följt av språkvalsmeny. Det följs av varningstexter på valt språk, direkt följt av ett flertal trailers för andra filmer (som går att hoppa förbi). Därefter börjar själva filmen att spelas upp direkt, utan att någon meny visas. I likhet med de flesta nyare DVD-utgåvor från Nordisk Film finns ingen sedvanlig meny, utan trycker man på DVD-spelarens menyknapp kommer man istället tillbaka till den inledande språkvalsskärmen. Det medför också att det inte finns någon scenvalsmeny på skivan, vilket försvårar om man vill hitta åt en viss scen i filmen. Det gör också att man från menyn inte kan välja att spela upp filmen utan text, utan föredrar man att se filmen otextad måste man välja något av de skandinaviska språken och därefter stänga av texten via fjärrkontrollen när filmen startat. Därmed finns heller ingen tillstymmelse till extramaterial, vilket är tråkigt. Enligt uppgift har en del utländska DVD-utgåvor åtminstone en bakom kulisserna-dokumentär, men det går vi tyvärr miste om i Skandinavien.
Daniel Hofverberg
Recensionen skriven: 2 mars 2010
Senast uppdaterad: 3 mars 2010
Recensionen har lästs 4629 gånger av 2552 personer, sedan den 2 mars 2010
| Betyg: |
| Film/serie |
  |
7 |
| DVD-produktion |
|
4 |
| Snittbetyg: |
 |
5,5 |
Hittills har inga läsare röstat på denna film/serie. Men du kan bli den första genom
att ange dina betyg här nedan.
Använd detta formulär för att skriva kommentarer till recensionen eller filmen. Kommentarerna publiceras här nedan omedelbart. Denna funktion är avsedd för kortare kommentarer, och får maximalt innehålla 1000 tecken. Mer invecklade frågeställningar samt diskussioner/debatter är inte lämpade för kommentarssystemet - sådant bör istället tas på Dubbningshemsidans forum. Undvik personangrepp, svordomar och annat olämpligt innehåll. Vid kritik mot skådespelare eller andra specifika personer, var vänlig motivera dina åsikter noggrant med konstruktiv kritik för att undvika att det kan tolkas som personangrepp. Webbmastern kommer att radera kommentarer som anses olämpliga, irrelevanta eller lagstridiga. Om du har kommentarer till recensenten som du inte vill att andra ska kunna läsa, kan du istället skicka dessa via e-post.
© 2021 Dubbningshemsidan/Daniel Hofverberg
g(16153296)a(1587777))
g(24069934)a(1587777))