Dubbningshemsidan
Recensioner
Sorority Row
(Sorority Row)
Glöm inte bort att använda funktionerna för att lämna kommentarer kring recensionen eller filmen samt sätta egna betyg.
Tack till Nordisk Film för recensionsexemplaret
Under 1980-talet var det mycket vanligt med rysare på biograferna, och det gjordes ett stort antal skräckfilmer som förblivit klassiska och kultförklarad än idag. En av dessa stod regissören och manusförfattaren Mark Rosman för, som senare blivit känd genom ungdomsfilmer som The Perfect Man och A Cinderella Story samt Disney Channel-serien Lizzie McGuire. Hans debutfilm som både regissör och manusförfattare var just The House on Sorority Row från 1983, som i vissa länder gått under den alternativa titeln Seven Sisters. I likhet med många andra 1980-talsrysare har det nu kommit en nyfilmatisering även av denna film, och Mark Rosman är inblandad även den här gången; även om han nu "bara" agerat exekutiv producent. Nu är det istället den unga och ganska oerfarna Stewart Hendler, vars enda tidigare långfilm hette Whisper, som har stått för regi.
Som titeln antyder kretsar handlingen kring en systerskapsförening på ett universitet, närmare bestämt Theta-Pi. Efter att Megan fått reda på att hennes pojkvän Garrett varit otrogen, hittar hon och sina medsystrar Jessica, Claire, Ellie, Cassidy och Garretts syster Chugs på ett elakt practical joke mot Garrett där Megan fejkar en överdos. Men deras plan går fruktansvärt fel, då Garrett råkar döda Megan på riktigt. Cassidy vill ringa polisen, men de andra tycker inte det är en bra idé. Till sist kommer de istället överens om att gömma undan Megans kropp och rensa undan alla bevis. Fastän i synnerhet Cassidy har svårt att glömma vad som hände, så fortsätter alla med sina liv och lever som vanligt. Åtminstone fram tills examen åtta månader senare, då alla plötsligt får ett obehagligt SMS från någon som verkar veta om exakt vad som hände den ödesdigra kvällen. Det är bara början på en mardömskväll då alltfler systrar i Theta-Pi blir mördade av en okänd maskerad gärningsman, och det finns tecken på att det kan tänkas vara Megan som återuppstått från de döda...
Jag har tyvärr inte sett den klassiska förlagan The House on Sorority Row (åtminstone inte än), och har därför ingenting att jämföra med. Man behöver dock inte ha sett originalfilmen för att tycka att Sorority Row inte direkt är en nyskapande och originell film. Vi har sett det mesta förut, och storyn har bland annat tydliga likheter med klassiska Jag vet vad du gjorde förra sommaren. Många andra element har hämtats från andra rysare och för alla som sett en del rysare i livet kommer mycket i filmen heller inte som någon överraskning. Någon alltför oväntad film är det heller inte. Man kan gissa sig till mycket i förväg, och filmen följer de gängse mallarna för den här sortens filmer. Det man däremot inte kan gissa sig till alltför lätt är vilka som ska dö respektive överleva samt vem mördaren egentligen är. Men på sätt och vis kan man väl hävda att det räcker ganska långt i en rysare, och gör att den trots allt inte är så förutsägbar som många andra filmer. Jag lyckades i alla fall inte att gissa rätt på vem mördaren var förrän i ett mycket sent skede, så på den punkten har filmmakarna lyckats. Någon särskilt djup film är det heller inte, men det tror jag inte att någon förväntar sig av en film som denna.
Men så länge man inte har orealistiska förväntningar så blir man troligen inte besviken på Sorority Row, och för att vara en traditionell ungdomsrysare så är den faktiskt riktigt bra. Det är trots allt en underhållande film som är riktigt spännande och obehaglig. Någon jättekuslig film är det förvisso inte, och det var bara enstaka gånger som jag hoppade till. Men den förmedlar hela tiden en obehaglig stämning, och vid några tillfällen blir det ganska kusligt. Som regel anser jag dock att det är mer en thriller än en rysare, förutom en del riktigt våldsamma och blodiga mordscener som är allt annat än roliga att bevittna. Men det räcker ganska långt, och så länge en film fungerar i övrigt ser jag inga problem med att det inte är jätteläskigt. Filmen har i alla fall en intensiv och obehaglig stämning, och förblir spännande och engagerande.
Rollfigurerna är inte världens mest sympatiska, och ingen kan väl hävda att det är särskilt fint gjort att ordna ett extremt practical joke där någon riskerar att dö (och även gör det), för att därefter täcka över dödsfallet och låtsas som ingenting. Men trots det har många av rollfigurerna blivit förvånansvärt nyanserade, och efter ett tag är det ändå ganska lätt att sympatisera med karaktärerna och känna för dem. Därför lyckas filmen att beröra och fängsla, och man vill hela tiden se vad som kommer att hända. Själv hade jag lättast att sympatisera med Cassidy, men även de övriga tjejerna går trots allt att känna något för och man vill inte att någon ska dö.
Tyvärr är det dock inte lika gott ställt med de manliga rollfigurerna, som blivit ganska endimensionella och platta. Då många dessutom är lika varandra till både utseendet och beteendet, så hade jag ofta svårigheter att hålla isär vem som är vem och vem som dejtar vem av tjejerna. Filmen lider alltså av en slags omvänd sexistisk inställning, och det är lite beklagligt även om det samtidigt är bättre än det motsatta problemet som alltför många andra filmer lider av. Trots allt är det tjejerna i systerskapsföreningen som ska stå i centrum, och då är det svårt att undvika att övriga blir mer eller mindre onyanserade.
Filmen lider även av ett fåtal logiska luckor, men det är inte alls lika påtagligt som de flesta andra rysare. Här beter sig ingen alltför korkat, vilket är en trevlig omväxling där man faktiskt kan förklara och försvara de flestas beteendeen. Det mesta hänger också ihop logiskt utan större brister, vilket gör att filmen känns någorlunda realistisk och trovärdig. Merparten av detta kan trots allt hända i verkligheten och mycket har även hänt, även om jag hoppas och tror att det tillhör ovanligheterna med så här mycket hemskheter på universitet och skolor. Det förekommer även vissa klichéer och en del dialog som inte känns helt trovärdig, men det är inte alls lika påtagligt som många liknande filmer och den största delen av dialogen låter hyfsat trovärdig i mina öron.
Sorority Row är också en välgjord film, med snyggt foto och ett effektivt bildspråk. Man kan tycka att vissa blodiga scener dragits ut i längsta laget, men överlag är det en snyggt redigerat film som ser och känns verklig ut. Trots en förhållandevis låg budget (åtminstone med Hollywoods mått mätt), så har filmteamet gjort sitt yttersta för att det aldrig ska se billigt ut, och man får ingen kulisskänsla eller dylikt. Ensemblen består till största delen av ganska okända skådisar, men de allra flesta gör bra ifrån sig och spelar övertygande och trovärdigt. Jag tror inte att någon av dessa kommer att vinna någon Oscar de närmaste åren, men alla gör stabila insatser som utan tvekan fyller sin funktion. Själv blev jag mest imponerad över Briana Evigan som Cassidy, men bland de fem kvinnliga skådisar som har de mest väsentliga rollerna spelar alla bra. Även Caroline D'Amore spelar bra som Megans syster Maggie, men hon får tyvärr inte alltför mycket att arbeta med och jag hade gärna velat se mer av henne.
Det finns onekligen många brister med Sorority Row, och filmen lär inte gå till världshistorien som något storslaget och originellt mästerverk. Det är heller inte världens mest minnesvärda film, och inget man lär gå sömnlös över eller tänka på långt efteråt. Men om man tar det för vad det faktiskt är - en lättsam och spännande ungdomsrysare - så blir man inte besviken. Trots allt lyckas filmen att engagera och beröra tittarna hela tiden, och tiden går fort. Det är också spännande och obehagligt, och av en rysarthriller riktad till ungdomar är det svårt att begära så mycket mer än så. Förmodligen fungerar filmen bäst för just ungdomar - främst sena tonåren och lite därutöver - och det är tveksamt hur väl den fungerar för medelålders personer. Men även undertecknad som lämnat tonåren bakom mig för över ett decennium sedan hade trots allt fullt utbyte av filmen, och jag tyckte det var en trevlig och bra film. Därför kan jag rekommendera den för alla som brukar tycka om traditionella ungdomsrysare, och betygsmässigt når den upp till en stabil sjua - varken mer eller mindre.
DVD-utgåvan erbjuder anamorfisk bredbild med proportionerna 2,40:1, vilket på ren svenska innebär små svarta fält upp- och nedtill på en Widescreen-TV och stora svarta fält på en 4:3-TV. Ljudet är i Dolby Digital 5.1. Bild- och ljudkvaliteten är bra, men bilden är lite grynig som jag inte är säker på om det är ett medvetet beslut eller inte. Filmen är textad på de fyra skandinaviska språken, men tyvärr finns ingen engelsk text och heller ingen text för hörselskadade. Textningen är i minsta laget, men är ändå ganska lättläst. Den svenska översättningen håller ganska hög klass klass, om än med ett fåtal översättningsfel. När man matar in DVD-skivan, möts man av en distributörsjingel följt av språkvalsmeny. Det följs av varningstexter på valt språk, direkt följt av ett stort antal trailers för andra filmer (som går att hoppa förbi). Därefter börjar själva filmen att spelas upp direkt, utan att någon meny visas. I likhet med de flesta nyare DVD-utgåvor från Nordisk Film finns ingen sedvanlig huvudmeny, utan trycker man på DVD-spelarens menyknapp kommer man istället tillbaka till den inledande språkvalsskärmen. Det medför också att det inte finns någon scenvalsmeny på skivan, vilket försvårar om man vill hitta åt en viss scen i filmen. Det gör också att man från menyn inte kan välja att spela upp filmen utan text, utan föredrar man att se filmen otextad måste man välja något av de skandinaviska språken och därefter stänga av texten via fjärrkontrollen när filmen startat. Av förståeliga skäl finns heller inget som helst extramaterial, vilket är tråkigt.
Daniel Hofverberg
Recensionen skriven: 24 mars 2010
Senast uppdaterad: 25 mars 2010
Recensionen har lästs 4052 gånger av 2050 personer, sedan den 24 mars 2010
| Betyg: |
| Film/serie |
  |
7 |
| DVD-produktion |
|
4 |
| Snittbetyg: |
 |
5,5 |
Hittills har inga läsare röstat på denna film/serie. Men du kan bli den första genom
att ange dina betyg här nedan.
Använd detta formulär för att skriva kommentarer till recensionen eller filmen. Kommentarerna publiceras här nedan omedelbart. Denna funktion är avsedd för kortare kommentarer, och får maximalt innehålla 1000 tecken. Mer invecklade frågeställningar samt diskussioner/debatter är inte lämpade för kommentarssystemet - sådant bör istället tas på Dubbningshemsidans forum. Undvik personangrepp, svordomar och annat olämpligt innehåll. Vid kritik mot skådespelare eller andra specifika personer, var vänlig motivera dina åsikter noggrant med konstruktiv kritik för att undvika att det kan tolkas som personangrepp. Webbmastern kommer att radera kommentarer som anses olämpliga, irrelevanta eller lagstridiga. Om du har kommentarer till recensenten som du inte vill att andra ska kunna läsa, kan du istället skicka dessa via e-post.
© 2021 Dubbningshemsidan/Daniel Hofverberg
g(16153296)a(1587777))
g(17533126)a(1587777))