Dubbningshemsidan
Recensioner
Ted - För kärlekens skull
(Ted - För kärlekens skull)
Glöm inte bort att använda funktionerna för att lämna kommentarer kring recensionen eller filmen samt sätta egna betyg.
Den svenska sångaren och musikern Ted Gärdestad (1956 - 1997) var en av Sveriges mest framgångsrika och populära sådana. Han skrev själv all sin musik, medan hans bror Kenneth Gärdestad skrev alla sångtexter. I Hannes Holms nya dramabiografi Ted - För kärlekens skull får vi följa Ted och Kenneth från det att Ted slår igenom som 16-åring 1972 och flera decennier framåt, med fokus på hans kärleksförhållanden med Lotta Ramel och skådespelerskan Ann Zacharias.
Ted Gärdestad gjorde onekligen en hel del bra låtar, och detta i kombination med ett intressant och innehållsrikt liv gör att det nog var ganska väntat att det förr eller senare skulle komma en filmbiografi över hans liv. Ted - För kärlekens skull är absolut en bra och välgjord film, men samtidigt blir jag inte riktigt så begeistrad som jag hade hoppats på och väntat mig. Det är intressant och fascinerande, och vi får veta det viktigaste om Teds liv, då filmen försöker att pricka av de viktiga händelserna från det att han slår igenom som 16-åring fram tills hans tragiska bortgång 1997.
Det är alltid lite problematiskt att försöka hinna med ett helt liv under två timmars tid, och även fast Teds liv blev oväntat kort gäller det problemet även här. Det kan lätt bli lite fragmentariskt, och jag har sett både bättre och sämre exempel än här. Överlag fungerar det bättre än väntat, och i synnerhet under filmens första halva går det ganska bra då det hela tiden finns en röd tråd samtidigt som man hinner med alla viktiga händelser. Visserligen anger förtexterna att filmen är fritt baserad på Ted Gärdestads liv, men såvitt jag kan bedöma verkar ändå det mesta överensstämma med verkligheten. Därför upplevs det också trovärdigt och jordnära, även fast filmen inte riktigt lyckas att till fullo förklara hur han kunnat bli så enormt populär på så kort tid. Här finns en del charm och en gnutta humor, och det är både roligt, mysigt och charmigt.
Det är en underhållande film, som lyckas att förmedla tidskänslan och atmosfären på ett bra sätt. Det är stämningsfullt, och med mycket musik. Vi får höra de flesta av Teds mer kända låtar, i mer eller mindre komplett skick, fast i nyinspelad tappning med huvudrollsinnehavaren som själv sjunger. Adam Pålsson har oväntat bra sångröst, och man får väl kanske ha överseende med att hans röst inte är det minsta lik Ted Gärdestads röst. Han gör i alla fall bra tolkningar, och att få höra så många bra låtar förhöjer helhetsintrycket. Därför blir han helt enkelt på gott humör, i synnerhet av den första timmen som är både romantisk, charmig och lagom positiv. Där finns antydningar om problem, men det håller sig på en rimlig nivå utan att spåra ur.
Men som ni säkert anar finns det ett men. I det här fallet är det de två vitt skilda stilarna som den första och andra halvan av Ted - För kärlekens skull skildrar. Den första timmen handlar det om Teds karriär, kärleksproblem och romantik. Under den andra timmen går det snabbt utför, och allt handlar om Teds mentala problem - men utan att vi ens får höra ett ord om någon diagnos eller ens något läkarbesök. Visst kan vi ana att det rör sig om schizofreni, men ordet nämns aldrig. Istället åskådliggörs detta mer och mer om "låtsaskompisar"; personer som Ted ser och pratar med men som faktiskt inte finns, vilket känns lite förenklat. Och dessutom går det snabbt utför, och utan att den snabba försämringen förklaras... Det är givetvis inget fel med mörka filmer om psykisk ohälsa, men problemet är att filmen aldrig riktigt lyckas beröra. Det borde ha blivit riktigt gripande, men det blir det aldrig. Det känns som att filmen aldrig riktigt går så långt inpå djupet som man hade önskat, utan stannar på en lite ytligare nivå.
Istället upplevs det mest tillgjort, och man får ingen riktig förklaring till hur allting kunnat gå så snabbt utför - nästan som att trycka på en knapp, ganska precis halvvägs in i filmen. Tyvärr märks det att Hannes Holm är bättre på att göra "feel-good" än på att skildra mer mörka teman, och inte ens den alltid så duktiga Adam Pålsson upplevs riktigt naturlig under filmens andra halva. Under andra halvan blir också tidshoppen mer påtagliga, då filmen hoppar över flera års tid, och rollfigurer försvinner utan att få något avslut samtidigt som nya personer dyker upp från ingenstans. Det fungerar lite si och så, och dessutom verkar Hannes Holm vara lite väl förtjust i för genren obligatoriska montagescener.
Dessutom är filmen onödigt övertydlig, så att det aldrig ska råda någon tvekan om att alla förstår allt. Ett exempel är att vi varenda gång när vi sett Ted prata med något av sina fantasifoster alltid måste se samma scen sekunden senare ur någon annans perspektiv, så att vi tydligt ska se att det faktiskt inte finns någon där. Det var väl kanske nödvändigt de första gångerna, men mot slutet känns det greppet överanvänt då det även utan den taktiken är så uppenbart att det inte rör sig om riktiga personer.
Fotot är snyggt, och scenografin är också utmärkt. Därigenom lyckas filmen skickligt att förmedla rätt tidskänsla, även om det fungerar lite si och så när man försökt blanda autentiskt arkivmaterial med nyinspelade scener - i synnerhet vid scenerna från Melodifestivalen blir det smärtsamt uppenbart, då bildkvaliteten är usel i ena sekunden för att i nästa bli perfekt. Perukerna lämnar dock en del övrigt att önska, och vid många rollfigurerna är det smärtsamt uppenbart att skådespelarna bär peruker. Tyvärr distraherar det lite, och gör att man inte helt dras in i handlingen.
Skådespelarinsatserna är bra, men porträttlikheten varierar. Adam Pålsson är utan tvekan en talangfull skådespelare, och gör en riktigt bra rollprestation som Ted Gärdestad. Under den första timmen fungerar det nära nog perfekt, och han gör en mycket imponerande lågmäld rollprestation helt utan överspel. Det går sämre under den andra halvan, då han börjar upplevas konstlad och man aldrig kan släppa känslan över att det är just skådespel; något jag dock tror mer beror på regin än på Adams insatser i sig. Dessutom känns det minst sagt märkligt att Ted Gärdested inte ser ut att åldras en dag mellan 1971 och 1990-talet, då man bara förstår att tiden går genom yttre aspekter men Ted hela tiden ser likadan ut. Saken blir heller inte bättre av att han i början ser mycket äldre ut än de 16 år han ska föreställa. Det här är förstås ett svårlösligt problem på film, men något borde man ha kunnat göra för att få det hela att kännas lite mer trovärdigt. Samma problem gäller också Peter Viitanen, som är riktigt bra som brodern Kenneth men som också ser alldeles för gammal ut i början; och heller inte ser ut att åldras en dag under hela filmen.
Happy Jankell är utmärkt som Lotta Ramel, och är hyfsat lik den verkliga personen samtidigt som hon gör en trovärdig och charmig rollprestation. Ärligt talat kan Happy vara en av de bästa yngre skådespelare vi har i Sverige i dagens läge, och jag hoppas hon får större roller snart. Hanna Alström är riktigt bra som Ann, men får tyvärr inte alltför mycket att arbeta med. Jonas Karlsson är bra som Stikkan Andersson, men spelar i stort sett samma slags roll som han alltid gör. Och skådespelarna som spelar Agneta, Anni-Frid och Benny (vars namn inte tycks gå att finna på nätet) varken ser ut eller låter det minsta som de verkliga personerna, vilket ärligt talat distraherar en del vid de (förvisso fåtal) scener där de medverkar. Däremot är det kul att se den talangfulla Mikaela Ardai Jennefors (känd från en lång rad dubbningar) i en liten biroll som Helena.
Ted - För kärlekens skull är en bra och underhållande film, som i synnerhet under dess första timme fungerar riktigt bra med sin lyckade blandning mellan humor och allvar. Då är det både underhållande, charmigt och mysigt, och det blir precis lagom "feel-good". Med så mycket bra musik är det också svårt att inte bli imponerad, och man rycks med i handlingen och dras in i händelseförloppen på ett utmärkt sätt. Men tyvärr fungerar det sämre i takt med att Ted Gärdestans mentala hälsa försämras. Den dittills så realistiska filmen upplevs mer och mer tillgjord, och man tror helt enkelt inte riktigt på de mentala problemen. Det som borde ha blivit gripande blir aldrig det, och jag var aldrig i närheten av att gråta; fastän man borde ha gjort det. Jag kan inte helt sätta fingret på vari problemet ligger, men den psykiska ohälsan skildras helt enkelt inte bra. Så det här borde ha blivit en väldigt bra film, men blir tyvärr inte fullt så bra som jag hade önskat. Men det är ändå en bra och fullt sevärd film, och genom den väldigt lyckade första halvan väljer jag trots allt en hyfsat stabil sjua i betyg.
Daniel Hofverberg
Recensionen skriven: 2 januari 2018
Senast uppdaterad: 2 januari 2018
Recensionen har lästs 3867 gånger av 2380 personer, sedan den 2 januari 2018
| Betyg: |
| Film/serie |
  |
7 |
| DVD-produktion |
|
-- |
|
| Snittbetyg: |
|
7 |
Hittills har inga läsare röstat på denna film/serie. Men du kan bli den första genom
att ange dina betyg här nedan.
Använd detta formulär för att skriva kommentarer till recensionen eller filmen. Kommentarerna publiceras här nedan omedelbart. Denna funktion är avsedd för kortare kommentarer, och får maximalt innehålla 1000 tecken. Mer invecklade frågeställningar samt diskussioner/debatter är inte lämpade för kommentarssystemet - sådant bör istället tas på Dubbningshemsidans forum. Undvik personangrepp, svordomar och annat olämpligt innehåll. Vid kritik mot skådespelare eller andra specifika personer, var vänlig motivera dina åsikter noggrant med konstruktiv kritik för att undvika att det kan tolkas som personangrepp. Webbmastern kommer att radera kommentarer som anses olämpliga, irrelevanta eller lagstridiga. Om du har kommentarer till recensenten som du inte vill att andra ska kunna läsa, kan du istället skicka dessa via e-post.
Gabriel - tisdag den 27 februari 2018 kl. 16:22:
Jag kan informera att på IMDB:s sida om filmen så finns
namnen på ABBA- skådespelarna;
Edvin Bredefeldt som Benny
Jonas Bane ( som gjort en del dubbningar) som Björn
Angelina Håkansson som Anni Frid
Amanda Gylling som Agneta
Filmälskerska - fredag den 5 januari 2018 kl. 10:24:
Tror att vi som var med har störst behållning av filmen.Vi fyller ut alla mellanrum. Yngre får fördjupa sig på egen hand.
Tragiskt nog kunde inte vården hjälpa Ted. Sällan har närheten mellan ljus och mörker varit så slående som i Teds öde. Filmen är därför viktig (trots att det är låtarna som är det speciella) också som en påminnelse om vikt och vinst i att förbättra stödet till människor som blir psykiskt sjuka.
Filmen största värde är dock att den lyfter fram Kenneth och brödernas relation, något som inte riktigt har gjorts tidigare.
Nostalgin är underbar. Strömstedt och Ramel som går igen i sina barn förstärker mitt positiva intryck av filmen.
Filmen om bröderna G hjälper minnet att bevara en väsentlig del av mångas "soundtrack of youth"!
© 2021 Dubbningshemsidan/Daniel Hofverberg
g(16153296)a(1587777))
g(1054872)a(1587777))