Dubbningshemsidan
Recensioner
The Prodigy
(The Prodigy)
Glöm inte bort att använda funktionerna för att lämna kommentarer kring recensionen eller filmen samt sätta egna betyg.
Tack till Biostaden Aveny i Skellefteå för pressvisningen
I augusti 2010 blir en ökänd seriemördare ihjälskjuten av polisen under en razzia i på landsbygden i Ohio. Exakt samtidigt föds det gifta paret Sarah och Johns första barn, en pojke de kallar för Miles, i Pennsylvania. De blir förbluffade över att Miles verkar väldigt mogen för sin ålder - redan som ettåring kan han prata ganska obehindrat, och han uppvisar också tecken på att vara oerhört intelligent. När Miles fyllt åtta börjar han bete sig allt mer underligt - han pratar i sömnen på ett främmande språk, och en dag blir hans barnvakt svårt skadad efter att Miles haft sönder en glödlampa. Själv hävdar Miles att han inte har något minne av hela kvällen. Inte blir saken heller bättre efter att Miles ertappas med att brutalt misshandla en pojke på förskolan med en skiftnyckel. John tycker inte att det verkar så farligt, medan Sarah blir allt mer bekymrad och tar med Miles till barnpsykologen Elaine Strasser. Tillsammans med en kollega kommer de fram till att anden efter en avliden person har börjat besitta Miles, och tagit kontrollen över honom...
Det låter inte speciellt nyskapande, och för all del är det här ingen särskilt originell film - vi har sett lite för många skräckfilmer genom åren med besatta barn, även om man i och för sig får vara tacksam att det här rör sig om besatthet av en död människa istället för en demon eller djävulen; för det om något är ju överanvänt och dessutom är det svårt att komma upp i samma nivå som Exorcisten. Fördelen med den här sortens skräckfilmer istället för så kallade "slashers" (galningar som dödar allt som rör sig) är förstås att det i dagens läge blir mer trovärdigt, då det ju faktiskt inte hjälper mycket att ha mobiltelefon - vid skräckfilmer som inte är övernaturligt uppbyggda är det ju nästan omöjligt att få till en trovärdig förklaring till att inte rollfigurerna ringer efter hjälp.
Hursomhelst är The Prodigy en oväntat bra film, som visserligen inte är det minsta originell men som kompenserar det genom att bygga upp en ordentlig och trovärdig grundstory istället för att enbart förlita sig på billiga "hoppa till"-effekter. Historien håller ihop logiskt, och är både becksvart och fascinerande där det är lätt att känna för i synnerhet Sarah.
Därigenom har det blivit en engagerande film, som fängslar publiken på ett effektivt sätt från första till sista bildruta. Det upplevs aldrig utdraget eller tråkigt, och jag uppskattar att filmteamet valt att begränsa längden till ganska perfekta 1 timme 32 minuter - det finns i dagens läge alldeles för många fall där filmer dragits ut till över två timmar utan orsak. Det har blivit en obehaglig och bitvis ganska läskig film, men som hela tiden förblir trovärdig utan att överdriva skrämseleffekterna på samma sätt som alltför ofta annars. Därigenom har det blivit en mycket stämningsfull film, som på ett effektivt sätt målar upp en förhållandevis realistisk obehagskänsla och en utmärkt atmosfär.
Det är spännande, obehagligt och bitvis ganska läskigt, men någon alltför otäck film är det inte och man blir inte direkt mörkrädd av att se den - vilket dock nog var en fördel för mig, som såg filmen helt ensam i en stor biosalong. Vid enstaka tillfällen hoppar man till, men annars satsar filmen mer på en psykologisk obehagskänsla än på att hoppa till eller bli ordentligt rädd. Huruvida det här är en fördel eller nackdel är väl en smaksak, och om man förväntar sig en riktigt otäck film blir man nog besviken. Men fördelen med att inte förlita sig på kusliga effekter är istället att målgruppen blir bredare, och att filmen fungerar även för de som inte brukar uppskatta traditionella skräckfilmer.
Det här är snarare ett relativt lågmält rysardrama, och överlag tycker jag det är rätt väg att gå, då det är svårare att få till en film som enbart ska satsa på att man ska bli riktigt rädd. Det gör också att filmen satsar mer på att bygga upp en intressant grundstory än att man ska bli riktigt rädd, och med tanke på att manuset oftast är det svagaste kortet i skräckfilmer är det förmodligen ett klokt beslut. Det blir också räddningen för filmen, i och med att premissen inte är det minsta nyskapande utan påminner om ganska många filmer genom åren. Men jag hade ändå gärna sett att filmen kunnat bli lite obehagligare, för som det är nu kan den nästan upplevas en smula menlös mellan varven.
Däremot kan man fråga sig varför pappa John blivit så underutvecklad och rentav stereotyp. Han försvinner nästan i mängden, och lyser med sin frånvaro stora delar av filmen. Det gör att Sarah hinner få större utrymme, och hon känns både mänsklig och mångfacetterad, varför man hela tiden bryr sig om henne. Men det känns lite märkligt att inte John tar sin fru på större allvar, då John verkar vifta bort allt medan det istället blir Sarah som allting kretsar kring. Det är i och för sig positivt med en stark kvinnlig rollfigur och en manlig rollfigur som är lite plattare, istället för tvärtom som oftast varit fallet, men märkligt att det verkar vara omöjligt att få till en film där både kvinnliga och manliga rollfigurer upplevs äkta och nyanserade.
Jag är heller inte helt förtjust i upplösningen, där det känns som att manusförfattarna fått vissa svårigheter att knyta ihop säcken och allt inte riktigt övertygar lika mycket som tidigare - det upplevs helt enkelt inte riktigt lika trovärdigt, och då blir det också lite svårt att köpa en del av Sarahs beteende. Det är lite synd, efter att filmen fram tills dess lyckats att hålla ihop logiskt utan nämnvärda trovärdighetsproblem. Det är också olyckligt att det i dagens läge verkar vara helt omöjligt att göra en skräckfilm som står på egna ben med ett ordentligt slut, istället för att tydligt öppna upp för en uppföljare (eller två); för mycket tyder på att vi får se en sådan här också...
Fotot är bra, och filmen har ett snyggt och effektivt bildspråk som bidrar till en utmärkt närvarokänsla och stämning, utan att ta till skakiga handkameror eller dylikt. Skådespelarinsatserna är överlag bra, och jag uppskattar att filmen satsat på lite okända skådespelare istället för överanvända filmstjärnor som man redan sett i femtioelva andra roller. Jackson Robert Scott är utmärkt som Miles, och det är få skådespelare i hans ålder som till fullo lyckas övertyga i så här svåra roller, utan att det upplevs konstlat. Taylor Schilling är också bra som Sarah, och hon spelar trovärdigt och övertygande, även om det i och för sig inte är den bästa rollprestationen jag sett. Peter Mooney är för all del bra som John, men får inte mycket att arbeta med utan hamnar mest i skymundan.
The Prodigy är ingen direkt nyskapande eller originell film, och visst har vi i ärlighetens namn sett det mesta förut. Men det filmen förlorar på originalitet tar den igen på en övertygande och intressant grundstory, där man satsat mer på rollfigurer och en stark stämning än på billiga skrämseleffekter. Det uppskattar jag, och därigenom har det här blivit en både underhållande, spännande och obehaglig film som lyckas att måla upp en utmärkt stämning och atmosfär på ett effektivt sätt. Sen hade jag inte sagt nej till lite läskigare scener, men fördelen med den här stilen är att filmen fungerar även för de som inte brukar se traditionella skräckfilmer. Men det är lite synd och märkligt att man valt att fokusera enbart på Sarah och Miles, så att maken John istället blivit både stereotyp och tämligen endimensionell. Det ligger i och för sig mer rätt i tiden än kvinnliga rollfigurer som blivit stereotypa, men märkligt att det ska vara så svårt att få alla större rollfigurer att bli mångfacetterade. lär inte gå till filmhistorien som någon alltför märkvärdig film; men uppskattar man lite mer psykologiska skräckfilmer eller rysardramer, utan att huvudsakligen fokusera på otäcka scener och "hoppa till"-effekter, så är det här ett bra val och en film som är väl värd att se. Trots att man sett mycket förut väljer jag därför en halvsvag sjua i betyg, och det här är inget dumt val att tillbringa sin tid med; även om det kan vara något tveksamt om den är värd att kosta på pengar för biobiljetter till - personligen hade jag nog väntat tills den släpps på Blu-Ray.
Daniel Hofverberg
Recensionen skriven: 21 februari 2019
Senast uppdaterad: 21 februari 2019
Recensionen har lästs 1698 gånger av 972 personer, sedan den 21 februari 2019
| Betyg: |
| Film/serie |
  |
7 |
| DVD-produktion |
|
-- |
|
| Snittbetyg: |
|
7 |
Hittills har inga läsare röstat på denna film/serie. Men du kan bli den första genom
att ange dina betyg här nedan.
Använd detta formulär för att skriva kommentarer till recensionen eller filmen. Kommentarerna publiceras här nedan omedelbart. Denna funktion är avsedd för kortare kommentarer, och får maximalt innehålla 1000 tecken. Mer invecklade frågeställningar samt diskussioner/debatter är inte lämpade för kommentarssystemet - sådant bör istället tas på Dubbningshemsidans forum. Undvik personangrepp, svordomar och annat olämpligt innehåll. Vid kritik mot skådespelare eller andra specifika personer, var vänlig motivera dina åsikter noggrant med konstruktiv kritik för att undvika att det kan tolkas som personangrepp. Webbmastern kommer att radera kommentarer som anses olämpliga, irrelevanta eller lagstridiga. Om du har kommentarer till recensenten som du inte vill att andra ska kunna läsa, kan du istället skicka dessa via e-post.
© 2021 Dubbningshemsidan/Daniel Hofverberg
g(16153296)a(1587777))
g(59966)a(1587777))