Dubbningshemsidan

Recensioner

Icke-dubbade filmer

Utøya 22 juli
(Utøya 22. juli)

Glöm inte bort att använda funktionerna för att lämna kommentarer kring recensionen eller filmen samt sätta egna betyg.

Sök efter Utøya 22 juli på CDON
Sök efter Utøya 22 juli på Discshop.se
   ANNONS
Drama / Thriller / Verklighetsbaserad / Spelfilm / Långfilm
Målgrupp: Ungdomar / Vuxna  [Sök exakt denna kombination]
Speltid: 1 timme 30 minuter
Genre: Verklighetsbaserad dramathriller
Produktionsland/år: Sverige/Norge/Danmark, 2018
Produktionsbolag: Paradox Produksjon, i samarbete med Nordisk Film, NRK, Sveriges Television & Danmarks Radio
Producent: Finn Gjerdrum & Stein B. Kvae
Regi: Erik Poppe
Manusförfattare: Anna Bache-Wiig & Siv Rajendram Eliassen
Svensk distributör: Nordisk Film AB
Klarar av Bechdel-testet: Ja, klarar alla tre steg
                                         (Kompletteringar och rättelser tas tacksamt emot via e-post)
Medverkande:
Kaja - Andrea Berntzen Emilie - Elli Rhiannon Müller Osbourne
Magnus - Aleksander Holmen Petter - Brede Fristad
Issa - Sorosh Sadat Caroline - Ada Eide
Skadad tjej - Solveig Koløen Birkeland Silje - Mariann Edland Gjerdsbakk

Den 22 juli 2011 lär inte många norrmän glömma, då Norge drabbades av två terrorattentat samma dag - först en bomb nära regeringskansliet i Oslo, och därefter den ökända massakern på Utøya, då Anders Breivik gick ombord på ön och skjöt ihjäl 69 personer under det ungdomsläger som AUF (Arbeiderpartiets ungdomsförbund) just då arrangerade. Om den sistnämnda händelsen handlar Erik Poppes film Utøya 22 juli, som utgår ifrån intervjuer med offer och vittnen men som är fiktiv med påhittade rollfigurer och även påhittade händelser. I filmen står 18-åriga Kaja i centrum, som kommit till ön tillsammans med sin lillasyster Emilie, men som snart chockas av en grupp människor som springer för livet. Det dröjer ett tag innan hon eller någon annan inser vad som egentligen händer.

Då massakern på Utöya är så nära oss både geografiskt och tidsmässigt är det förstås något som ligger de flesta skandinaver varmt om hjärtat, och är således ett tacksamt och viktigt ämne att göra film på. Men också ett känsligt ämne, för att vara rättvis utan att stöta sig med offren och deras anhöriga. Förmodligen är det därför som Erik Poppe valt begreppet att göra en "verklighetsbaserad fiktiv film" (som det kallas under eftertexterna), som baserats på intervjuer med de överlevande offren men där alla rollfigurer och handlingen är påhittad. Filmen avslutas med det lite kryptiska beskedet "Filmen tar sin avstamp i en sanning. Det kan finnas flera". Jag är lite kluven till beslutet att göra en fiktiv film, även fast Utøya 22 juli definitivt är en bra film.

Det är intressant och fascinerande, och det har blivit en stark och fängslande film som griper tag från första början. Det finns en tacksam intensitet, och det är både spännande och berörande där det händer något hela tiden. Det är en film som inte kommer att lämna någon oberörd, då det är obehagligt, otäckt och mycket engagerande. Dessutom hände ju de verkliga händelserna så pass nyligt, så man fortfarande har allt man läst i tidningar och sett på TV i aktivt minne.

Genom greppet att filma allt med skakig handkamera får man en utmärkt närvarokänsla, där det nästan känns som att befinna sig på plats på Utöya. Dessutom är hela filmen inspelad som en lång scen och en enda tagning på en och en halv timme, där allt är filmat genom en handkamera som "följer efter" Kaja. Således utspelas alltså också allting i realtid, vilket innebär att massakern skildras under ganska precis 1 timme 10 minuter, där vi hela tiden får se allt utifrån Kajas perspektiv med en kamera som aldrig släpper hennes perspektiv. Det är utmärkt för realismen, och gör också att vi får lära känna Kaja ganska väl. Men samtidigt medför det förstås att man inte får lära känna någon annan rollfigur särskilt väl, utan bara vad som framkommer under samtal med Kaja. Det är lite problematiskt med bara en enda rollfigur som skildras på ett riktigt mångbottnat sätt, även fast jag absolut förstår tanken.

På gott och ont medför det också att vi som tittare aldrig vet mer än Kaja gör, vilket innebär att man i stort sett aldrig får se Breivik. Det enda vi hör är skottlossningar som viner runt omkring en, folk som springer för livet och en och annan död kropp. Det gör att man kan leva sig in i Kajas situation, men får ingen bredare bild över vad som egentligen händer. Det är givetvis fullt avsiktligt och överlag ett smart grepp, men medför också vissa problem då allting enbart går ut på just Kaja - huruvida alla andra överlever eller inte får aldrig samma betydelse, och det känns lite olyckligt att fokusera just på en enda person på det sättet. Ibland blir det också lite för skakigt med den skakiga handkameran, så att man nästan blir yr av att titta på filmen och allting skakar lite för mycket. Det är en svår balansgång, då handkameran givetvis är ett nödvändigt ont för den rätta närvarokänslan, men det borde ha gått att lösa utan att allting skakar riktigt så här mycket.

Utøya 22 juli är definitivt en bra och stark film, som på många sätt är lyckad. Men jag tycker att regissören Erik Poppe gjort både sig själv och offren en björntjänst genom att inte berätta om verkliga personer, utan bara ha massakern som avstamp och utifrån det berätta om påhittade personer och påhittade händelser. Verkligheten är tillräckligt hemsk och engagerande som den är utan att börja hitta på något, och dessutom är det lite problematiskt att be folk att tycka synd om fiktiva personer där man inte ens vet om det de varit med om överensstämmer med verkligheten. Av juridiska skäl och av respekt för offren måste man givetvis ändra alla personers namn - ingen förväntar sig att man vid en sådan här film ska kunna eller ens vilja använda offrens riktiga namn - men det borde ha gått att nöja sig med det och i övrigt hålla sig till verkligheten, berätta om verkliga personer och vad som faktiskt hände dem. Det vore bättre både för filmen, för överlevande och döda offer och för alla anhöriga.

Jag hade också önskat att man fått en chans att lära känna några centrala rollfigurer innan massakern väl började, så man faktiskt fått en utgångspunkt att bry sig om och få veta vem alla är. Då det bara är runt tio minuter handling innan mardrömmen inleds, och allt sker i realtid, så finns inte mycket tid att hinna lära känna någon. Som det är nu är det bara Kaja man får någon inblick i innan allt börjar, och av övriga rollfigurer får man inte veta mycket mer än deras namn; och i vissa fall inte ens det. Det är lite för många personer som cirkulerar som man bara blir mycket ytligt bekanta med, och jag hade velat lära känna några personer lite bättre - det vore inte för mycket begärt om man faktiskt ska bry sig om huruvida de överlever eller inte. Dessutom har manusförfattarna vissa svårigheter att knyta ihop säcken, och slutet känns väldigt abrupt och något antiklimaktiskt. När eftertexterna börjar rulla återstår fortfarande många frågor om de fiktiva rollfigurerna som filmen tar upp, och jag hade velat veta betydligt mer. Inte heller nämns ett ord om efterverkningar - när massakern avslutas tar också filmen direkt slut - och man kan ju förutsätta att alla som överlevde lär få men för livet av så traumatiserande händelser.

Skådespelarinsatserna är överlag bra, och det är imponerande att så många debuterande skådespelare kan agera så övertygande. Bäst ställt är det utan tvekan med Andrea Berntzen, som ur utmärkt i en svår roll som Kaja. Hon spelar övertygande, trovärdigt och lagom lågmält, och har alla möjligheter att komma långt inom branschen. Resten av ensemblen varierar mellan riktigt bra och halvdant, och framförallt är det några av de manliga skådespelarna som känns något tillgjorda. En del av dialogen övertygar inte riktigt heller, vilket förtar den i övrigt så påtagliga autentiska känslan. Nu har jag ingen erfarenhet av vapen, men jag tycker ärligt talat heller inte att pistolskotten låter äkta. Den skottlossning vi hela tiden får höra låter i mina öron mer som fyrverkerier än som pistolskott, även om jag nu inte har koll på om det faktiskt finns vapen som låter så här.

Utøya 22 juli är en bra och välgjord film, och det är ett förvånansvärt effektivt grepp att skildra händelserna den 22 juli 2011 i realtid, genom en enda lång scen och en enda tagning på en och en halv timme. Med handkamera får man en utmärkt närvarokänsla, och man dras snabbt in i den starka och otäcka filmen. Allt är oerhört välgjort, och det måste ha varit en mardröm att få till så att det åtminstone ser ut som en enda tagning. Det är berörande, realistiskt och fängslande, och ingen kan förneka att det är ett viktigt ämne att uppmärksamma och prata om.

Men samtidigt är det lite problematiskt att filmen uttryckligen är fiktiv, och inte skildrar någon verklig person utan istället utgår ifrån verkligheten men berättar om helt påhittade personer och med påhittade situationer och händelseförlopp. Det känns lite som ett försök att både äta kakan och ha den kvar, och det hade varit bättre för både filmen, regissören och offren om man nöjt sig med att ändra allas namn och i övrigt höll sig till vad som verkligen hände på den lilla ön - d.v.s. att skildra verkliga personer och deras öden, och låta handlingen och alla händelseförlopp återspegla verkligheten. Det är också lite problematiskt att enbart fokusera på just Kaja, så att alla andra personer och deras öden hamnar i skymundan. De verkliga offren hade förtjänat en större respekt än en fiktiv film som skildrar personer som aldrig existerat, och där man i slutändan knappt ens bryr sig om någon annan än den fiktiva Kaja. Därmed är jag kluven till filmen som sådan, och det är en svår film att bedöma just i och med att de fasansfulla verkliga händelserna ligger så pass nära i tiden och det är omöjligt att inte bry sig om de verkliga offren. Men en film måste även kunna stå på egna ben, och hålla ihop även som enskilt verk; och där tycker jag att Erik Poppes film delvis misslyckas. Därför nöjer jag mig med en stabil sjua i betyg, trots att filmen är bra på många sätt och har blivit både engagerande och berörande.


Recensionen skriven: 10 maj 2018

Recensionen har lästs 384 gånger av 264 personer, sedan den 10 maj 2018

Betyg:
Film/serie * * * * * * *    
7
DVD-produktion   --
Snittbetyg: * * * * * * *     7

Läsarnas betyg

Hittills har inga läsare röstat på denna film/serie. Men du kan bli den första genom att ange dina betyg här nedan.

Ditt betyg:
Film/serie:

Läsarnas kommentarer

Använd detta formulär för att skriva kommentarer till recensionen eller filmen. Kommentarerna publiceras här nedan omedelbart. Denna funktion är avsedd för kortare kommentarer, och får maximalt innehålla 1000 tecken. Mer invecklade frågeställningar samt diskussioner/debatter är inte lämpade för kommentarssystemet - sådant bör istället tas på Dubbningshemsidans forum. Undvik personangrepp, svordomar och annat olämpligt innehåll. Vid kritik mot skådespelare eller andra specifika personer, var vänlig motivera dina åsikter noggrant med konstruktiv kritik för att undvika att det kan tolkas som personangrepp. Webbmastern kommer att radera kommentarer som anses olämpliga, irrelevanta eller lagstridiga. Om du har kommentarer till recensenten som du inte vill att andra ska kunna läsa, kan du istället skicka dessa via e-post.

Ditt namn:
Din e-post-adress:
(visas inte för allmänheten,
men krävs av säkerhetsskäl)
Kommentarer:
För att verifiera att du är en levande människa (och inte en robot), skriv in följande siffror i textrutan nedanför. Du ska skriva in som siffror, utan mellanslag eller bindestreck.
SEXA - TREA - TREA - ETTA
Skriv in ovanstående siffror:
 

psychedelic

© 2017 Dubbningshemsidan/Daniel Hofverberg

Skriv ut
Läs mer om utskriftsfunktionerna