Dubbningshemsidan

Dubbningshemsidan

Recensioner

Icke-dubbade filmer

Antichrist
(Antichrist)

Glöm inte bort att använda funktionerna för att lämna kommentarer kring recensionen eller filmen samt sätta egna betyg.

Tack till Nordisk Film för recensionsexemplaret
Sök efter Antichrist på CDON
Drama / Rysare / Övernaturligt / Spelfilm / Långfilm
Målgrupp: Vuxna  [Sök exakt denna kombination]
Speltid: 1 timme 44 minuter
Genre: Rysardrama
Produktionsland/år: Sverige/Danmark/Frankrike/Italien/Polen/Tyskland, 2009
Produktionsbolag: Zentropa Entertainment, i samarbete med ZDF, Memfis Film, Danmarks Radio, Trollhättan Film & Film i Väst
Producent: Meta Louise Foldager & Lars Jönsson
Regi: Lars von Trier
Manusförfattare: Lars von Trier
Svensk distributör: Nordisk Film AB
Klarar av Bechdel-testet: Nej, klarar inte ens första steget
(Kompletteringar och rättelser tas tacksamt emot via e-post)
Medverkande:
Kvinnan - Charlotte Gainsbourg Mannen - Willem Dafoe
Nic - Storm Acheche Sahlstrom

Den danska regissören och manusförfattaren Lars von Trier (eller Lars Trier som han egentligen bara heter) tillhör en av Danmarks mer kontroversiella filmmakare, och har gjort filmer på både danska och engelska. Han är älskad av många, men har även fått kritik från många håll. Lars blev ursprungligen mest känd genom TV-serien Riket (som senare gjorts i amerikansk nyversion), och har därefter bl.a. gjort filmer som Breaking the Waves och Dancer in the Dark. Hans senaste film heter Antichrist, och är den första gången som Lars varit och nosat på rysargenren. Flmen är huvudsakligen ett danskt-svenskt-tyskt samarbete, och merparten av filmen spelades in i Tyskland. Här kretsar handlingen kring ett namnlöst gift par i någon icke namngiven stad, som drabbas av en ofattbar tragedi när deras åttaåriga son Nic tar sig ut ur ett fönster i ett obevakat ögonblick och dör. Maken är psykiater till yrket, och verkar ta förlusten förvånansvärt väl. Detsamma gäller dock inte frun, som av förståeliga skäl blir svårt deprimerad. Trots att det knappast ä är något som de flesta terapeuter hade rekommenderat, så bestämmer sig mannen för att skriva ut kvinnan från sjukhuset och själv behandla henne för depressionen. Han blir genast hennes terapeut, och de reser till sommarstugan Eden dit kvinnan tillbringat de senaste somrarna med sin doktorsavhandling. Men allt går inte som planerat, och med tiden börjar kvinnans psykos att bli allt djupare, och allt fler oförklarliga händelser inträffar...

Antichrist är definitivt en film som inte liknar något man tidigare sett. Om det sedan är positivt eller negativt är en senare fråga, och det här är utan tvekan en sådan film där åsikterna kommer att skiljas rejält. Somliga älskar den, och somliga hatar den. Själv är jag positivt lagd, även om jag inte kan påstå att det är samma mästerverk som många hävdat. Det är en udda film med ett minimalt persongalleri. Totalt medverkar tre skådespelare: paret som står i centrum och dessutom sonen i ett fåtal tillbakablickar och dylikt. Att låta 98% av en film utgöras av två rollfigurer är ett vågat begrepp, och vanligtvis brukar det bli fruktansvärt tråkigt. Det fungerar faktiskt över förväntan här, och fastän det bitvis känns något onaturligt och begränsat, så har det blivit förvånansvärt effektivt och realistiskt här. Filmen känns också realistisk och jordnära nästan hela tiden, vilket bidrar till en fin känsla och det faktum att det bitvis blir än mer obehagligt. Ännu ett egendomligt begrepp är det faktum att rollfigurerna tycks vara namnlösa, och vi får inte veta vad någon heter. Även det fungerar bättre än man hade kunnat tro, och det var först efter ett bra tag som jag ens insåg det. Antichrist är dessutom annorlunda upplagd, och följer inte traditionella dramaturgiska regler. Det börjar som ett helt vanligt relationsdrama, som går långsamt framåt men ändå håller intresset vid liv. I dryga 45 minuter fortsätter den stilen, men sden börjar filmen sakta men säkert att förändras. Den börjar kännas alltmer obehaglig och spännande ju längre tiden går, och rysargenren gör sig alltmer påmind. Det kulminerar i en del oerhört vidriga scener, som tillhör det äckligaste jag någonsin sett på film och vid några tillfällen är det näst intill omöjligt att klara av att titta på allt. Det påminner om vad somliga brukar kalla för tortyrporr, och fastän det säkerligen finns tankar bakom allt, så har det gått lite för långt. En del av de äckligaste scenerna tillför trots allt ingenting till handlingen, och att visa upp det känns helt enkelt inte nödvändigt.

I USA och England har filmen släppts i en censurerad version med de värsta scenerna bortklippta, och ärligt talat hade det nog inte varit fel om även Sverige och resten av världen fått denna nedklippta version. Ibland verkar Lars von Trier också lite väl förtjust i att visa upp närgångna samlagsscener och könsorgan, som heller inte tillför något. Filmen går vid några scener långt över gränsen till osmaklig, och det borde inte behöva vara nödvändigt för att få fram budskapet. Men mitt största problem med Antichrist är att den blivit alltför kryptisk och intetsägande. Att förstå exakt vad Lars von Trier försöker säga med filmen är förmodligen en omöjlighet, och nästan allt som händer är öppet för tolkningar. Det är dock svårt att inte uppfatta bibliska referenser, i synnerhet genom titeln och det faktum att sommarstugan heter Eden. Men några klara besked får vi inte om särskilt mycket och när sluttexterna rullar är det många frågetecken som kvarstår. Det är uppenbart att filmen har mycket symbolik och djupa undermeningar, och kanske blev den helt enkelt lite för djup för undertecknad. Visst förstår jag poängen och det är absolut välkommet med filmer som inte blivit övertydliga. Men det borde finnas någon gyllene medelväg, och det borde ha fått att få fram budskapen och undermeningarna lite tydligare utan att för den skull blivit övertydlig. När man inte ens med säkerhet förstår vad regissören försökt säga med slutscenen (epilogen) så har det gått en smula för långt, och fastän jag tycker om att tänka själv så borde det inte vara nödvändigt med facit för att förstå en film. Filmen lider också av vissa trovärdighetsproblem och en delvis något konstlad dialog, och särskilt mot slutet har det blivit lite väl tillspetsat och skruvat för sitt eget bästa. Det är också lätt att tolka filmen som kvinnofientlig, vilket är tråkigt fastän jag inte alls är säker på om det är meningen att den ska tolkas så.

Visuellt är Antichrist dock en oerhört tilltalande film, med ett fantastiskt foto och ett originellt bildspråk. Till viss del håller sig Lars von Trier till dogmastil, och nästan hela filmen är inspelad med handkamera. Det blir lite lagom skakigt, och det tar nästan aldrig överhanden. Det hade inte skadat att begränsa användningen av handkamera till bara vissa delar, men samtidigt ger det här greppet en imponerande närvarokänsla och det gör att det känns som att man faktiskt är på plats och också tvingas uppleva händelserna. Det är också en mycket vacker och stämningsfull film, och använder till största delen naturligt ljus i begränsad omfattning. En del scener känns som rena konstverken. Men ibland har det gått lite för långt, då några långsamma scener faktiskt ser ut att vara just gamla konstverk, som återges i en närmast tecknad stil. Fastän det är stämningsfullt, så blir det lite för mycket av det goda och det här ska väl såvitt jag vet faktiskt inte föreställa vara en konstfilm. Skådespelarinsatserna är lysande, och både Willem Dafoe och i synnerhet Charlotte Gainsbourg är lysande i de båda huvudrollerna. Den sistnämnda blev prisbelönad vid filmfestivalen i Cannes, och det var sannerligen välförtjänt. Jag skulle inte alls bli förvånad om hon vinner en Oscar nästa år. Antichrist är definitivt en unik film, som åtminstone jag sent kommer att glömma. Men bitvis är det så oerhört vidrigt och äckligt att jag verkligen önskar att jag kunde glömma bort det... Den har tyvärr blivit lite väl kryptisk och pretentiös, och förmodligen hade man behövt se om filmen för att lättare förstå vad Lars von Trier egentligen har försökt säga. Men samtidigt vet jag inte om jag verkligen vill och orkar se om den, och därför nöjer jag mig med en stark sjua i betyg.

DVD-utgåvan erbjuder anamorfisk bredbild med proportionerna 2,35:1, medan ljudet är i Dolby Digital 5.1. Det är värt att notera att filmen, trots att det är en svensk-dansk-tysk samproduktion, är helt och hållet engelskspråkig - detta trots att de tekniska specifikationerna på omslaget felaktigt anger att filmen är på svenska. Bild- och ljudkvaliteten är bra. Filmen är textad på de fyra skandinaviska språken, men tyvärr finns ingen engelsk text och heller ingen text för hörselskadade. Textningen är i minsta laget, men ändå ganska lättläst. När man matar in DVD-skivan, möts man av en distributörsjingel följt av språkvalsmeny. Det följs av varningstexter på valt språk. Därefter börjar filmen direkt att spelas upp, utan vare sig trailers eller meny. I likhet med de flesta andra nyare DVD-utgåvor från Nordisk Film finns ingen sedvanlig huvudmeny, utan trycker man på DVD-spelarens menyknapp kommer man istället tillbaka till den inledande språkvalsskärmen. Det medför också att det inte finns någon scenvalsmeny på skivan, vilket försvårar om man vill hitta åt en viss scen i filmen. Det gör också att man från menyn inte kan välja att spela upp filmen utan text, utan föredrar man att se filmen otextad måste man välja något av de skandinaviska språken och därefter stänga av texten via fjärrkontrollen när filmen startat. Det finns heller inget som helst extramaterial, vilket är beklagligt. Jag hade verkligen velat höra mer om hur Lars von Trier egentligen tänkt sig saker och ting, men allt sådant lyser med sin frånvaro. Jag kan dock inte hitta något som tyder på att någon utländsk DVD-utgåva har något extramaterial heller.

Daniel Hofverberg
Recensionen skriven: 18 november 2009
Senast uppdaterad: 19 november 2009

Table './recensioner/bes@1ikslogg' is marked as crashed and last (automatic?) repair failed