Dubbningshemsidan
Recensioner
Irrational Man
(Irrational Man)
Glöm inte bort att använda funktionerna för att lämna kommentarer kring recensionen eller filmen samt sätta egna betyg.
Regissören och manusförfattaren Woody Allen har under sitt mycket produktiva liv hunnit regissera och skriva manus till totalt 47 filmer under de senaste 45 åren, och under en lång tid utspelades nästan alla hans filmer på Manhattan i New York. Efter att han fått problem med finansiering i hemlandet övergick han istället till europeiska samarbetsprojekt utspelade i olika europeiska storstäder. Efter Match Point i London var det dags för en form av fristående trilogi med komedier i europeiska storstäder med filmerna Vicky Christina Barcelona och Midnatt i Paris. Den avslutades 2012 med Förälskad i Rom, och efter det är han tillbaka i USA. Efter Oscarsnominerade Blue Jasmine och Magic in the Moonlight heter hans senaste film Irrational Man.
Till universitetet Braylin i Rhode Island anländer den nya professorn Abe Lucas. Han har inget gott rykte om sig, utan alla ser honom som en kvinnojägare som sätter på allt och alla - vilket inte är alltför långt ifrån sanningen, även fast han också är svårt deprimerad. Han börjar genast att umgås allt mer med sin student Jill, samtidigt som hans gifta lärarkollega Rita också stöter på honom. Men allt förändras för både Abe och Jill när de fikar på ett café, och råkar höra ett samtal från bordet intill - en upprörd kvinna kommer att förlora vårdnaden av sina barn, på grund av en korrupt familjerättsdomare som är i maskopi med hennes exman. Båda blir upprörda av samtalet de får höra, men medan Jill nöjer sig med teoretiska tankar får Abe konkreta planer på hur man ska lösa problemet...
Vad man än tycker om Woody Allen som person går det inte att förneka att han är en skicklig regissör och manusförfattare, med många bra filmer i bagaget och väldigt få dåliga. Irrational Man tillhör kanske inte någon av hans bästa filmer, men är likväl en riktigt bra sådan. Filmen har en ovanlig och udda stil och story, som inledningsvis känns klichéartad men som efter ett tag får en helt annan vändning än man trott från början. Det är en ovanlig historia, och filmen skiljer sig en del från Woody Allens klassiska stil.
Visst känner man igen hans karaktäristiska dialog, men det här är huvudsakligen ett mörkare drama och har inte alls samma humor som man brukar förvänta sig av Woody Allen. Det finns visserligen fortfarande en viss humor, men den är mer lågmäld än vanligt och rör sig mest om småroliga repliker här och var; men inte alls med samma fokus på humorn som man brukar kunna förvänta sig.
Här finns istället ett större djup än vanligt, och det är en ganska mörk historia om än fortfarande med en hel del charm. I stil och känsla har filmen snarare en del likheter med Allens tidigare Match Point från 2005, kryddat med en smula Dostojevskij. Det låter udda, och det är det i och för sig också, men det fungerar ändå riktigt bra. Det har blivit en underhållande och fängslande film, som håller intresset vid liv hela tiden. Man bryr sig om rollfigurerna, och både Abe och Jill hinner få en hel del nyanser och känns helt äkta. Rita hinner få ett fåtal nyanser, men är överlag en tunnare karaktär som inte hinner få lika många bottnar.
Det är en relativt lågmäld film, som nästan aldrig blir övertydlig och för ovanlighetens skull när det gäller Woody Allen är den heller inte alls överromantiserande eller ens med ett fokus på romantik - för trots vad man tror från början handlar det här dramat mer om moral och filosofi. Här finns heller inga nämnvärda gubbsjuka tendenser, på samma sätt som lite för ofta har genomsyrat Woody Allens filmer (och gissningsvis även han själv). Det är tänkvärt och djupsint, med en viss sensmoral samtidigt som det hela tiden är charmigt och underhållande. Det är också oförutsägbart, och filmen innehåller flera vändningar som i alla fall inte undertecknad lyckades att förutspå. Därför förblir filmen hela tiden fascinerande, intressant och engagerande; och med en lyckad blandning mellan mörkt allvar och mer lättsam charm.
Däremot kan man tycka att Irrational Man ibland känns lite för lättsam och med ett för stort fokus på charm, monologer och lågmäld humor - trots allt berör den ett väldigt mörkt och allvarligt ämne, och man kan nästan skönja att Woody Allen väljer att förringa temat en smula genom att göra filmen så pass lättsam. På sätt och vis är det bra, för hade man behandlat ämnet på fullaste allvar hade filmen blivit väldigt tung och dyster. Men det borde finnas någon gyllene medelväg, så att filmen kunnat kännas lite mer seriös och allvarlig. Vid ett fåtal tillfällen kan man också tycka att storyn går en smula på tomgång, och kan ibland upplevas något repetitiv. Bitvis blir också storyn lite för överdriven, så att den blir något svår att ta på allvar, men jag misstänker att det trots allt är fullt avsiktligt.
Fotot är snyggt, och filmen har ett effektivt bildspråk. I likhet med de flesta av Woody Allens filmer är också dialogen förstklassig, med vass och rapp dialog med en del smarta monologer. Skådespelarinsatserna är överlag mycket bra. Joaquin Phoenix är mycket bra i huvudrollen som Abe, och lyckas att göra en mycket svår och mångfacetterad roll rättvis och trovärdig. Joaquin är alltid bra, men det här är hans bästa roll sedan Walk the Line. Emma Stone är utmärkt som Jill, och gör så att en lika svår rollfigur känns helt äkta. Hon brukar också alltid vara bra, men mer än så här går det inte att göra av den här rollen och jag blev mycket imponerad. Parker Posey är bra som Rita, men får betydligt mindre att arbeta med och syns också mer sällan. Detsamma gäller Jamie Blackley som Roy, som gör vad som går av en minst sagt begränsad rollfigur.
Irrational Man är en mycket bra och lyckad film, som trots en tillspetsad historia ändå känns förhållandevis trovärdig. Här finns inte alls så mycket humor som man brukar kunna förvänta sig av Woody Allen, men istället återser vi ett mörkt och allvarligt drama som kryddats med charm och lågmäld humor. Och som vanligt samma vassa dialog som nästan alltid genomsyrat Allens filmer. Det har blivit en engagerande, tänkvärd och stark film, som håller intresset vid liv och som aldrig upplevs tråkig. Visst kanske filmen inte alltid tar ämnet på det allvar det förtjänar, men det är ändå en riktigt välgjord och lyckad film som är väl värd att se för de allra flesta. Det är förvisso inte någon av Woody Allens bästa filmer, men långt ifrån den sämsta heller, och trots några brister förtjänar filmen en svag åtta i betyg.
Tyvärr har jag inte fått tillgång till vare sig DVD- eller Blu-Ray-utgåvan, och kan därför inte uttala mig om DVD-produktionen eller eventuellt bonusmaterial. Till den streamade recensionsvisning som SF tillhandahåller journalister finns i alla fall inget bonusmaterial.
Daniel Hofverberg
Recensionen skriven: 10 februari 2016
Senast uppdaterad: 10 februari 2016
Recensionen har lästs 2543 gånger av 1474 personer, sedan den 10 februari 2016
| Betyg: |
| Film/serie |
  |
8 |
| DVD-produktion |
|
-- |
|
| Snittbetyg: |
|
8 |
Hittills har inga läsare röstat på denna film/serie. Men du kan bli den första genom
att ange dina betyg här nedan.
Använd detta formulär för att skriva kommentarer till recensionen eller filmen. Kommentarerna publiceras här nedan omedelbart. Denna funktion är avsedd för kortare kommentarer, och får maximalt innehålla 1000 tecken. Mer invecklade frågeställningar samt diskussioner/debatter är inte lämpade för kommentarssystemet - sådant bör istället tas på Dubbningshemsidans forum. Undvik personangrepp, svordomar och annat olämpligt innehåll. Vid kritik mot skådespelare eller andra specifika personer, var vänlig motivera dina åsikter noggrant med konstruktiv kritik för att undvika att det kan tolkas som personangrepp. Webbmastern kommer att radera kommentarer som anses olämpliga, irrelevanta eller lagstridiga. Om du har kommentarer till recensenten som du inte vill att andra ska kunna läsa, kan du istället skicka dessa via e-post.
© 2021 Dubbningshemsidan/Daniel Hofverberg
g(16153296)a(1587777))
g(18507732)a(1587777))