Dubbningshemsidan
Recensioner
Let Me In
(Let Me In)
Glöm inte bort att använda funktionerna för att lämna kommentarer kring recensionen eller filmen samt sätta egna betyg.
Tack till Warner Home Video för recensionsexemplaret
Den svenska författaren John Ajvide Lindqvist har för de flesta främst blivit känd för sin genombrottsroman från 2004; Låt den rätte komma in. Boken blev en stor framgång även utomlands, och 2008 producerades den svenska filmen baserad på romanen; i regi av Tomas Alfredson och där John själv skrivit filmmanuset. Filmen vann 5 Guldbaggar och vann även ett flertal priser utomlands, då filmen mot alla odds blivit förhållandevis populär även i bl.a. USA. Därför är det kanske inte helt förvånande att det nu också producerats en amerikansk-brittisk ny filmversion av romanen, som den här gången fått titeln Let Me In. Bakom regi och manus står den amerikanska manusförfattaren och regissören Matt Reeves, som bl.a. blivit känd för att tillsammans med J.J. Abrams ha skapat ungdomsserien Felicity och nu senast för att ha regisserat Cloverfield. Producenterna bakom den svenska originalfilmen, John Nordling och Carl Molinder, har producerat även den här filmen och precis som originalet har Let Me In vunnit ett flertal priser världen över.
I det lilla samhället Los Alamos i den amerikanska delstaten New Mexico år 1983 bor 12-åriga Owen med sin mamma. Han är ständigt mobbad och misshandlad av skolans bråkstakar, och inte blir det bättre av att hans mamma inte har tid till mycket annat än att gräla med Owens pappa efter deras otrevliga skilsmässa. En kväll ute på gården träffar han den 12-åriga flickan Abby, som precis flyttat in i grannlägenheten med sin pappa. Hon klargör tidigt att hon inte kan bli Owens vän, men de dras ändå till varandra och inleder en udda vänskap. Under tiden inträffar allt fler mystiska dödsfall där ortens invånare dödas och töms på blod av både Abby och hennes pappa, och snart börjar Owen inse vad Abby egentligen är för något...
Jag har tyvärr inte läst John Ajvide Lindqvists litterära förlaga (och har heller inte för avsikt att göra det), men har givetvis sett den svenska filmen Låt den rätte komma in. Det var absolut en bra film, men också kraftigt överskattad och inte alls lika bra som alla andra ville göra gällande. Det var en vacker och stämningsfull men också ganska seg och händelsefattig film. Därför är det glädjande att kunna konstatera att Let Me In är mycket lyckad, och för en gångs skull är en nyfilmatisering som är bättre än originalet.
Medan den svenska filmen var väldigt minimalistisk och det egentligen inte hände mycket alls, så har den amerikanska versionen blivit betydligt mer innehållsrik. Under samma speltid har manusförfattaren hunnit få med minst tre gånger så många händelser och scener, och det gör att den sega och långsamma känslan från det svenska originalet blivit som bortblåst. Det uppskattar jag, och det är glädjande att se att den här filmen på intet sätt är en ren kopia av den svenska filmen. Ett antal scener i Let Me In känner man tydligt igen från snarlika eller i vissa fall närmast identiska scener i Låt den rätte komma in, men därutöver finns det ännu fler helt nya händelser och scener som inte alls var med i den svenska versionen. Gissningsvis kommer åtminstone en del av dessa utökningar från boken, och det blir genast mer intressant än den ganska avskalade svenska filmen.
Genom utökningen har också filmen åtgärdat en av trovärdighetsproblemen med Låt den rätte komma in; nämligen avsaknaden av poliser i samhället. I den filmen lyste alla poliser med sin frånvaro, trots att man tycker att alla polismyndigheter borde börja reagera över så många mystiska dödsfall i en enda liten förort. Genom den ständigt återkommande namnlösa kriminalinspektören har det problemet lösts i Let Me In, men däremot kan man förstås ifrågasätta hur realistiskt det är att en ensam polis utreder fall helt utan någon kollega. Har Los Alamos sådan extrem brist på poliser...?
Filmen förblir engagerande och fängslande hela tiden, och känns finstämd på ett sällsynt lyckat sätt. Det blir visserligen inte riktigt lika lågmält som i den svenska filmen, och en del saker som försiktigt antyds i originalfilmen tas här upp lite tydligare, men jag tycker ändå inte att Let Me In har blivit alltför övertydlig. Helt enkelt en lagom kompromiss, där man förstår allting utan att störa sig på vare sig övertydlighet eller subtilitet. Filmen har en fin suggestiv känsla, utan att bli lika minimalistisk som den svenska filmen. Det gör förstås den här filmen något mindre originell, men samtidigt bredare som fungerar bra för de allra flesta där ingen behöver störa sig på att de inte förstår.
Let Me In har en lite mer obehaglig stämning än dess svenska förlaga, och vissa scener är ganska otäcka. Men trots en del äckliga scener och en viss psykologisk spänning, så är det fortfarande till största delen ett tämligen renodlat drama; inte alls den skräckfilm som många velat få det till. Att det är lite mer obehagligt än den svenska versionen säger liksom inte särskilt mycket...
Manuset är smart och genomarbetat, och Matt Reeves har på ett skickligt sätt förflyttat handlingen till en amerikansk småstad som i stil och utseende har många likheter med den Stockholmsförort där den svenska filmen utspelades. I och med att filmen är engelskspråkig är det också uppskattat att alla namn förändrats till mer engelska dito; det är mycket trevligt att inte alla begår samma tabbar som brittiska Wallander med sina vidriga engelska uttal av svenska namn... Storyn har också bearbetats för att bättre passa amerikanska förhållanden, så att tunnelbanareferenserna i originalet här istället handlar om bilar; vilket för övrigt också gör effekten och obehagskänslan större.
På gott och ont har bl.a. vampyrattackerna och mobbningen av Owen (Oscar) blivit lite mer påtagliga och mindre diskreta än i den svenska filmen. Vid ett fåtal fall kan det kännas som lite överdrivet effektsökeri, men överlag tycker jag om den här stilen. Framförallt är det lätt att sympatisera med Owen, då mobbningen blivit råare än i den svenska filmen och här är riktigt farlig; d.v.s. lite mer regelrätt misshandel än traditionell mobbning. Det är smart, då den psykiska känslan vid mobbning är svår att efterlikna på film, och det är lättare att få med rätt stämning och känsla genom en brutalare än en mer psykologisk inriktning.
Det är ett betydligt tyngre manus än till den svenska versionen, och här hinns betydligt med mer än i den mer subtila och långsamma svenska filmen. Det gör att Let Me In har fått ett föredömligt tempo, som känns lagom intensiv och aldrig blir vare sig långsam eller rörig. Vänskapen/relationen mellan Owen och Abby har också skildrats på ett fint och berörande sätt, och båda två har också blivit nyanserade rollfigurer som är lätt att känna för. Däremot är det lätt att störa sig över de flertalet scener som är i det närmaste identiska som i Låt den rätte komma in; i synnerhet om man i likhet med undertecknad sett de båda filmerna med bara ett par dagars mellanrum. Lite mer originalitet hade inte skadat, men med tanke på den negativa inställning som de flesta i engelskspråkiga länder har till utländska textade filmer lär förstås de flesta i USA eller Storbritannien inte ha sett den svenska filmen.
Fotot är utmärkt, och filmen erbjuder ett starkt bildspråk och en effektiv användning av bl.a. litet skärpedjup och suddiga detaljer. Till skillnad från den svenska originalfilmens kraftiga kalla färger, så har den här filmen istället använt sig av varmare färger och åtminstone bitvis sepiatonade scener. Det gör stämningen lite mer gemytlig, vilket också ger en effektivare kontrast till de hemskheter som förekommer. Däremot stör jag mig över bakgrundsmusiken, som vid en del tillfällen känns för övertydlig och tar överhanden lite för mycket. Ibland fungerar det bra, men ibland tänker man mer på musiken än handlingen, vilket talar sitt tydliga språk. Där föredrar jag den mer lågmälda musiken i den svenska förlagan.
Skådespelarinsatserna är utmärkta, och Chloe Moretz är som vanligt lysande som vampyren Abby. Kodi Smit-McPhee är också mycket bra som Owen, och dessutom är Richard Jenkins riktigt bra som Abbys "pappa". Skådespelarna imponerar definitivt betydligt mer än de svenska skådespelarna i förlagan, och det märks att mycket energi lagts på rollbesättningen - inget ont om Kåre Hedebrant eller Lina Leandersson, men de är inte alls i samma klass som Kodi Smit-McPhee och framförallt den fenomenala Chloe Moretz. Däremot framstår Chloe Moretz som mer feminin mot Lina Leanderssons lite mer androgyna rolltolkning, men om man tycker det är en fördel eller nackdel är förstås en smaksak.
Vare sig man sett den svenska förlagan eller inte, så är Let Me In en mycket bra och stämningsfull film, som lyckats att ta den intressanta kärnan i Tomas Alfredssons film men både utöka storyn rejält och göra den mer begriplig och engagerande. Genom detta i kombination med bättre foto och bättre skådespelare anser jag därför utan tvekan att Let Me In är betydligt bättre än den bra men överskattade Låt den rätte komma in, och jag tilldelar den här filmen en svag åtta i betyg. Förmodligen tycker man ännu bättre om den om man inte nyligen sett den svenska filmen, i och med att somliga scener känns väldigt snarlika och kan upplevas tämligen repetitiva.
DVD-utgåvan erbjuder anamorfisk bredbild med proportionerna 2,35:1, medan ljudet är i Dolby Digital 5.1. Filmen har enbart svensk text, och ingen annan textning finns att tillgå. Därmed finns det alltså - till skillnad från de flesta av Warners DVD-utgåvor - ingen engelsk text, och ingen textning för hörselskadade alls. Bild- och ljudkvaliteten är riktigt bra. När man matar in DVD-skivan möts man av engelskspråkiga varningstexter i 5 sekunder, som är uppenbart USA-inriktat och gäller inte alls i Europa. Därefter visas tre olika distributörs- och filmbolagsjinglar, som går att hoppa förbi. Direkt därefter kommer man till huvudmenyn, som är enkel, stillastående och engelskspråkig.
Efter filmens slut uppstår tyvärr Warners traditionella irritationsmoment, då det visas varningstexter på 40 olika språk, trots att 38 av dessa inte finns med på skivan som vare sig tal eller text. Dessa visas en i taget med 10 sekunder per språk, vilket alltså innebär att det visas varningstexter i över sex minuter. Varför ska det vara så svårt att följa andra distributörers exempel, och bara visa varningstexter på det språk som man faktiskt valt textning på...? Den här gången går det dock att hoppa förbi varningstexterna genom att antingen spola på bild eller trycka på menyknappen, så då blir det i alla fall inte lika illa som vanligt. Tyvärr finns inget extramaterial alls, vilket känns tråkigt för en så omtalad biovisad film.
Daniel Hofverberg
Recensionen skriven: 26 augusti 2011
Senast uppdaterad: 26 augusti 2011
Recensionen har lästs 3918 gånger av 2244 personer, sedan den 26 augusti 2011
| Betyg: |
| Film/serie |
  |
8 |
| DVD-produktion |
|
4 |
| Snittbetyg: |
|
6 |
Hittills har inga läsare röstat på denna film/serie. Men du kan bli den första genom
att ange dina betyg här nedan.
Använd detta formulär för att skriva kommentarer till recensionen eller filmen. Kommentarerna publiceras här nedan omedelbart. Denna funktion är avsedd för kortare kommentarer, och får maximalt innehålla 1000 tecken. Mer invecklade frågeställningar samt diskussioner/debatter är inte lämpade för kommentarssystemet - sådant bör istället tas på Dubbningshemsidans forum. Undvik personangrepp, svordomar och annat olämpligt innehåll. Vid kritik mot skådespelare eller andra specifika personer, var vänlig motivera dina åsikter noggrant med konstruktiv kritik för att undvika att det kan tolkas som personangrepp. Webbmastern kommer att radera kommentarer som anses olämpliga, irrelevanta eller lagstridiga. Om du har kommentarer till recensenten som du inte vill att andra ska kunna läsa, kan du istället skicka dessa via e-post.
© 2021 Dubbningshemsidan/Daniel Hofverberg
g(16153296)a(1587777))
g(59966)a(1587777))