Dubbningshemsidan
Recensioner
Melancholia
(Melancholia)
Glöm inte bort att använda funktionerna för att lämna kommentarer kring recensionen eller filmen samt sätta egna betyg.
Tack till Nordisk Film för recensionsexemplaret
Den danska regissören och manusförfattaren Lars von Trier (eller Lars Trier som han egentligen bara heter) tillhör en av Danmarks mer kontroversiella filmmakare, och har gjort filmer på både danska och engelska. Han är älskad av många, men har även fått kritik från många håll. Lars blev ursprungligen mest känd genom TV-serien Riket (som senare gjorts i amerikansk nyversion), och har därefter bl.a. gjort filmer som Breaking the Waves och Dancer in the Dark. Häromåret gjorde han den ganska kontroversiella Antichrist, som var första gången Lars varit och nosat på rysargenren. Nu är han tillbaka med sin senaste film; den något mindre kontroversiella och aningen mer traditionella Melancholia, som är en dansk-svensk-tysk-fransk samproduktion huvudsakligen inspelad i Sverige. Filmen tävlade för Guldpalmen i Cannes, men vann i slutändan "bara" för bästa kvinnliga huvudroll (Kirsten Dunst).
Justine har precis gift sig med Michael, och två timmar för sent kommer de till bröllopsfesten som Justines syster Claire och hennes stenrika man John har arrangerat. Till en början är allt frid och fröjd, men Justines långgående depression gör sig snart påmind och förändrar snart bröllopsfesten. Under tiden närmar sig den främmande planeten Melancholia, och många oroar sig för att planeten kommer att krocka med jorden; något som skulle innebära jordens undergång. John är stensäker på att det inte finns något att oroa sig för, men lika säkra är inte Justine eller Claire...
När jag först satte mig ner i biosalongen i somras för att se Melancholia började jag undra vad jag egentligen gett mig in i. För att kalla filmens prolog på 10 minuter för obegriplig är bara förnamnet. Till (förvisso vacker) musik av Wagner - hämtad från operan Tristan och Isolde - får vi se stillbilder och extrema slow motion-scener, till synes utan sammanhang eller handling. Visst är det stämningsfullt och vackert, men det är också tråkigt och känns vid en första titt poänglös. När man ser filmen för andra gången och vet vad som komma skall så visar det sig visserligen att det finns en poäng och logik bakom dessa utdragna inledande scener, och då blir det inte alls lika poänglöst. Men det är fortfarande för långt och känns överpretentiöst. När själva filmen kommer igång på allvar efter 10 minuter blir det genast betydligt bättre, och då engagerar filmen från början till slut.
Efter prologen är filmen uppdelad i två delar - den ena fokuserad på Justine och bröllopsfesten, och den andra fokuserad på planeten Melancholia och systern Claire. Det är två vitt skilda delar, men som ändå kompletterar varandra på ett fint sätt. Det är realistiskt, stämningsfullt och lågmält, och storyn är intressant och fascinerande. Det är en djup, tänkvärd och mångbottnad film, där åtminstone de största rollfigurerna känns äkta och nyanserade. Det gäller framförallt Claire och Justine, som är de enda riktigt genomarbetade rollfigurerna i filmen. Efter att Lars von Trier i en del kretsar har kallats för kvinnofientlig, och efter i synnerhet Antichrist är det intressant att det i den här filmen blivit snarast raka motsatsen. Här är det nämligen i stort sett bara de kvinnliga rollfigurerna som fått något djup, medan de allra flesta män blivit endimensionella karikatyrer. Det är mest tydligt under filmens första del med bröllopsfesten, då alla släktingar till Justine och Claire . plus de allra flesta (främst manliga) bröllopsgäster också - verkar mer eller mindre halvknäppa. Det känns lite för tillspetsat för min smak, trots att det är ganska underhållande och bitvis även småroligt.
Melancholia är en lite ojämn film, för även fast den första halvan underhåller och fyller en funktion, så går det inte att förneka att den tyngre och djupare andra halvan är vassare. Då får vi en djupare inblick i Justine, som under den första delen känts minst sagt egendomlig. Vi får också en fin inblick i relationen mellan Justine och Claire, och allting känns djupare och mer berörande. Den andra halvan är stark och gripande, och vid ett par scener är det omöjligt att hålla tårarna borta. Det är ett starkt och berörande drama, om än ganska långsamt.
Särskilt under filmens första halva finns också en lite egendomlig blandning mellan subtil lågmäldhet och övertydlighet. Det är lite rörigt och lite för lågmält, då det är allt annat än lätt att förstå sig på vilka alla bröllopsgäster är och deras relation till varandra. Men ibland blir symboliken lite väl övertydlig, och det gäller bl.a. en ganska omotiverad nakenscen då Justine ligger naken utomhus (och givetvis i närbild). Visst förstår man tanken, och det är väl inte direkt tråkigt att se Kirsten Dunst naken, men det känns ändå lite onödigt i sammanhanget. Filmen är också i längsta laget, och med tanke på att den yttre handlingen är begränsad känns 2 timmar 16 minuter som lite för mycket av det goda. Ibland blir det lite för utdraget, även fast det aldrig känns direkt segt. Det är hela tiden intressant, men likväl hade filmen vunnit på att kortas ner en smula.
Fotot är utmärkt, särskilt under prologen och den andra delen, med både vackra vyer och ett starkt bildspråk. Under den första delen (bröllopsfesten) känns scenerna ibland lite för rastlösa, då det rör sig om handkamera i ständig rörelse och klipp mitt under scenerna. Det är visserligen effektfullt och man blir aldrig illamående av handkameran, men den rätta känslan vill inte alltid infinna sig. Då fungerar det bättre under den andra delen, då det blir mer poetiskt och stillsamt; detta trots att det även där är handkamera som gäller. Musiken är också passande och bra, och det rör sig nästan uteslutande om klassisk musik av Wagner hela filmen igenom. Skådespelarinsatserna är utmärkta, och det är en ovanligt vass ensemble helt utan svaga kort. Kirsten Dunst är helt makalös i huvudrollen, och spelar mycket starkt med en imponerande blandning av charm, skörhet och svärta. Jag har alltid tyckt mycket bra om Kirsten, men här gör hon en ännu bättre rollprestation än vanligt och det var mycket rättvist att hon vann pris i Cannes för den här insatsen. Bättre än så här kan skådespeleri inte bli. Även Charlotte Gainsbourg är mycket bra som systern Claire, och hon spelar också mycket starkt och minnesvärt. Kiefer Sutherland är bra som hennes man, men får mindre att arbeta med och det kan vara lite svårt att vänja sig vid Kiefer i den här rollen då man helt enkelt inte kan låta bli att se Jack Bower (från 24) framför sig. Alexander och Stellan Skarsgård är också bra, men får inte särskilt mycket att arbeta med och medverkar bara i filmens första halva. Även i övrigt är det bra skådisar, och alla gör riktigt bra ifrån sig utan några irritationsmoment.
Jag har aldrig varit överförtjust i Lars von Trier, och har tyckt att han gjort ganska ojämnt ifrån sig - vissa av hans filmer har varit riktigt bra, och andra inte särskilt bra. Jag var lite besviken över Antichrist häromåret, och därför är det glädjande att se att Melancholia är en mycket bra film - en av hans bästa. Visst är den lite för lång, bitvis övertydlig och bitvis något överpretentiös. Men det är också intressant, berörande och engagerande. Jag kände mig något besviken efter att ha sett filmen på bio, men nu när jag sett om filmen på DVD inser jag att filmen faktiskt vann på en omtitt och upplevdes klart bättre andra gången. Då det är en så stark och minnesvärd film, och med relativt få nackdelar, kan jag inte med gott samvete ge filmen något annat än en svag åtta i betyg. Den lär inte passa alla, men alla bör ändå se den. Att Melancholia inte vann Guldpalmen känns obegripligt, och måste säkerligen ha berott mer på Lars von Triers märkliga uttalanden än om filmen i sig - för det råder ingen tvekan om att filmen är betydligt vassare än vinnaren The Tree of Life.
DVD-utgåvan erbjuder anamorfisk bredbild med proportionerna 2,35:1, medan ljudet finns i både Dolby Digital 5.1 och DTS. Det är värt att notera att filmen, trots att det är en svensk-dansk-tysk-fransk samproduktion, är helt och hållet engelskspråkig. Bild- och ljudkvaliteten är mycket bra, även om undertecknad tyvärr inte har utrustning för att testa DTS-spåret. Filmen är textad på de fyra skandinaviska språken, men tyvärr finns ingen engelsk text och heller ingen text för hörselskadade. Textningen är i minsta laget, men är ändå ganska lättläst. När man matar in DVD-skivan, möts man av en distributörsjingel följt av språkvalsmeny. Det följs av varningstexter på valt språk. Därefter kommer man direkt till huvudmenyn, som är enkel och stilren med som endast finns på engelska.
Som extramaterial finns först och främst ett kommentatorspår med regissören/manusförfattaren Lars von Trier och professorn Peter Schepelern, som såvitt jag förstår inte varit inblandad i produktionen av filmen. Det är ganska intressant, och Lars har absolut en del matnyttigt att komma med. Men ofta blir deras diskussioner lite för tekniska, och kommentatorspåret handlar betydligt mer om tekniska aspekter och rollbesättning än av handling och manus. Ibland blir det för tekniskt för undertecknad, så att man närmast måste arbeta inom filmbranschen för att förstå vad som avses. Därefter hittar vi tre bakom kulisserna-dokumentärer, som tar upp olika aspekter av filmen - en om produktionen och filmen i sig, en om filmens visuella stil och foto samt en om fysiska principer bakom den främmande planeten. Allting är ganska intressant, och det är mycket matnyttigt som framkommer. Under det första inslaget tycker jag dock att det blir på tok för mycket när en dansk psykolog ska börja komma med ingående analyser och förklaringar om melankoli och depression. Det må vara intressant för somliga, men alltför mycket med filmen tycker jag inte att det har att göra. Även under dessa delar blir det lite för många tekniska detaljer som tas upp, medan inte ett ord nämns om manuset. Vidare hittar vi ett lite kortare inslag om filmens specialeffekter, där vi får se praktiska exempel på hur specialeffekterna i filmen har gjorts. Det är inte lika intressant som de andra inslagen, men är ändå lite småintressant. Slutligen finns också en biotrailer för filmen, som är precis så spännande som det låter. Tyvärr har extramaterialet ingen textning alls, och i synnerhet då många av de som pratar (inte minst Lars von Trier själv) har en ganska kraftig brytning och ett måttligt imponerande engelskt uttal är det ibland ganska besvärligt att kunna uppfatta vad som sägs.
Daniel Hofverberg
Recensionen skriven: 15 december 2011
Senast uppdaterad: 16 december 2011
Recensionen har lästs 3935 gånger av 2010 personer, sedan den 15 december 2011
| Betyg: |
| Film/serie |
  |
8 |
| DVD-produktion |
|
7 |
| Snittbetyg: |
 |
7,5 |
Hittills har inga läsare röstat på denna film/serie. Men du kan bli den första genom
att ange dina betyg här nedan.
Använd detta formulär för att skriva kommentarer till recensionen eller filmen. Kommentarerna publiceras här nedan omedelbart. Denna funktion är avsedd för kortare kommentarer, och får maximalt innehålla 1000 tecken. Mer invecklade frågeställningar samt diskussioner/debatter är inte lämpade för kommentarssystemet - sådant bör istället tas på Dubbningshemsidans forum. Undvik personangrepp, svordomar och annat olämpligt innehåll. Vid kritik mot skådespelare eller andra specifika personer, var vänlig motivera dina åsikter noggrant med konstruktiv kritik för att undvika att det kan tolkas som personangrepp. Webbmastern kommer att radera kommentarer som anses olämpliga, irrelevanta eller lagstridiga. Om du har kommentarer till recensenten som du inte vill att andra ska kunna läsa, kan du istället skicka dessa via e-post.
© 2021 Dubbningshemsidan/Daniel Hofverberg
g(16153296)a(1587777))
g(1054872)a(1587777))