Dubbningshemsidan
Recensioner
Min så kallade pappa
(Min så kallade pappa)
Glöm inte bort att använda funktionerna för att lämna kommentarer kring recensionen eller filmen samt sätta egna betyg.
Tack till Walt Disney Studios Home Entertainment för recensionsexemplaret
Den svenska regissören och manusförfattaren Ulf Malmros har tidigare blivit känd för filmer som Tjenare kungen, Smala Sussie och Den bästa sommaren. Han kommer ursprungligen från det värmländska samhället Molkom, och brukar ofta tycka om att blanda in värmländsk stil i sina filmer, trots att han själv länge bott i Stockholm. För några år sedan gjorde han Bröllopsfotografen och nu senast komedin Mammas pojkar. Hans nya film är mer allvarlig och har titeln Min så kallade pappa.
Malin har haft en jobbig uppväxt, med en ensamstående mamma och en helt frånvarande pappa. Nu är hon 32 år gammal och höggravid och lever i ett måttligt stabilt förhållande med sambon Frank. När Frank än en gång gör slut med Malin har hon ingenstans att ta vägen; i synnerhet som alla hennes vänner är Franks vänner från början och hennes mamma är bortgången sedan länge. Som en sista desperat utväg försöker hon därför att återfå kontakten med sin biologiska pappa Martin, som hon aldrig tidigare träffat. Martin är en populär men föga seriös skådespelare, som just nu medverkar i en usel fars på Chinateatern. Malin söker upp honom, men då Martin visar sig vara en alkoholiserad skitstövel med begränsat intresse för någon annan än sig själv lyckas hon inte få en syl i vädret och berätta vem hon är. Nästa ögonblick faller Martin ihop och drabbas av en stroke. När han vaknar upp har han drabbats av minnesförlust och minns ingenting alls om sig själv. När sjukhuset kontaktar Malin som närmast anhörig ser hon därför sin chans - att "forma" Martin till den pappa hon önskar att han hade varit och fylla honom med falska minnen om både vem han själv är och hur deras relation varit. Men det är inte oproblematiskt...
Ulf Malmros är utan tvekan en talangfull regissör och manusförfattare, men har hittills hållit en minst sagt ojämn kvalitet. Mammas pojkar var en helt okej film, men definitivt inte något av Malmros vassaste kort. Min så kallade pappa är ett steg i rätt riktning gentemot Malmros förra film, men är inte heller den någon höjdare - båda dessa filmer är även minst sagt olika i stil och premiss. Den här filmen har en intressant och kul premiss, som även upplevs förhållandevis originell. Det har blivit fascinerande och charmigt, men på gott och ont är det här inte längre någon regelrätt komedi - visst finns en del lågmäld humor, men jag skrattade bara vid enstaka tillfällen och därutöver går det inte längre än till en del småfniss. Till största delen är det istället ett mer seriöst drama, och Malmros tar upp en del viktiga frågor kring bland annat föräldraskap, sjukvård och identitetskriser.
Det är kul att Ulf utvecklat sig istället för att göra ytterligare en värmländsk komedi, men ett seriöst drama kräver å andra sidan betydligt mer av manuset än en komedi. Det är delvis där som Min så kallade pappa fallerar, vilket gör att filmen blivit lite väl ojämn. Det är underhållande och hyfsat tänkvärt, med intressanta rollfigurer, en del rolig dialog och ett flertal lyckade poänger. Malin är en intressant och mångbottnad rollfigur, som är lätt att känna för. Till viss del är även hennes pappa Martin intressant och genomarbetad. Detsamma kan dock inte sägas om Malins pojkvän Frank, som är en så schablonartad skitstövel att han börjar kännas som en karikatyr; något som kan fungera bra i en komedi men inte alls lika bra i ett drama. För om det inte görs för humoristisk effekt, vad är då poängen med överdrivna och tillspetsade rollfigurer...?
Upplägget känns också lite tillrättalagt, och det förekommer en del trovärdighetsproblem. Som exempelvis en expertläkare vars utlåtanden låter ungefär lika professionella som en halvseriös Wikipedia-sida om medicin... Allt detta bidrar till att filmen aldrig riktigt griper tag, och den blir aldrig i närheten av så berörande som den borde ha blivit. Det är förvisso engagerande nästan hela tiden, men det blir bara periodvis berörande och aldrig riktigt gripande ens med de allvarligaste ämnen. Det är också tämligen förutsägbart och ibland även onödigt förenklat. Franks minnesförlust verkar ibland också ha en förkärlek att komma och gå utifrån vad som passar situationen bäst, och det förekommer några märkliga beteendeförändringar. Ibland upplevs filmen också onödigt utdragen och med några överflödiga sidohistorier och rollfigurer, och över två timmar är helt enkelt lite för mycket för sitt eget bästa.
Fotot är snyggt och bildspråket effektivt men tämligen traditionellt. Musiken är riktigt bra men tyvärr också väldigt upprepande. Det är mycket intressant och imponerande att Klara och Johanna Söderberg - mer kända som First Aid Kit - skrivit och spelat in en ny låt till filmen. "Frozen Lake" är en mycket fin låt och jag är personligen väldigt förtjust i First Aid Kid; men det är bokstavligt talat den enda låten som förekommer i hela filmen och som istället upprepas i det oändliga. Inte mindre än sex gånger spelas samma låt i filmen, och det blir ärligt talat lite för mycket av det goda. Nog borde man väl ändå ha kunnat blanda ut det med någon annan låt...? Skådespelarinsatserna är bra och över förväntan. Bäst är Vera Vitali som är riktigt bra i en lagom nedtonad roll som Malin. Hon spelar övertygande och trovärdigt in i minsta detalj. Michael Nyqvist är bra som pappa Martin, men han känns inte alltid helt trovärdig och man kan lugnt påstå att han övertygar mer i början än efter stroken. Sverrir Gudnason gör vad som går av den hopplöst stereotypa och otacksamma rollen som pojkvännen Frank, men det är tyvärr inte särskilt mycket. Johannes Brost gör en stabil insats utan att sticka ut.
Dialogen varierar från bra till ganska konstlad och lämnar mig därför ganska kluven. Däremot är filmen ovanligt bra när det gäller ljudmixning och tydlighet. Det är knappast en hemlighet att alltför många svenska filmer har problem med ljudet, där det brukar vara svårt eller rentav omöjligt att uppfatta vad alla säger - antingen pratar skådespelarna otydligt och närmast mumlar fram sina repliker, eller också är mixningen för dålig så att dialogen drunknar i bakgrundsljudet. Men faktiskt inte hos Min så kallade pappa, som är ett undantag till regeln. Bättre ljud har jag inte hört i svenska filmer på åratal, och det är inga problem att uppfatta nästan allt som sägs i filmen. För det förtjänar filmteamet en stor eloge. Det borde måhända vara en självklarhet, men tyvärr är det inte det i Sverige, och någonting är allvarligt galet när det i 9 fall av 10 är lättare att förstå vad som sägs under amerikanska filmer utan text än svenska filmer utan text.
Min så kallade pappa är en bra och underhållande film, som har en intressant och kul premiss. Det är kul att Ulf Malmros vågar förnya sig och prova på nya genrer, men resultatet är inte helt lyckat. Jag kan inte helt sätta fingret på vad det beror på, men filmen upplevs tyvärr sällan riktigt så berörande som den borde ha varit med samma premiss. Men det är i alla fall ett tappert försök att göra ett mer seriöst drama, och för det förtjänar Malmros en eloge. Trots många brister är det till sist också fördelarna som väger över, och därför kan det absolut vara värt att ge den här filmen en chans. Kanske tycker ni bättre om den än jag, men för mig landar i alla fall betyget på en stabil sjua - inte så bra som det hade kunnat bli utifrån den här intressanta idén, men det är i alla fall engagerande och underhållande.
Blu-Ray-utgåvan erbjuder bredbild i formatet 2,40:1 och ljud i både DTS-HD 5.1 och Dolby Digital 5.1. Bild- och ljudkvaliteten är utmärkt. Filmen har svensk text för hörselskadade samt vanlig engelsk text, men fler språk än så återfinns inte på skivan. Textningen är lagom stor och förhållandevis lättläst, men genom en ganska tunn kantlinje blir det ibland lite svårt att läsa texten vid de partier som har ljusare bakgrunder. Den svenska texten är enkel, och innehåller dialogen och en del viktigare ljudkommentarer; men ingenting om vem som säger vad, inte ens när personerna inte syns i bild. När man matar in Blu-Ray-skivan möts man av en distributörsjingel och varningstexter. Därefter spelas några trailers för andra filmer (som går att hoppa förbi) innan man kommer till huvudmenyn. Menyerna är svenskspråkiga och stillastående. Tyvärr finns inget extramaterial alls, vilket känns lite svagt för en så pass omtalad svensk film som denna. Det märkliga i sammanhanget är att filmens eftertexter anger vilka som producerat "bakomfilmen", men trots det finns det alltså ingen sådan att tillgå.
Daniel Hofverberg
Recensionen skriven: 18 september 2014
Senast uppdaterad: 8 april 2015
Recensionen har lästs 4132 gånger av 2400 personer, sedan den 18 september 2014
| Betyg: |
| Film/serie |
  |
7 |
| BD-produktion |
|
4 |
| Snittbetyg: |
 |
5,5 |
Hittills har inga läsare röstat på denna film/serie. Men du kan bli den första genom
att ange dina betyg här nedan.
Använd detta formulär för att skriva kommentarer till recensionen eller filmen. Kommentarerna publiceras här nedan omedelbart. Denna funktion är avsedd för kortare kommentarer, och får maximalt innehålla 1000 tecken. Mer invecklade frågeställningar samt diskussioner/debatter är inte lämpade för kommentarssystemet - sådant bör istället tas på Dubbningshemsidans forum. Undvik personangrepp, svordomar och annat olämpligt innehåll. Vid kritik mot skådespelare eller andra specifika personer, var vänlig motivera dina åsikter noggrant med konstruktiv kritik för att undvika att det kan tolkas som personangrepp. Webbmastern kommer att radera kommentarer som anses olämpliga, irrelevanta eller lagstridiga. Om du har kommentarer till recensenten som du inte vill att andra ska kunna läsa, kan du istället skicka dessa via e-post.
© 2021 Dubbningshemsidan/Daniel Hofverberg
g(16153296)a(1587777))
g(1054872)a(1587777))