Dubbningshemsidan
Recensioner
Scary Stories to Tell in the Dark
(Scary Stories to Tell in the Dark)
Glöm inte bort att använda funktionerna för att lämna kommentarer kring recensionen eller filmen samt sätta egna betyg.
Tack till Biostaden Aveny i Skellefteå för biobiljetten
Året är 1968, och i det lilla samhället Mill Valley i Pennsylvania bor tonåringen Stella som helst av allt vill bli författare. Hon är mobbad och utanför, och hennes enda vänner är Chuck och Auggie. När de på Halloween bestämmer sig för att hämnas på mobbaren Tommy spårar allt ur, men mexikanska Ramón kommer till undsättning och gör att alla tre klarar sig. Som tack tar de tre vännerna med Ramón till ett ökänt övergivet hus i utkanten av staden, som en gång i tiden tillhörde familjen Bellows men som länge stått tomt. Enligt legenden förgiftade dottern Sarah barn i trakten, och hennes familj höll henne inlåst i ett dolt rum hela livet, tills hon hängde sig själv 1898 - där berättade hon sagor för barn, och de som lyssnat på hennes sagor sågs aldrig till mer. I huset hittar Stella det dolda rummet där Sarah tvingats tillbringa all sin tid, och hittar där också en bok med skräckberättelser som tillhörde Sarah. Men det är ingen vanlig bok, och snart upptäcker de att en av skräcksagorna i boken handlar om just mobbaren Tommy; som strax därpå försvinner spårlöst. De inser snart att de alla svävar i stor fara, för när boken magiskt börjar skriva om någon kommer vederbörande inte leva länge till...
Även fast hans filmer hållit en lite ojämn nivå kan ingen förneka att Guillermo del Toro är en skicklig filmmakare, och även fast han den här gången "bara" producerat och varit med och skrivit manus, så känner man ändå igen hans stil. Istället är det här norska André Øvredal som regisserat, som blivit mest känd för den udda men i mina ögon något överskattade (men likväl ganska bra) Trolljägaren. De två fungerar bra ihop, och Scary Stories to Tell in the Dark är en riktigt bra och välgjord film. Historien är udda men intressant, och den upplevs välskriven och genomarbetad.
Trots att filmen bygger på en novellsamling från tidigt 1980-tal av den sedan länge bortgångne Alvin Schwartz har det här inte blivit en episodfilm, utan istället en sammanhängande berättelse där noveller från boken förekommer kortfattat som berättelser som dyker upp ur Sarahs bok; medan själva ramberättelsen och rollfigurerna är nya. Då episodfilmer sällan fungerar alltför bra, och framförallt inte i skräckgenren, så är det förmodligen ett klokt beslut - med korta separata historier hade det förmodligen blivit både tunt och kanske rentav lite tråkigt. Har man läst boken (vilket jag inte har) är det kanske lite synd att inte få känna igen sig mer från novellerna, men själv tycker jag det här upplägget fungerar bättre än väntat. Ramberättelsen är mycket intressant, och genom det sammanhängande narrativet får vi lära känna rollfigurerna väl utan att det känns som skilda berättelser.
Rollfigurerna är intressanta och nyanserade, och även fast det är bäst ställt med Stella så känner man för flera av karaktärerna och känner igen sig i (åtminstone en del av) deras livsöden. Det har blivit en mycket fängslande film, där man aldrig vågar släppa blicken från bioduken och det förblir fascinerande och engagerande från början till slut. Här finns en utmärkt obehagsstämning och atmosfär, och i stil och känsla finns här en hel del likheter med Stephen Kings verk.
Det har också blivit en ganska otäck och obehaglig film. Visst finns det betydligt läskigare filmer här i världen, men icke desto mindre är det ofta obehagligt, ibland riktigt otäckt och hela tiden spännande. Ibland hoppar man till, ibland blir det riktigt äckligt och grafiskt medan det annars ofta fokuserar mer på psykologisk skräckstämning. En fin balans, och gör att filmen passar en bred målgrupp. Vare sig man älskar skräckfilmer eller knappt har sett en enda skräckfilm, så lär man alltid hitta något man uppskattar i den här variationsrika men hela tiden intressanta filmen. Åldersgruppen blir också ovanligt bred, då det är obehagligt men trots allt handlar om barn. Främst fungerar filmen för ungdomar och vuxna, men även många barn kommer förmodligen också få utbyte av den fantasifulla och välgjorda filmen - trots allt blir det sällan för hemskt så att barn utesluts.
Det är småroligt, charmigt och intensivt, och vid ett par tillfällen blir det faktiskt riktigt berörande. Men framförallt rör det sig om en rysarthriller, som varierar från milt obehagligt till riktigt otäckt. Det är en trevlig omväxling med en rysare som är nästan helt befriad från våld och blod, och det här är så långt ifrån traditionella "slashers" som man överhuvudtaget kan komma. Här finns inte en lugn stund, och det finns en tacksam intensitet där det händer något hela tiden men utan att det någonsin blir rörigt eller osammanhängande. Dessutom är det ganska oförutsägbart, med en del oväntade vändningar och överraskningar.
Men de olika beståndsdelarna i Scary Stories to Tell in the Dark håller en lite ojämn nivå, och medan det inledningsvis rör sig mest om psykologisk obehagsstämning blir det successivt mer och mer grafiskt. Mot slutet börjar det nästan tangera effektsökeri, och det blir lite för mycket av det goda då man verkar satsa på så mycket äckligt och makabert som det överhuvudtaget är möjligt. Jag hade hellre velat se ett ökat fokus på psykologisk stämning, istället för att brassa på med specialeffekter som om det inte fanns en morgondag.
Fastän det mesta håller ihop lyckas jag heller inte riktigt att få allting att hänga ihop logiskt, men om det faktiskt finns logiska luckor eller om det bara är jag som missat något väsentligt är jag inte säker på. Det blir i alla fall aldrig så ologiskt som man skulle kunna tro, och det mesta hänger trots allt ihop logiskt och mycket upplevs förhållandevis realistiskt trots den tillspetsade grundstoryn. Jag hade gärna velat lära känna Auggie och Chuck ännu bättre, som är intressanta rollfigurer men som inte riktigt får det djup eller de nyanser som jag hade önskat. Detsamma gäller Ruth, som hade haft potential att bli en av de mest minnesvärda rollfigurerna, men vars story mer eller mindre rinner ut i sandeln...
Fotot är snyggt, och filmen har ett effektivt bildspråk som blandar stilla kameror med handkameror på ett ovanligt bra sätt. Specialeffekterna håller en hög klass, men det fungerar bättre när man använt sig av gammaldags praktiska effekter istället för när man tar till modern datoranimation som inte riktigt passar in i den här 1960-talsmiljön.
Skådespelarinsatserna är mycket bra, och förvånansvärt nog har man här fokuserat på okända skådespelare som man inte redan sett i en massa andra filmer. Faktum är att det bara var en enda av skådespelarna som jag överhuvudtaget känner igen (Dean Norris som Roy Nicholls, som de flesta nog känner igen från TV-serien Under the Dome), medan de flesta bara medverkat i enstaka tidigare produktioner. Det är ett smart drag, och det gör underverk för filmillusionen att man kan leva sig in i handlingen istället för att fundera över vilka skådespelare det är man ser. Zoe Margaret Colletti är utmärkt som Stella, och gör en stark och trovärdig rollprestation som upplevs 100% naturlig. Det var länge sedan jag stött på en så talangfull ung skådis, och Zoe har alla chanser att komma långt inom filmbranschen. Michael Garza är bra som Ramón och gör en stabil och trovärdig prestation, men når ändå inte riktigt upp i samma fantastiska nivå som Zoe. Austin Zajur är ganska bra som Chuck, men känns något svagare än resten av ensemblen och känns vid några tillfällen något opersonlig.
Scary Stories to Tell in the Dark är en riktigt bra och välgjord film, som är engagerande, spännande och framförallt obehaglig och otäck. Den är något ojämn, men håller överlag en riktigt hög klass - det är lätt att känna för rollfigurerna, och trots den tillspetsade övernaturliga stilen tror man på vad som händer och det upplevs förhållandevis realistiskt. Det är en svår konst, men som André Øvredal och Guillermo del Toro behärskar till fullo. Ibland blir det lite för mycket av det goda, och när man satsar på datoranimerade monster fungerar det sämre än när man håller sig till lite mer subtila hemskheter. Men här finns en utmärkt atmosfär, en fantastisk stämning och en stil och känsla som påminner om Stephen King på ett sällsynt lyckat sätt. Det är förvisso inget mästerverk och når inte upp till del Toros bästa filmer, men det är både obehagligt och minnesvärt, och en film man inte kommer glömma på länge. Mycket mer än så kan man knappast fordra av rysargenren, och jag ger därför filmen en stark sjua.
Daniel Hofverberg
Recensionen skriven: 29 augusti 2019
Senast uppdaterad: 29 augusti 2019
Recensionen har lästs 1621 gånger av 897 personer, sedan den 29 augusti 2019
| Betyg: |
| Film/serie |
  |
7 |
| DVD-produktion |
|
-- |
|
| Snittbetyg: |
|
7 |
Hittills har inga läsare röstat på denna film/serie. Men du kan bli den första genom
att ange dina betyg här nedan.
Använd detta formulär för att skriva kommentarer till recensionen eller filmen. Kommentarerna publiceras här nedan omedelbart. Denna funktion är avsedd för kortare kommentarer, och får maximalt innehålla 1000 tecken. Mer invecklade frågeställningar samt diskussioner/debatter är inte lämpade för kommentarssystemet - sådant bör istället tas på Dubbningshemsidans forum. Undvik personangrepp, svordomar och annat olämpligt innehåll. Vid kritik mot skådespelare eller andra specifika personer, var vänlig motivera dina åsikter noggrant med konstruktiv kritik för att undvika att det kan tolkas som personangrepp. Webbmastern kommer att radera kommentarer som anses olämpliga, irrelevanta eller lagstridiga. Om du har kommentarer till recensenten som du inte vill att andra ska kunna läsa, kan du istället skicka dessa via e-post.
© 2021 Dubbningshemsidan/Daniel Hofverberg
g(16153296)a(1587777))
g(24588048)a(1587777))