Dubbningshemsidan
Recensioner
Take Me Home Tonight
(Take Me Home Tonight)
Glöm inte bort att använda funktionerna för att lämna kommentarer kring recensionen eller filmen samt sätta egna betyg.
Tack till Universal Pictures Nordic för recensionsexemplaret
Handlingen utspelas 1988, där Matt lever ett stillsamt liv i Los Angeles med sina föräldrar och sin tvillingsyster Wendy. Matt har gått på MIT (ett fint teknikuniversitet i Boston), men har insett att han faktiskt inte vill jobba med sådant utan har istället skaffat ett mindre glamouröst jobb i en videobutik. Han vet egentligen inte vad han vill göra med sitt liv; till hans pappas stora förtret som råkar vara polis. Wendy å andra sidan vill bli författare och väntar på att komma in på universitetet i Cambridge, men hennes kontrollerande pojkvän Kyle har inte lika ambitiösa framtidsplaner. Matts bästa vän heter Barry, och är en nolla som just fått sparken från sitt jobb som bilsäljare. Under hela skoltiden var Matt hemligt förälskad i skolans snygga tjej Tori, men han vågade aldrig göra något med det och har innerst inne alltid insett att hon är ouppnåelig för honom. Än idag har han inte lyckats att glömma Tori, och en dag råkar hon komma tillbaka till staden och går in just i den videobutik där han jobbar. Då Tori är en högt uppsatt banktjänsteman drar han till med en liten vit lögn och säger att han jobbar som bankrådgivare på prestigefyllda Goldman Sachs. Tack vare den lögnen ber Tori honom att följa med henne till den fest som Wendys pojkvän ska hålla i, och han går dit tillsammans med Barry och Wendy. Det blir en kväll ingen av dem lär glömma, men hur länge är det möjligt att undanhålla var han egentligen jobbar...?
Det här är inte världens mest originella film, och förutom 1980-talsnostalgin är det en klassisk dramakomedi av gammalt beprövat slag. Filmen följer genrens traditionella mallar och några stora överraskningar väntar inte. Det finns en hel del klichéer, men Take Me Home Tonight utnyttjar dessa på ett fint sätt så att det både blir en hyllning till klassiska 1980-talsfilmer samtidigt som den också står på egna ben. I stil och känsla har filmen vissa likheter med den suveräna I Love You, Beth Cooper, och i sina bästa stunder påminner den också en hel del om John Hughes klassiska 1980-talskomedier. Därför har det blivit en riktigt underhållande och charmig film, som är både rolig och engagerande.
Det är ingen stor skrattfest och några stora gapskratt väntar inte. Istället rör det sig om en lite mer subtil komedi, där man får skratta ibland men det annars ofta inte går längre än till leenden och småfniss. Men det gör inte så mycket, och så länge man inte förväntar sig en storslagen komedi så lär man inte bli besviken. För det den här filmen saknar i humor tar den igen i charm och djup, och det är en ovanligt tänkvärd och djup komedi. Visst, det är absolut ingen djupsint och filosofisk film, men det tror jag heller inte att någon har väntat sig. Men för att vara en lättsam dramakomedi finns det ett ovanligt stort djup, och filmen har en intressant story som är lätt att känna igen sig i.
Både Matt och Tori har blivit mångbottnade och intressanta rollfigurer, som känns äkta och som det är lätt att känna för. Jag uppskattar också Matts tvillingsyster Wendy, som är intressant men som tyvärr inte riktigt har fått det utrymme jag tycker att hon förtjänar. Jag hade velat se mer av henne, och likaså av hennes relation till Kyle som väcker fler frågor än det besvarar - Kyle har helt enkelt blivit så ytlig och endimensionell att jag har svårt att se vad Wendy egentligen sett hos honom till att börja med. Men det största problemet med Take Me Home Tonight är egentligen Matts bästa vän Barry, som har blivit alldeles för endimensionell och stereotyp. Han blir visserligen bättre under filmens andra halva, men länge känns han mer jobbig och irriterande än rolig. Det är helt enkelt omöjligt att känna någonting annat än irritation för honom under en lite för lång del av filmen, och hans sidohistorier tar för mycket utrymme från den mer intressanta och väsentliga grundstoryn med Matt och Tori. Därför hade filmen vunnit på att skriva ut Barry helt och hållet, eller åtminstone kraftigt minska ner hans roll. Då hade man istället kunnat ägna mer tid åt att fördjupa Matt och Tori och likaså fördjupa Wendy och ge henne mer spelrum och ett större djup. Det är egentligen just det som förhindrar filmen från att bli den moderna klassiker den annars mycket väl hade kunnat bli, för det är i övrigt en väldigt charmig och engagerande film där tiden går fort och man har roligt hela tiden.
Jag uppskattar att storyn inte blivit lika endimensionell som många andra filmer, och här finns inga direkt "goda" eller "onda" rollfigurer. Istället känns de allra flesta förvånansvärt nyanserade och trovärdiga, och även om storyn är en smula tillspetsad så känns den överlag ändå realistisk. Jag tycker också om den mycket fina 1980-talsnostalgin, som känns väldigt äkta och som för min generation är betydligt lättare att förlika sig med än den 1960- och 1970-talsnostalgi som annars är betydligt vanligare förekommande i filmer nuförtiden. Filmen målar upp en mycket realistisk tidskänsla för 1980-talet, och faktum är att det till stora delar rentav känns och ser ut som en 1980-talsfilm.
Fotot är snyggt, och med hjälp av övertygande bildspråk och scenografi lyckas filmen att fånga den nostalgiska 1980-talstidskänslan in i minsta detalj. Det finns också en hel del passande musik från tidsperioden, vilket ytterligare förhöjer helhetsintrycket. Skådespelarinsatserna är överlag riktigt bra, och Topher Grace är mycket bra i huvudrollen som Matt. Teresa Palmer är också mycket bra som Tori, och Anna Faris är som vanligt utmärkt som Wendy. Dan Fogel tillhör inte direkt någon av mina favoritskådisar, men gör en helt okej insats som Barry även om han främst till en början ibland går över gränsen till överspel. Chris Pratt gör vad som går av den ganska otacksamma rollen som Wendys pojkvän Kyle, och dessutom är det trevligt att återse Michelle Trachtenberg (kanske mest känd från Buffy the Vampire Slayer) i en liten men intressant biroll som Ashley. Jag hade velat se betydligt mer av henne, men hon spelar som vanligt utmärkt. Även i övrigt är det bra skådisar, och de allra flesta gör bra ifrån sig.
Take Me Home Tonight är ingen jätteoriginell film, och lär inte vinna någon Oscar. Förväntar man sig en tokrolig och helfestlig komedi med stora skratt lär man också bli besviken, för en del av humorn fungerar inte och det finns heller inte så jättemycket av den varan till att börja med. Visst är det ganska roligt, men man skrattar sällan högt. Men trots en del brister och en onödig och ganska irriterande rollfigur (Barry) så är det en underhållande, charmig och trevlig film med en fantastisk 1980-talsnostalgi. Det är en mycket välgjord film, som fängslar och berör från början till slut och som är ovanligt nyanserad och djup för sin genre. Filmen hade vunnit på ett mer finslipat manus, men det är ändå en riktigt bra film som är väl värd att se för de allra flesta. Om man fortfarande tycker om John Hughes klassiska 1980-talsfilmer som Breakfast Club och Födelsedagen, så lär man också garanterat uppskatta denna. Jag är övertygad om att den håller att ses om också, och det skulle inte förvåna mig om mitt betyg höjs efter en omtitt, men i dagsläget nöjer jag mig med en mycket stark sjua i betyg. Om bara Barry hade kunnat tonas ner eller rentav tas bort helt, så hade åttan varit en självklarhet.
Daniel Hofverberg
Recensionen skriven: 21 februari 2012
Senast uppdaterad: 22 februari 2012
Recensionen har lästs 3482 gånger av 1875 personer, sedan den 21 februari 2012
| Betyg: |
| Film/serie |
  |
7 |
| DVD-produktion |
|
4 |
| Snittbetyg: |
 |
5,5 |
Hittills har inga läsare röstat på denna film/serie. Men du kan bli den första genom
att ange dina betyg här nedan.
Använd detta formulär för att skriva kommentarer till recensionen eller filmen. Kommentarerna publiceras här nedan omedelbart. Denna funktion är avsedd för kortare kommentarer, och får maximalt innehålla 1000 tecken. Mer invecklade frågeställningar samt diskussioner/debatter är inte lämpade för kommentarssystemet - sådant bör istället tas på Dubbningshemsidans forum. Undvik personangrepp, svordomar och annat olämpligt innehåll. Vid kritik mot skådespelare eller andra specifika personer, var vänlig motivera dina åsikter noggrant med konstruktiv kritik för att undvika att det kan tolkas som personangrepp. Webbmastern kommer att radera kommentarer som anses olämpliga, irrelevanta eller lagstridiga. Om du har kommentarer till recensenten som du inte vill att andra ska kunna läsa, kan du istället skicka dessa via e-post.
© 2021 Dubbningshemsidan/Daniel Hofverberg
g(16153296)a(1587777))
g(17533126)a(1587777))