Dubbningshemsidan
Recensioner
Taking Woodstock
(Taking Woodstock)
Glöm inte bort att använda funktionerna för att lämna kommentarer kring recensionen eller filmen samt sätta egna betyg.
Tack till SF Video för recensionsexemplaret
Världens största musikfestival genom tiderna var med största sannolikhet den legendariska Woodstock-festivalen (eller Woodstock Music & Art Fair som den egentligen hette), som hölls under tre dagar i augusti 1969 på ägorna till en bondgård i samhället White Lake i utkanten av småstaden Bethel i New York. Under de tre dagarna spelade totalt 32 olika band och artister inför en gratispublik på uppskattningsvis runt 500 000 besökare. En av de personer som spelade en viktig roll i att Woodstockfestivalen kunde arrangeras var Elliot Tiber (född Elliot Teichberg), som var ordförande i handelskammaren i White Lake. Efter att han flyttade från Bethel har han bl.a. arbetat som filmscenograf och manusförfattare. 2007 skrev han en självbiografisk bok med sina memoarer om Woodstock-festivalen, och den boken har nu blivit till film. Taking Woodstock hade premiär i augusti 2009 lagom till 40-årsjubiléet av Woodstock, och regisserades av den Oscarsbelönade taiwanesiska regissören och manusförfattaren Ang Lee som blivit känd för bl.a. Brokeback Mountain, Crouching Tiger, Hidden Dragon och Lust, Caution. Bakom manuset står James Schamus, som jobbat med Ang Lee flera gånger förut och bl.a. skrev Brokeback Mountain. I centrum för filmen står just Elliot Tiber, som efter att ha bott i New York en tid, tvingats återvända till sin hemort i White Lake 1969 för att hjälpa sina föräldrar med deras konkurshotade motell. Banken hotar med indragna lån, och motellet har långt ifrån tillräckligt stor beläggning för att verkligen gå runt. Av en tillfällighet får Elliot höra talas om en stor musikfestival som skulle ha hållits i grannstaden Wallkill i New York, men som blivit inställd då lokalbefolkningen inte accepterat konserten och det därför inte gick att ordna nödvändiga tillstånd. I ett desperat försök att rädda familjemotellet från konkurs, kontaktar Elliot producenterna för festivalen och erbjuder de att istället hålla till vid familjens motell i White Lake. Föga anade han att det erbjudandet skulle få absurda proportioner, efter att hundratusentals besökare köpt biljetter till festivalen...
Att uppmärksamma den legendariska Woodstock-festivalen på film är förstås alltid välkommet, och det är också intressant att skildra Elliot Taber, som trots att han aldrig blivit alltför känd spelade en viktig roll i uppkomsten av festivalen. Därför är det lite förvånansvärt att så inte skett tidigare, men bättre sent än aldrig. Som film betraktat är Taking Woodstock bra och intressant, men samtidigt hade jag faktiskt väntat mig ännu mer. Det är absolut en intressant historia, och Elliot är en intressant person som det är trevligt att få stifta bekantskap med. Filmen lyckas också på ett ypperligt sätt att förmedla helt rätt tidsanda och känsla, och det är en varm och charmig film. Det är en riktigt rolig film, och en del scener och repliker är mycket humoristiska då det är omöjligt att inte skratta högt. Men tyngdpunkten är trots allt ett ganska seriöst men ändå lättsamt drama. Det är en berörande och engagerande historia, och filmen lyckas att gripa tag i tittarna och fängsla nästan hela tiden. Bäst är det under filmens första halva, för den första timmen är mycket lyckad och bitvis rentav genial med en del fantastiska och minnesvärda scener. Men tyvärr sjunker tempot avsevärt under den andra timmen, och det blir mindre intressant. Märkligt nog är det ungefär i samband med att själva festivalen faktiskt inleds som kvaliteten sjunker, och då blir det bitvis en ganska seg och utdragen historia.
Då har också knarkrus och LSD-trippar fått lite väl mycket utrymme, och vi får se långa utdragna "flummiga" sekvenser och hallucinationsinslag. Visst förstår jag tanken, och jag betvivlar inte att det mycket väl kan skildra hur det faktiskt känns att ta LSD (något jag dock inte kan uttala mig om, som aldrig provat). Men det blir helt enkelt för mycket av det goda, och dessa utdragna sekvenser känns bitvis lite oengagerande. Vid ett par tillfällen känns det också nästan som en reklamfilm för LSD och hasch sponsrad av narkotikaindustrin, och jag tror inte att det var avsikten. Man kan också tycka att filmen bitvis blivit lite för sockersöt och förenklad, och framförallt är det underligt att Elliots sexuella läggning - han var homosexuell, vilket kom att spegla mycket av hans liv - fått se lite utrymme. Här är det bara i en enda snabb scen som vi ens får se antydningar till Elliots läggning, vilket känns lite märkligt från en regissör som tidigare skildrat homosexualitet så ingående (i bl.a. Brokeback Mountain). Den enda riktigt mångbottnade och nyanserade personen är också just Elliot, och i övrigt är de allra flesta mer eller mindre endimensionella. Det är visserligen förståeligt och klokt att fokusera på en person i första hand, men själv hade jag önskat att åtminstone några andra kunnat få ett större djup - faktum är att de allra flesta lämnar ett så intetsägande intryck att man inte ens kommer ihåg vad de heter när filmen är slut.
Det är också ett mycket märkligt begrepp att göra en film om Woodstock-festivalen, utan att behandla ämnet musik annat än undantagsvis. Vi får aldrig se en enda artist spela på festivalen, och det sträcker sig aldrig längre än till musik i bakgrunden. Visserligen talas det en del om ett flertal kända artister i dialogen, men vi får aldrig se eller ens höra något av dessa annat än på distans. Vi befinner oss hela tiden på utkanten av festivalen, och aldrig i närheten av scenen under själva spelningarna. Det känns lite konstigt, och gör att filmen under dess andra halva inte riktigt kommer tillräckligt in på livet utan ger en lite ytlig och distanserad känsla. Därför får vi heller inte riktigt den känsla över att det faktiskt är Woodstock, som jag hade önskat. Visst förstår jag att det hade varit praktiskt och tekniskt svårt att låta artisterna synas, och det finns oftast inga perfekta medel att kunna åstadkomma det vid filmer av detta slag. Men det hade trots allt behövts att göra ett försök, så att musiken kunnat spela en större roll än vad det nu blivit. Därmed inte sagt att det är något fel att fokusera på just en ung kille och få följa hans liv och frigörelse från sina föräldrar - det är beundransvärt och intressant, men det blir lite för mycket med nästan två timmar om främst Elliot.
Taking Woodstock erbjuder ett snyggt foto, och ett effektivt bildspråk med mycket färggranna och vackra bilder och ett imponerande sinna för detaljer. Ang Lee tar också till en del effektiva stilgrepp, och ibland delas exempelvis rutan upp i flera bilder för att få se större ytor; vilket fungerar riktigt väl i det här fallet. Skådespelarinsatserna är överlag mycket bra, och alla spelar som regel övertygande och trovärdigt. Det är imponerande att se att komikern Demetri Martin faktiskt är riktigt bra i sin debut som skådespelare, och han spelar mycket trovärdigt hela tiden. Det enda problemet med rollbesättningen är att Imelda Staunton balanserar på gränsen till överspel som Elliots mamma, och vid några scener passerar hon också gränsen. Vid en del humoristiska scener fungerar överspelet, då det blir roligare. Men att hon spelar över även när det faktiskt inte passar och inte överlag är roliga scener känns inte riktigt lika kul. Taking Woodstock är absolut en annorlunda och originell film, som lyckas att förmedla en imponerande fin stämning och känsla. Den är både berörande och rolig, och liknar egentligen inget man tidigare sett. Men med en alltför seg andra halva och den märkliga avsaknaden av allt vad musik heter, så blir filmen tyvärr inte lika märkvärdig eller minnesvärd som man hade kunnat önska. Fortfarande är det en fullt sevärd och underhållande film, men efter att den första halvan utan tvekan hade förtjänat en åtta i betyg så kan filmen som helhet inte få mer än en sjua. Det är tråkigt att en så talangfull regissör och manusförfattare inte lyckats få filmen att bli mer minnesvärd, och bibehålla samma imponerande stil som under den första timmen, då det bitvis är snudd på mästerverk.
DVD-utgåvan erbjuder anamorfisk bredbild med proportionerna 1,85:1, medan ljudet är i Dolby Digital 5.1. Bild- och ljudkvaliteten är bra. Det finns textning på de fyra skandinaviska språken, men tyvärr finns ingen engelsk text och heller ingen text för hörselskadade. Textningen är lagom stor och lättläst. När man matar in DVD-skivan möts man av distributörsjingel, som följs av språkvalsmeny och varningstexter på valt språk. Därefter kommer man direkt till huvudmenyn, som är engelskspråkig och stilren.
Som extramaterial hittar vi ett kommentatorspår till filmen med regissören Ang Lee och manusförfattaren James Schamus. Det är bitvis intressant med en del matnyttig information, men ibland blir det lite väl flummigt och oseriöst och överlag har de båda herrarna inte tillräckligt mycket att berätta för att hålla intresset vid liv hela tiden. Därefter hittar vi tre bortklippta scener, som är trevliga och roliga att se på men som inte tillför särskilt mycket till handlingen. Tyvärr får vi inte veta något om var i filmen scenerna hör hemma eller varför de klippts bort, vilket förtar en del av poängen med sådant. Vidare återfinns en bakom kulisserna-dokumentär på 20 minuter, som huvudsakligen består av intervjuer med olika inblandade. Det är intressant och trevligt, men ibland blir det lite för utdraget och vi får veta en del som inte ger mycket för oss att få veta. Slutligen hittar vi två minidokumentärer; en om ridningsscenerna i filmen och en om den teatergrupp som spelar en viss relevans för handlingen. Båda dessa är trevliga att se på, men de går inte in särskilt långt på djupet och tillför därför heller inte alltför mycket. Tyvärr fortsätter SF med sin traditionella språkdiskriminering, vilket innebär att extramaterialet bara har dansk och finsk text men inte varken svensk eller norsk dito. Det är lite irriterande, även om dansk text är bättre än ingen text alls. Kommentatorspåret har dock ingen textning alls, vilket kan ställa till med vissa problem i att höra vad som sägs.
Daniel Hofverberg
Recensionen skriven: 15 januari 2010
Senast uppdaterad: 15 januari 2010
Recensionen har lästs 3709 gånger av 1990 personer, sedan den 15 januari 2010
| Betyg: |
| Film/serie |
  |
7 |
| DVD-produktion |
|
6 |
| Snittbetyg: |
 |
6,5 |
Hittills har inga läsare röstat på denna film/serie. Men du kan bli den första genom
att ange dina betyg här nedan.
Använd detta formulär för att skriva kommentarer till recensionen eller filmen. Kommentarerna publiceras här nedan omedelbart. Denna funktion är avsedd för kortare kommentarer, och får maximalt innehålla 1000 tecken. Mer invecklade frågeställningar samt diskussioner/debatter är inte lämpade för kommentarssystemet - sådant bör istället tas på Dubbningshemsidans forum. Undvik personangrepp, svordomar och annat olämpligt innehåll. Vid kritik mot skådespelare eller andra specifika personer, var vänlig motivera dina åsikter noggrant med konstruktiv kritik för att undvika att det kan tolkas som personangrepp. Webbmastern kommer att radera kommentarer som anses olämpliga, irrelevanta eller lagstridiga. Om du har kommentarer till recensenten som du inte vill att andra ska kunna läsa, kan du istället skicka dessa via e-post.
© 2021 Dubbningshemsidan/Daniel Hofverberg
g(16153296)a(1587777))
g(59966)a(1587777))