Dubbningshemsidan
Recensioner
The Boat That Rocked
(The Boat That Rocked)
Glöm inte bort att använda funktionerna för att lämna kommentarer kring recensionen eller filmen samt sätta egna betyg.
© Working Title Films & Universal Pictures
Bildkälla: United International Pictures
Under 1960-talet blev rockmusik populärt på allvar i Storbritannien, men trots det spelade statliga BBC - den enda officiellt tillgängliga radiokanalen i England på den tiden - knappt någon rockmusik överhuvudtaget. För att komma runt det dök det under mitten av 1960-talet upp en rad piratradiokanaler, som utan tillstånd sände rockmusik dygnet runt från fattyg ute på Nordsjön. Trots att dessa kanaler officiellt inte existerade, så hade dem fler lyssnare än statliga radion, och blev väldigt populära bland de flesta engelsmän. Det är utgångspunkten för den brittisk-tyska dramakomedin The Boat That Rocked, i regi av Richard Curtis, mannen bakom Love Actually och manuset till Bridget Jones dagbok och Fyra bröllop och en begravning. Det här är första gången som Richard Curtis gjort något annat än en romantisk komedi, även om den innehåller en gnutta romantik. Filmen hade världspremiär i början av april 2009 i Storbritannien, och trots att distributören är amerikansk har den kommit till Sverige innan den USA-premiären. Utgångspunkten och grunden är verklig, och det fanns ett flertal radiokanaler i England snarlika som de som tas upp i filmen, men själva handlingen och rollfigurerna i filmen är påhittade. Hår får vi lära känna 18-åriga Carl, som blir relegerad från skolan efter både skolk och rökning under skoltid. För att få honom på rätt spår igen skickar hans mamma honom till hans gudfar Quentin, för att bo med honom en tid. Men Quentin är inte så tråkig och stel som det först verkar. Han är i själva verket chef och ägare för en piratradiostation vid namn Radio Rock, som sänds från ett gammalt och skraltigt fartyg som står fast ankrad i Nordsjön. Carl får följa med till fartyget, och får där lära känna programledarna på radiokanalen - en amerikan som kallas Greven, den intelligenta Dave, den naiva Simon, "idioten" Angus, den mystiska Mark och desillusionerade Smooth Bob. Besättningen på fartyget består bl.a. av den enda kvinnan, den lesbiska kocken Felicity. Men under tiden försöker regeringen, med ministern Dormandy i spetsen, att stänga ner radiokanalerna med alla juridiska medel som finns att tillgå...
Vid en första anblick verkade The Boat That Rocked vara en tunn film. Inledningsvis händer inte mycket - det blir mest en del småroliga situationer utan substans. Istället har regissören fyllt på med så mycket 1960-talsmusik som överhuvudtaget är möjligt i förhoppningen att vi inte ska upptäcka att det är en mycket tunn story. Men sakta men säkert förändras filmen. Den får ett lite större djup, blir mer allvarlig och det börjar hända mer och mer. Kanske rentav lite väl mycket. En mängd mer eller mindre relevanta sidohandlingar dyker upp, och gör att filmen bitvis går ifrån grundstoryn och det grundläggande budskapet. Det förblir dock hela tiden en intressant film, med en intelligent utgångspunkt och en genomarbetad story. Officiellt kategoriseras det som en dramakomedi, men i mina ögon är det dramadelen som tar upp största delen av tiden. Det blir visserligen småroligt ganska ofta, och vid några tillfällen skrattade jag, men någon alltför rolig film är det inte. Kanske beror det här på att jag helt enkelt inte förstår mig på brittisk humor av det här slaget; jag vet ärligt talat inte. Som drama fungerar filmen istället ganska väl, och det är fascinerande händelser som vi får bevittna. Det märks dock att tyngdpunkten ligger på händelseförloppen, istället för själva karaktärerna. Många av rollfigurerna har nämligen blivit mer eller mindre stereotypa, och ett flertal är tämligen endimensionella. Men det finns undantag; Carl och Greven är relativt mångbottnade karaktärer, som vi får lära känna ganska väl. Det är inte lika gott ställt med kvinnosynen, och de kvinnliga rollfigurerna lämnar en hel del övrigt att önska. De flesta av dessa porträtteras som sexgalningar helt utan djup, och jag kan inte låta bli att känna att filmen bitvis blivit lite sexistisk. Den enda riktigt mångbottnade och genomarbetade kvinnliga rollfiguren är lesbiska kocken Felicity, som visserligen även hon lider av vissa stereotyper och klichéer, men som åtminstone är en intressant karaktär som känns levande. Den enda andra kvinnan som har någorlunda djup är Marianne. Vi får inte lära känna henne särskilt väl och hon är lite endimensionell, men är åtminstone en intressant rollfigur som man trots allt får känslor för.
Visuellt är det en storslagen film, med utmärkt foto och mycket genomarbetad scenografi. Allting ser verkligt och äkta ut, och det märks att mycket tid har lagts åt ytan, där minsta lilla rekvisita ser tidsenlig och levande ut. Rikliga mängder bra och stämningsfull musik från 1960-talet förhöjer också helhetsintrycket, och även jag som generellt inte är särskilt förtjust i musik från den eran måste medge att det blivit riktigt passande. Allt detta bidrar till en bättre film, men i slutändan måste jag medge att den polerade ytan delvis används till att dölja ett mer bristfälligt innehåll. De stereotypa karaktärerna gör att man i slutändan inte bryr sig nämnvärt om vad som kommer att hända, och det var bara enstaka rollfigurer som jag ens kom ihåg namnet på när sluttexterna rullat färdigt. The Boat That Rocked har också blivit alldeles för lång, och två timmar och en kvart är helt enkelt för länge för den här storyn. Även fast det händer mycket och det är många rollfigurer, så hade filmen vunnit på att kortas ner med närmare en halvtimme. Mot slutet hade jag lite svårt att orka sitta still i biosalongen, och det började kännas som att regissören lagt på med lite för mycket musik för att förlänga filmen mer än det faktiskt fanns anledning till. Fortfarande är det dock en bra film, som är smårolig, intressant och mycket välgjord. Lite mer humor hade inte skadat, och likaså mer genomarbetade rollfigurer. Men att filmen är fullt sevärd råder ingen tvekan, och jag hade trots allt fullt utbyte av den. Trots den suveräna visuella stilen, som säkerligen ter sig bäst på en stor bioduk, är det dock tveksamt om filmen är tillräckligt bra för att motivera biljettpriset. Personligen hade jag nog väntat tills den släpps på DVD. Men det är ändå en bra och intressant film, som betygsmässigt räcker till en stark sexa.
Daniel Hofverberg
Recensionen skriven: 17 april 2009
Senast uppdaterad: 17 april 2009
Recensionen har lästs 3891 gånger av 2149 personer, sedan den 17 april 2009
| Betyg: |
| Film/serie |
  |
6 |
| DVD-produktion |
|
-- |
|
| Snittbetyg: |
|
6 |
Hittills har inga läsare röstat på denna film/serie. Men du kan bli den första genom
att ange dina betyg här nedan.
Använd detta formulär för att skriva kommentarer till recensionen eller filmen. Kommentarerna publiceras här nedan omedelbart. Denna funktion är avsedd för kortare kommentarer, och får maximalt innehålla 1000 tecken. Mer invecklade frågeställningar samt diskussioner/debatter är inte lämpade för kommentarssystemet - sådant bör istället tas på Dubbningshemsidans forum. Undvik personangrepp, svordomar och annat olämpligt innehåll. Vid kritik mot skådespelare eller andra specifika personer, var vänlig motivera dina åsikter noggrant med konstruktiv kritik för att undvika att det kan tolkas som personangrepp. Webbmastern kommer att radera kommentarer som anses olämpliga, irrelevanta eller lagstridiga. Om du har kommentarer till recensenten som du inte vill att andra ska kunna läsa, kan du istället skicka dessa via e-post.
© 2021 Dubbningshemsidan/Daniel Hofverberg
g(16153296)a(1587777))
g(59966)a(1587777))