Amerikanska Jerry Bruckheimer är en av världens mest framgångsrika film- och TV-producenter, och har producerat filmer sedan 1970-talet. Han har arbetat med så vitt skilda filmer som Coyote Ugly, Armageddon och Pirates of the Caribbean. Då producenter sällan blir lika uppmärksammade som regissörer är han dock fortfarande förhållandevis okänd i filmsammanhang. För de flesta har Jerry istället blivit mest känd som skapare av och exekutiv producent för kriminalserier som CSI, Cold Case och Brottskod försvunnen. Barn- och familjefilmer har sällan varit något som Bruckheimer arbetat med, men i och med 2009 har det blivit ändring på det. Då hade Disneys G-Force premiär, som Bruckheimer producerade och som regisserats av debutanten Hoyt Yeatman som länge arbetat som specialeffektskoordinator. Filmen är huvudsakligen en spelfilm, medan många av de djur som förekommer är datoranimerade.

Här kretsar handlingen kring en hemlig avdelning kallad G-Force inom den amerikanska federala polisen FBI, som drivs av Ben som specialiserat sig på lite udda underrättelsearbete. På denna avdelning finns nämligen inga mänskliga FBI-agenter, utan alla agenter är olika djur; företrädesvis marsvin. Med hjälp av Bens många uppfinningar kan marsvinen lyckas med det mesta, och djuren kan t.o.m. prata med människor med hjälp av särskilda dekodrar. I denna styrka finns bl.a. marsvinet och lagledaren Darwin, kampsportsexperten Juarez, vapenexperten Blaster och stjärnmullvaden och tillika IT-specialisten Speckles. Ledningen på FBI är dock inte helt förtjust i att använda djur till farliga agentuppdrag, och letar efter en ursäkt att lägga ner avdelningen. Det får de när G-Force-gruppen utan tillstånd försökt samla in bevis mot affärsmagnaten Leonard Saber, som de misstänker tänker satsa på världsherravälde, men misslyckats. Nu tänker FBI-ledningen istället utnyttja marsvinen och mullvaden till djurförsök, och de måste istället snarast fly därifrån. En svår utmaning väntar, och under tiden närmar sig Leonard Sabers vilda planer med stormsteg...

Att göra en agent- och spionfilm med djur och i synnerhet marsvin i huvudrollerna är minsann ett nytt begrepp. Story- och stilmässigt samt dramaturgiskt är G-Force dock ingen alltför nyskapande film, där vi känner igen många beståndsdelar från andra filmer. Förutom just djuren kan man därför hävda att det inte är en särskilt originell film. Men å andra sidan kan detsamma sägas om 90% av världens filmer, och det i sig behöver inte utgöra något problem. G-Force har i alla fall en fullt fungerande story, som är intressant och håller ihop logiskt. Det är förvisso en ganska övertydlig film, med många klyschor och en del stereotypa karaktärer. Men samtidigt hålls intresset vid liv, och det är en överlag ganska engagerande och trevlig film. Något stort djup finns visserligen inte, men som lättsam underhållning fungerar det ändå ganska väl. Storyn kan ses som banal och lite i tunnaste laget, men trots allt händer det en hel del och filmen har ett högt tempo.

Ibland lite för högt, för det största problemet med G-Force är just att det blivit en väldigt actioninspirerad film. Här är det högt tempo och rafflande actionscener till stor del, och i synnerhet under den sista halvtimmen blir det lite för mycket av det goda. Visst förstår jag att det ska vara en actionfilm, men mot slutet sker det på bekostnad av både storyn och rollfigurerna, och det tror jag inte var avsikten. Filmen hade vunnit på att tonas ner en smula, så att actionsekvenserna blivit färre till antalet. Trots allt är de mest intressanta partierna med filmen de lugnare scenerna, där vi får lära känna rollfigurerna i en något lägre takt. Karaktärsporträtten håller tyvärr lite varierande klass. De marsvin som spelar de största rollerna är visserligen intressanta och någorlunda nyanserade med färgstarka personligheter, men det finns inte mycket till karaktärsutveckling och många står mer eller mindre och stampar på samma ställe. Mullvaden Speckles har tyvärr blivit lite för endimensionell, vilket orsakar ett visst problem med storyn.

De mänskliga rollfigurerna är överlag ganska endimensionella, och den enda som uppvisar ett egentligt djup och en nyanserad personlighet är Ben. Framförallt hade jag velat veta mer om och se mer av assistenten Marcie, som i grund och botten är en intressant person men som tyvärr får alldeles för lite utrymme och som vi inte får veta särskilt mycket om. Filmen lider också av en del logiska luckor, och det är en allt annat än realistisk film. Men jag tror knappast att någon förväntat sig något annat, och för de barn som säkerligen utgör den främsta målgruppen så gör det säkerligen ingenting. Då är det ett större problem att filmen inte blivit alltför rolig. Visserligen är det mesta gjort med glimten i ögat och en del skojiga one-liners förekommer, men det är långt ifrån någon stor skrattfest. Mer än till småskratt då och då går det inte, och filmen hade haft potential att bli mycket mer än så utifrån denna story.

Däremot är G-Force en tekniskt mycket välgjord film, som inte direkt liknar något man tidigare sett. Huvudsakligen är det en spelfilm, men djuren är datoranimerade. Det har skett på ett riktigt lyckat sätt, och allting har intregrerats så övertygande så att det verkligen känns och ser ut som en helhet. Med undantag av flugan Mooch, som ser uppenbart animerad ut, så ser de flesta andra djur riktigt verkliga ut och det är främst genom munrörelserna som man kan avgöra att det faktiskt inte är filmade djur. Filmen har också ett snyggt foto och stämningsfull musik, som hjälper till att höja tempot och medför en imponerande atmosfär; även om musiken ibland tar överhanden från historien lite för mycket. Skådespelarinsatserna bland den mänskliga ensemblen är bra, och framförallt blev jag imponerad över Kelli Garner som Marcie. De allra flesta spelar övertygande och trovärdigt, utan nämnvärda tecken på överspel.

Det är ingen överraskning att G-Force inte direkt fått lysande kritik av de flesta recensenter i världen, och till viss del beror det säkerligen på att filmen känns ganska barninriktad och den därför fungerar klart bättre för en yngre publik än till vuxna. Men det är ändå en helt okej film, som är fullt godkänd som familjeunderhållning och håller intresset vid liv merparten av tiden. Det är långt ifrån någon nyskapande story, och filmen lär inte bli ihågkommet som något cinematografiskt mästerverk. Men om man tar det för vad det är, så blir man förmodligen inte besviken och därför kan jag trots allt rekommendera filmen för de flesta. Betygsmässigt når G-Force fram till en stark sexa, men det hade räckt med ett nedtonat slut med mer fokus på karaktärer istället för action, för att sjuan hade varit ett faktum. Jag är också övertygad om att de flesta barn tycker ännu bättre om filmen än jag, trots att jag anser mig ha barnasinnet någorlunda i behåll.

I och med barninriktningen är det förståeligt och klokt att G-Force släppts i dubbad form i Sverige, trots att det är en spelfilm. Bakom den svenska versionen står i vanlig ordning Sun Studio (sedermera SDI Media), och den här gången svarar Daniel Sjöberg för regi. Som marsvinet Darwin hör vi Figge Norling. Han låter mycket lik originalrösten, om än med marginellt ljusare röst. Som Blaster hör vi Björn Bengtson, som låter ganska lik originalet men har en något ljusare röst och också lite mer "vanlig" röst än originalets mycket speciella röst. Som Juarez hör vi Alexandra Rapaport, som är hyfsat lik originalets Penélope Cruz, men har en mörkare och vanligare röst, och behåller inte vare sig det "exotiska" röstläget eller den utländska accenten hos originalet. Som mullvaden Speckles hör vi Gustav Hammarsten. Han låter hyfsat lik originalet, men har en markant mörkare röst och bibehåller inte riktigt originalets ganska säregna röst. Ben spelas av Per Graffman, som låter riktigt lik originalet men bibehåller inte riktigt rätt röstkaraktär och känsla.

Som assistenten Marcie hör vi Amanda Renberg. Hon låter riktigt lik originalrösten, men låter något yngre än originalets Kelli Garner. Som Bucky hör vi Göran Berlander, som inte är alltför lik originalrösten, men som behåller rätt röstkaraktär och därför gör en god insats ändå. Hans Göteborgsdialekt är dock mer påtaglig än originalets svaga Texas-dialekt, vilket man kan tycka förändras en del av karaktären. Som Hurley hör vi Janne Westerlund, som är hyfsat lik originalet och behåller rätt karaktär i rösten. Som Saber hör vi Claes Ljungmark, som har en något för ljus röst och har en lite för alldaglig röst än originalets Bill Nighy. Han behåller heller inte riktigt rätt röstkaraktär, men gör ändå en godkänd insats. Som agent Kilian hör vi Niklas Engdahl, som är relativt lik originalet men behåller inte riktigt rätt röstkaraktär. Till agent Carter har Mattias Knave lånat ut sin röst, och han gör en bra insats och låter relativt lik originalet. Han behåller rätt röstkaraktär, och då kan man leva med att han har en något ljusare röst än originalet. Alla talar med bra eller utmärkt inlevelse.

Bakom den svenska översättningen står Mats Wänblad och Bittan Norman. På grund av tidsbrist har jag inte haft tid att detaljstudera hela den svenska versionen och originalversionen mellan varann, utan har nöjt mig med att jämföra ett antal utvalda scener. Det mesta låter dock bra och naturligt, och jag har inte kunnat hitta några grövre översättningsfel. Men ibland har det blivit lite väl svengelskt, och jag är exempelvis inte helt nöjd med att "Are you okay?" översatts med "Är du okej?". Visserligen har det börjat förekomma förhållandevis ofta i Sverige, men jag anser ändå att det låter för svengelskt och onaturligt, och "Mår du bra?" eller dylikt hade definitivt varit att föredra ur språkmässig synvinkel. Dessutom kan dubbningar som dessa vara en bidragande orsak till att sådana svengelska begrepp kommit att förekomma även i vardagligt tal i svenskan, vilket jag inte riktigt tycker om. Ibland verkar också översättaren ha tagit sig onödigt stora friheter, som exempelvis det faktum att "98.7 percent" har översatts till "99 procent". Ett till exempel är att Bens "I don't like when my fly is down" har översatts med "Jag trodde du hade surrat vidare". Det är förstås inte nödvändigtvis fel, men ännu ett exempel på att ta sig onödigt stora friheter vid översättningen. Den musik som förekommer är uteslutande av bakgrundskaraktär, och har inte översatts eller dubbats.

Munrörelserna stämmer riktigt bra, och det blir aldrig störande. Det är förstås ingen hundraprocentig läppsynk - det är omöjligt att uppnå vid engelskspråkiga original - men vid både spelfilmade och datoranimerade inslag ser det bra ut. Läppsynken spelar heller ingen alltför stor roll, då en hel del av dialogen sker mellan marsvin och andra djur, och det inte är perfekt ens i originalet.

På både bio och DVD har filmen släppts i engelskspråkig bildversion, och någon svensk bildanpassning har inte skett. Filmens titel i början samt vissa viktigare textskyltar läses dock upp av en speakerröst; en röst som såvitt jag kunnat avgöra tillhör Jarinja Thelestam Mark. Det är positivt, men ibland har det gått lite för långt. Att texter på en datorskärm läses upp av en datorröst samtidigt som någon annan pratar känns definitivt både överflödigt och lite irriterande. På DVD översätts dessutom resterande textskyltar via textremsor (något som inte var fallet på bio), och ett litet problem är att detta skett även vid sådana texter som också läses upp av speakerröst. Efter alla sluttexter görs ett programmerat uthopp till lokala creditlistor med svenska röster och studiocredits. Tyvärr går det inte att sätta denna lista på stillbild, utan ingenting går att göra för att stanna upp den. Det medför vissa problem, då det går så snabbt så att det är mycket svårt att hinna läsa allt. Av någon anledning är det också förhållandevis få rollfigurer som står utsatta på den detaljerade rollistan, och där saknas bl.a. Marcie som trots allt har en ganska stor roll - dessa listas istället enbart som "Övriga röster".

DVD-utgåvan erbjuder anamorfisk bredbild i formatet 2,40:1, vilket på ren svenska innebär små svarta fält upp- och nedtill på en Widescreen-TV och stora svarta fält på en 4:3-TV. Ljudet är i Dolby Digital 5.1, och förutom den engelska originalversionen finns dubbade ljudspår på svenska, finska och isländska. Filmen är textad på dessa fyra språk, och därutöver finns även engelsk text för hörselskadade. Dock finns ingen svensk text för hörselskadade, och den svenska textningen är nyöversatt och har inte samma dialog som det svenskdubbade ljudspåret. Bild- och ljudkvaliteten är mycket bra. På bio visades filmen i en del biografer i 3D-version för särskilda polariserande glasögon, men då den tekniken inte fungerar hemma finns enbart 2D-versionen med på bio. Det är förmodligen lika bra, då den gammaldags hemmatekniken för tre dimensioner med röd-gröna 3D-glasögon är allt annat än bekvämt. När man matar in DVD-skivan möts man av en språkvalsmeny, vilket följs av en distributörsjingel. Därefter spelas en introduktion för Disneys s.k. FastPlay, som innebär att om man inte väljer "Huvudmeny" från introduktionsskärmen inom 10 sekunder så börjar automatiskt uppspelning av några trailers direkt följt av själva filmen. Väljer man "Huvudmeny" hamnar man istället direkt vid huvudmenyn, som är rörlig och finns på svenska, och trailers nås där istället från menyn. Oavsett vilket man väljer, så visas varningstexter i 6 sekunder innan trailerna respektive huvudmenyn visas.

Som extramaterial finns ett kommentatorspår till filmen av regissören Hoyt Yeatman. Det är ganska intressant, och en del matnyttig information framkommer. Ibland balanserar han dock på gränsen till självskryt, och han har också inte tillräckligt att komma med för att hålla intresset vid liv hela tiden. Därför vore det önskvärt om någon annan också kunnat medverka i kommentatorspåret, exempelvis manusförfattarna eller Jerry Bruckheimer. Då hade kommentatorspåret också kunnat ta upp fler aspekter, för som det är nu är det nästan uteslutande tekniska aspekter som tas upp. Därefter hittar vi ett inslag som kallas för "Blasters träningsläger", där Blaster i knappt fem minuter introducerar myndigheten, teknisk utredning, m.m. Det kanske är kul för barnen, men jag tyckte inte att det tillförde något. Nästa inslag heter "G-Force superhjärna", och handlar om regissörens son som var den som ursprungligen kom på konceptet. Inslaget räcker i fyra minuter, och är ganska intressant men lite väl kortfattat. Därefter hittar vi ett antal s.k. bloopers, d.v.s. misslyckade tagningar från inspelningen. Det är ganska kul och dessutom intressant då datoranimationen inte lagts på så att vi därför får se skådespelarna prata in i väggen, men jag hade gärna sett mer av det hela. De bloopers som förekommer räcker bara i knappt två minuter, och det är i minsta laget. Därefter hittar vi sex olika bortklippta scener, varav somliga i praktiken handlar om något förlängda versioner av scener som finns med i filmen. De är trevliga och småroliga att se, men inget tillför särskilt mycket till handlingen. Vidare återfinns tre olika musikvideor med koppling till filmen; "Jump" med Flo Rida och Nelly Furtado, "Ready to Rock" med Steve Rushton och "Go G-Force". Det är inga märkvärdiga låtar, men åtminstone den andra är helt okej i mina ögon (eller öron). Slutligen finns samma reklaminslag om HD-formatet Blu-Ray med tvillingarna Dylan och Cole Sprouse (huvudrollsinnehavarna i Zack och Codys ljuva hotelliv och Det ljuva havslivet som funnits med på de allra flesta DVD-utgåvor från Disney på senare tid. Tekniskt sett är det visserligen propaganda, men det har åtminstone gjorts med glimten i ögat och blir faktiskt småkul. Allt extramaterial har svensk text (inklusive kommentatorspåret), men tyvärr finns ingen dubbning på någonting. Åtminstone de bortklippta scenerna hade jag föredragit att se svenskdubbad version av.

Sammanfattningsvis är G-Force en underhållande och trevlig film, med en originell premiss om än en ganska traditionell story i övrigt. Tyvärr är många av rollfigurerna ganska endimensionella, vilket i kombination med en tunn story och för stor betoning på action gör att helhetsintrycket sänks. Filmen fungerar bäst för barn, vilket troligen är en stor del av skälet till den mycket hårda kritik som G-Force fått av de flesta recensenter i världen, men trots allt är den fullt sevärd även för vuxna. Dubbningen håller förhållandevis hög klass, med bra röster, mycket bra inlevelse och ganska bra översättning. Ibland har dock översättarna tagit sig onödigt stora friheter, och dessutom är en del av rösterna inte alltför lika originalskådespelarna. Det är kort sagt en dubbning som är fullt godkänd och njutbar, men som absolut lämnar utrymme för förbättring.